Sigrid har fått mask i magen. Om ni undrar vem Sigrid är så är det inte min moster utan vår lilla söta sköldpaddsfärgade honkatt. Sigrid får mask varje sommar, sen hon har konsumerat ett betydande antal råttor, sorkar och småfåglar. Jag har lärt mig förloppet. Först magrar hon och blir väldigt hungrig. Hon kan äta hur mycket kattmat som helst utan att bli tjock. Nästa steg är att jag upptäcker en liten vit risgrynsliknande mask under hennes svans eller mitt på rumpan. Då är klockan slagen. Vi måste köpa avmaskningsmedel till Sigrid, säger jag till Bosse, trots att vi båda vet att behandlingen oftast misslyckas. Inte därför att pillren inte fungerar utan därför att de aldrig kommer ner i Sigrids mage.

Jag köper en liten ask med 2 pyttesmå rostbruna piller för 125 kronor på apoteket.125 kronor för två! Det måste vara världens dyraste medicin räknat i antal milligram per krona.

Nåväl. Vi skrider till verket. Bosse tar upp Sigrid i knät och tar ett kraftigt grepp om hennes framben och överkropp. I samma ögonblick vet hon precis vad det handlar om och börjar visa tecken på att vilja bita och klösa. Jag tar tag i hennes lilla käke, bänder upp munnen och sticker in det lilla pillret så långt jag kan komma. Sen stänger jag munnen och stryker henne milt under hakan. Duktig flicka! Jag kan höra hur hon sväljer pillret.

Men så är det Inte alls. Tabletten ligger inte i Sigrid mage uta rullar från Bosses knä ner på golvet medan Sigrid rusar iväg. Hon flyr, som om hon tror att vi tänker döda henne. Så är det alltid. Hon sväljer och äter men den lilla rödbruna ligger alltid kvar. Vi försöker stoppa in den i räkor, skinka och hennes älsklingskattmat men icke. När räkan, skinkan och maten är uppäten ligger ALLTID den lilla rödbruna djävulen kvar i skålen. Ändå säger apotekspersonalen att den smakar kött. Varför kan då inte kattskrället svälja den som all annan mat?

Varför kan aldrig katter lära sig att förstå sitt eget bästa? Har ni några tips, så skriv, skriv, skriv!.