Fredagen den 12 juli 2019 briserar en bomb i media-Sverige. Thomas Mattsson slutar som chefredaktör på Expressen efter tio år på posten och efter nästan tjugofem år på tidningen! Han slutar med omedelbar verkan. I samma minut  utses en ny  tillförordnad chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen.

Ingen fick veta varför Thomas Mattsson avgick på detta sätt. När vd:ar avgår från sina poster i  näringslivet brukar avgångarna alltid motiveras av någon, antingen av vd:n själv eller av styrelsens ordförande. Ofta kan det handla om att vd:n har misskött sig, begått direkta olagligheter eller inte arbetat enligt styrelsens önskemål. Aktieägarna i ett vanligt företag kräver nämligen insyn och förklaringar. Företagets ansikte utåt, nämligen vd:n, byter man inte ut hur som helst utan att informera  aktieägarna och allmänheten om varför bytet sker.

Men för medieföretag, det vill säga kvällstidningar och andra publikationer, gäller uppenbarligen inte samma regler om öppenhet. Läsarna har ingen rätt att få veta varför Thomas Mattsson avgick. Det ska vi vanliga läsare skita i. Eller, ska vi det? Nej, inte alls. Vad som händer bakom kulisserna på Nordens största dagstidning, det vill säga Expressen, har omvärlden synnerligen starka skäl att få veta. Expressen har ju alltid haft ambitionen att vara störst och bäst på journalistik, en uppgift som också innebär ett betydande ansvar.

Men samma tidning som säger sig kämpa mest för öppenhet och transparens i samhället, samma tidning tiger nu som muren om varför chefredaktören fick sparken.

Någon förklaring till Thomas Mattssons snabba och oväntade avhopp fick vi inte. Själv svamlade han något om att han från början bara hade tänkt sitta som chefredaktör i fem år. Nu blev det tio år och då var det dags att sluta. Tillåt mig tvivla.  En skicklig chefredaktör som inför sina läsare ska vara ett föredöme för sin tidning behöver inte lämna skeppet bara därför att han har suttit på sin post i tio år. Nej, det är något här som vi inte får veta.

Själv sa han så här i en intervju samma dag som han avgick: ”Det är ett otroligt inspirerande jobb. Det är ett jobb man inte vill lämna”.

Varför stannade han inte kvar då?

Svaret är sannolikt att han helt enkelt fick sparken. Det är många i medie-Sverige under de här veckorna som har funderat i samma banor som jag. Sen den nuvarande vd:n för Expressen, Anders Eriksson, tillträdde 2016 har det ryktats om att han ville ha bort Thomas Mattssons eftersom han ogillade Mattssons sätt att leda tidningen.  Anders Eriksson själv håller naturligtvis masken och hasplar ur sig de vanliga fraserna. ”Thomas Mattsson har varit central för att öka Expressens digitala räckvidd”. ”Expressens TV-satsning under Thomas Mattsson har varit lovvärd” med mera.

När Thomas Mattssons företrädare som chefredaktör för Expressen Otto Sjöberg lämnade tidningen 2009 berodde det på att ägarna, familjen Bonnier, även gav honom sparken. Otto Sjöberg hade fått stark intern kritik på tidningen för att han aldrig var där. ”Han är mest i Barcelona”, berättade en journalistkollega på Expressen för mig den gången. Då medverkade jag själv som krönikör på Expressen men fick lämna uppdraget när Thomas Mattsson tillträdde som chefredaktör. Som chefredaktör vill man ju inte ärva den förre chefredaktörens krönikörer. Man vill handplocka egna fräscha namn, vilket han också gjorde, bland andra Jenny Strömstedt på TV4.

Jag är övertygad om att Thomas Mattson inte lämnade tidningen frivilligt. Det var något som ledningen ogillade med honom även om ingen säger det rakt ut. Just tystnaden kring avgången förbryllar. Om det hade varit Mattssons eget beslut så borde han ha lämnat en förklaring, som till exempel ”jag vill få lite mer tid för familjen”, ”jag lämnar tidningen av personliga skäl”, ”jag lämnar på grund av sviktande hälsa” eller ”jag vill göra något annat under mina tjugo återstående år som journalist”. Men inget av detta sade han.

Trots att Thomas Mattsson har varit en så kallad högprofilerad chefredaktör så har han enligt min mening varit så grå och oansenlig att han nästan har försvunnit in i den vägg han har stått framför. Han har vad jag kan minnas överhuvudtaget aldrig sagt något överraskande eller spännande. Han har bara hasplat ur sig plattityder och publicistiska självklarheter. Hans engagemang i den fängslade eritreanske journalisten Dawit Isaak var till att börja med lovvärt men blev med åren blivit alltmer patetiskt.

Thomas Mattsson var helt enkelt non-existent, om jag får uttrycka mig så. Tidningen skulle ha klarat sig utan honom. Ändå hyllas han av sina mediekollegor på de andra stora tidningarna för sin enastående publicistiska gärning.

I sitt avskedstal till redaktionen den 12 juli lät Thomas Mattsson sina medarbetare och omvärlden förstå vilken stor publicist han har varit. Talet vimlade av självberöm och upphöjelser av de egna insatserna. Ingen falsk blyghet där inte. Det var viktigt att hans eftermäle blir att han var en stor publicist som omvandlade det svenska medielandskapet, som förnyade journalistiken, som gick emot gällande trender och som storsatsade seriöst på inrikespolitik och utrikesbevakning. Ja, han var helt enkelt den bäste.

Dessvärre är det många som inte håller med i den beskrivningen. Vad Thomas Mattsson mest har låtit tala om sig för är att han under Metoo-kampanjen 2017 och 2018 namngav och på ett mycket oetiskt sätt hängde ut ett antal personer som utan bevisning hade anklagats för sexuella övergrepp av kvinnor som sökte hämnd. Namnpubliceringar som han i efterhand tvingades be om ursäkt för när tidningen klandrades av Pressens opinionsnämnd.

Hur har det då varit med den stora publicistiska förnyelsen av Expressen? Ja, jag kan svara att Expressen under Thomas Mattssons tid förvandlades från en ganska traditionell kvällstidning med lätt ytlig prägel men med en bra nyhetsnäsa till en porr- och kändistidning utan motstycke. Varje dag kan man rad upp och rad ner läsa om kändisskvaller och annat strunt.

Vad kan man till exempel läsa i Expressens nättidning och papperstidning dag, fredagen den 9 augusti?