Det är pingstafton idag. Det är inte hänryckningens tid för min del. Jag sitter i min soffa i lägenheten i Estepona. Jag har skrivit på det här blogginlägget i flera dagar men det har gått trögt att få ihop det.  Kanske har jag drabbats av skrivkramp. Kanske tycker jag inte själv att jag har något kul att berätta. Dessutom händer det ju ingenting.

Jag har nu varit i vackra Estepona i snart två veckor. Det har varit några av de lugnaste veckorna i mitt liv. Jag har träffat mina fina svenska vänner flera gånger, något som har varit vederkvickande.

Under min första vecka här var mest trött. Jag tränade fyra cykelpass den veckan men blev så utpumpad (!) varje gång att jag nästan inte orkade ta mig hem.

Det berodde dels på den kraftiga värmen (alldeles för varmt för att vara i maj), dels på att jag tränat alldeles för dåligt under vintern och tappat mycket av min kondition, dels på att man alltid blir konstigt trött när man förflyttar sig till en annan miljö.

Den här veckan har träningen däremot gått betydligt bättre. Jag känner mig stark igen och kroppen känns nästan som vanligt. Igår, fredag, cyklade jag 41 km. Idag tränade jag bara 28 km. Det var en underbar upplevelse. Endorfinerna hjälpte mig framåt hela tiden.

Det har bara inträffat en enda omskakande händelse i mitt liv under de här snart två veckorna. En banal händelse kan man tycka men för mig var den tillräckligt stor för att försätta mina redan ansträngda nerver i dallring.

Till saken hör att jag äger en garageplats i husets källarplan. Det var en självklar del av det här lägenhetsköpet. Man klarar sig inte utan bil här. På min garageplats parkerar jag min lilla hyrbil, den här gången en Citroen C3.

Men i onsdags och torsdags, den 19 och 20 maj, skulle bostadsbolaget reparera de elektroniska garageportarna (två till antalet). Dessa hade tydligen krånglat i flera månader och folk hade klagat. I samband med reparationen förbjöds alla i huset att använda garaget. Vi var därför tvungna att parkera våra bilar på gatan. Det gjorde jag i god tid i tisdags kväll.

Snyggt och prydligt ställde jag upp den lilla cittran i en parkeringsficka på gatan ett stycke nedanför mitt hus. Alla gjorde så. Det stod redan fullt med bilar där. Det råder inga parkeringsrestriktioner på den här gatan.

När jag hade ställt bilen på plats, låst den och gått tillbaka till lägenheten kände jag mig lugn och trygg. Ingenting skulle kunna hända min bil där den stod nu.

Trodde jag.

För jag hade helt förbisett det faktum att det varje onsdag hålls en marknad på just den här gatan. Tidigt på onsdagsmorgonen ställdes hundratals marknadsstånd upp på den här gatan med ett utbud som överträffar det mesta.

Här kunde man köpa tomater stora som fotbollar, sommarklänningar, baddräkter, skinnvaror, smycken, ja allt. Jag känner visserligen till att denna marknad hålls varje onsdag mellan klockan 9.00 och 14.00. Men jag kunde inte se att marknaden skulle få någon betydelse för var jag hade parkerat min bil.

Men det fick den,

För när jag vid lunchtid i onsdags gav mig ut på min sedvanliga cykeltur var jag tvungen att kryssa mellan marknadsstånden och de tusentals människor som just då frekventerade den här platsen. En känsla av oro började växa inom mig. Medan jag cyklade eller ledde cykeln längs marknadsgatan spanade jag längs trottoaren bakom marknadsstånden.

Det var något som inte stämde: alla de bilar, inklusive min, som hade parkerats vid trottoaren kvällen innan var borta. Det enda som fanns att se var de hundratals marknadsstånden samt handlarnas transportbilar som hade parkerats på trottoaren bakom stånden.

När jag kom till den plats där jag hade ställt min bil fanns det ingen bil där. Ändå ville jag inte tro att bilen var borta. Kanske stod bilen kvar på gatan men skymdes av alla marknadsstånden. Det var på det hoppet jag levde i flera timmar.

När jag på eftermiddagen visste att marknaden hade stängt och alla stånden var borta begav jag mig ner till den plats där jag visste att jag hade ställt bilen. Då besannades mina farhågor från förmiddagen. Bilen var försvunnen. Alla andra bilar var också försvunna. Hela gatan låg öde och tom. Det var en overklig upplevelse. Det kändes nästan som om jag drömde. Det här kunde inte vara sant!

