Söndagen den 23 juli 2023 klockan 11.30 på förmiddagen.

Jag tittar ut genom ett av köksfönstren i mitt hus i Älvhyttan där vi har bott sen den 16 juni. Ett grått töcken ligger lågt över skogen. Tjocka regnmoln tittar hotfullt ner på mig. Allt är grått, grått, grått. Regnet hänger i luften.

Jag tittar på fönstertermometern. Knappt +14 grader utomhus.

Det är svensk högsommar men temperaturen har bara orkat krypa upp till mellan 13 och 14 fjorton grader varmt på termometern trots att det är mitt på dagen. Detta trots att alla s k experter i våras talade om att extremhettan skulle slå till mot Sverige i sommar igen. Vi skulle få ett nytt 2018 med olidlig hetta, skogsbränder, torka och ständig vattenbrist. Det skulle inte finnas ett enda lågtryck med livgivande regn på väderkartorna. Värmesmockor! Extremhetta! Rekordtemperaturer igen och igen och igen!

Så skulle det bli i år. På sätt och vis såg jag fram emot en varm sommar men inte en sommar präglad av ständiga värmeböljor. Det är på alla sätt skadligt. Sommaren började dock ganska behagligt i juni. Vi fick några sköna veckor runt midsommar men när juli månad närmade sig, närmade sig också lågtrycken.

Nu har det rått snålblåst i en hel månad. Snålblåst från sydväst. Regnet har piskat mot fönsterrutorna. När Bosse och jag har målat om det ”nya” huset i Älvhyttan har det varit så kallt att jag måste ha täckjacka på mig för att inte frysa ihjäl. Jag har inte kunnat träna på racercykeln utomhus på snart två veckor. Den iskalla sydvästliga vinden, de hotande regnmolnen och den pinande kylan har gjort att jag har fått sköta min träning på motionscykeln inomhus istället!

Det är inte klokt. Jag har aldrig varit med om något liknande. Vart tog de prognostiscerade värmeböljorna vägen? Jo, de tog vägen över Sydeuropa istället där rekordtemperaturer på över 45 grader har uppmätts både i Spanien, Italien och Grekland. Men dessa varma vindar kommer från Afrika, från det heta Sahara. Det är inget ovanligt att dessa heta vindar letar sig upp mot medelhavsländerna även om hettan har varit extrem i sommar.

Vad jag har förundrats över de senaste veckorna är att det inte har skrivits en enda rad i svenska medier om den kalla och regniga julimånaden 2023. Hundratusentals svenska familjer har sett fram emot en varm och härlig sommar då barnen skulle kunna plaska i det varma vattnet och deras föräldrar förbättra sin solbränna på den gassiga stranden.

De senaste veckorna har stränderna istället varit tomma. Ingen badjävel så långt ögat har nått. Och det är inget att förundras över. Vem vill bada när badvattnet är +13 grader? Det enda som är bra med svala och regniga somrar är att drunkningsolyckorna blir färre.

Hade vi fått den förutspådda värmeböljan så skulle bilden ha sett helt annorlunda ut. Kvällstidningarnas nättidningar skulle ha varit fyllda av hotfulla reportage om apokalypsen, den totala utplåningen på grund av hettan och bränderna, ja till och med jordens undergång. För det är den bilden som medier och klimataktivister vill kabla ut. De vill bara prata om vädret när det präglas av de livshotande värmeböljornas extremhetta – för bara detta stämmer överens med de allmänna teserna om den globala uppvärmningen, om klimathotet, om jordens stundande undergång.

Men när den bilden inte stämmer längre, ja då tiger man. Vilken klimataktivist vill prata om att det bara är +13 grader varmt mitt på dagen den 23 juli, alltså mitt i högsommaren? Det ska ju vara +43 grader, inte +13 grader för att teserna ska kunna bekräftas.

Vad det handlar om är att vi i år upplever en synnerligen normal svensk ostadig sommar, ja till och med något kallare och regnigare än normalt. Men det vill man inte prata om. För det stämmer inte med det gängse budskapet om den globala upphettningen. Trots att de skollovslediga barnen inte har någon badsjö eller lockande varm strand att gå till så förtigs den kalla sommaren.

Nåja, meteorologerna nämnde igår att värmen kanske skulle komma tillbaka i slutet av den här veckan men den skulle bara stanna någon eller några dagar. Sen skulle det ostadiga vädret komma tillbaka igen. Och då är det redan augusti. Då måste folk återvända till sina jobb och barnen till sina skolor utan att ha fått uppleva den indiansommar de drömt om under ett helt år.

Aldrig har jag längtat så mycket efter värme som nu. Minst en gång i timman går jag in på mobilen och kollar den lokala tiodygnsprognosen för Älvhyttan. Kanske kan det komma en enda dag som blir tillräckligt varm för att jag skulle kunna ge mig ut på racerncykeln. Låt mig se: Måndag 17 grader och regn. Tisdag och onsdag 18 resp 16 grader men inget regn, torsdag 17 grader och regn, fredag 19 grader och regn – men lördag den 29 juli hela 23 grader och uppehållsväder. På lördag kan jag cykla ute – men det är hela sex dagar dit. Och sen blir det svalare igen.

Piss. För att muntra upp mig själv och er andra ska jag visa en liten bildkavalkad på lilla Ingrid. Häromdagen smet hon in på verandan i det ”nya” huset. Det var ett misstag. Hon kunde inte komma ut igen – utan vår hjälp!

 

Sammanfattningsvis: Efter den den här sommaren tror jag inte många svenskar kommer att säga: ”Vi hade i alla fall tur med vädret”.

See you!