Men jag tvingades till slut konstatera faktum: Min hyrbil var borta. Och jag hade inte den blekaste aning om var den fanns. Var den stulen? Kanske, men det var ändå inte särskilt troligt. Troligare var att den hade transporterats bort av en bärgningsbil så att inte skulle stå i vägen för marknadsstånden. Men då måste massor med andra bilar också ha blivit  borttransporterade.

Tankarna började surra i mitt huvud. Förmodligen stod bilen på något industriområde flera kilometer därifrån. Förmodligen skulle jag tvingas betala 200 – 300€ ( 2 000 – 3 000 kronor) för att få tillbaka min bil.

Jag började gråta. Jag ringde till Bosse i Sverige men han kunde förstås inte hjälpa mig. Jag tog kontakt med med mina svenska vänner Jerry och Marja-Leena, som bor några mil bort. De gav mig rådet att ringa till polisen, något som jag själv hade planerat att göra. Samtidigt är mina erfarenheter av polisen i Estepona sen tidigare inte särskilt goda, så ett ännu större obehag började växa som en kräftsvulst i min kropp.

Dagen höll på att lida mot sitt slut. Det började bli kväll. När min värsta förtvivlan hade lagt sig bestämde jag mig för att ta itu med arbetet med att försöka spåra bilen tidigt nästa morgon. Ikväll var det för sent. Jag behövde ju inte bilen just då och där den stod – var det nu var någonstans – stod den förmodligen ganska tryggt.

Plötsligt ringde det på dörren. Utanför stod Jerry och Marja-Leena med ett triumfatoriskt leende på läpparna. Jerry höll upp sin mobil. På bildskärmen syntes en mörkgrå Citrioen C3.

”Vill du följa med och hämta bilen?” undrade han.

Inom loppet av någon timma hade alltså Jerry lyckats spåra bilen. Han hade först ringt till polisen och fått veta att bilen förmodligen var borttransporterad från marknadsplatsen av en bärgningsfirma men att polisen inte hade något med det att göra. Istället var det nog en bärgningsfirma Jerry skulle ta kontakt med.

Bredvid polisstationen låg en bensinmack. Jerry gick in och frågade om man kände till den där bärgningsfirman som har för ovana att transportera bort folks bilar. Jodå, det gjorde man. Den hette så och så.

Jerry ringde bärgningsfirman. Han redogjorde för sitt ärende, drog alla fakta kring bilen,  bilmärke, bilmodell, färg och registreringsnummer. Jodå, den bilen hade bärgningsfirman transporterat bort. Seguro.

Men det visade sig att den inte alls hade hamnat särskilt långt ifrån mitt hus, bara några kvarter. På gångavstånd, faktiskt.

Vi åkte dit. Och ensam på en öde gata stod min lilla Cittra. Den nedåtgående solens röda strålar speglade sig i bilrutorna. Där stod bilen fridfullt och väntade på mig.

Och det kostade inte något att få tillbaka bilen heller. Bärgningsfirman tog inte betalt. Å andra sidan hade det varit oförskämt att göra det. Jag hade ju inte begått något lagbrott när jag parkerade bilen där på gatan i tisdags kväll. Parkeringen bröt inte mot de lokala trafikföreskrifterna i Estepona. Det var tillåtet att parkera där. Det var gratis också för den delen.

Det fanns heller inte några upplysningar om att det på onsdagar var förbjudet att parkera  bilar på just den gatan där marknaden skulle hållas. Det fanns inga obehagliga skyltar uppställda med skrämmande bilder föreställande ondsinta bärgningsfordon som transporterade bort folks bilar.

Även om detta inte var mitt livs största olycka så var den ett stort irritationsmoment under min efterlängtade minisemester. Jag tyckte att det var ett ”administrativt övergrepp”. Typiskt spanjorer!

Men tack vare mina goda svenska vänner löstes problemet på ett svindlande enkelt sätt och dagen därpå firade vi med en läcker spansk lunch, som naturligtvis jag betalade.

PS: Några dagar senare upptäckte mina svenska vänner en skylt som som uppställd på en byggarbetsplats intill den gata där onsdagsmarknaden brukar hållas. Av den skylten framgick att det visserligen alltid råder stoppförbud på gatan förutom varje onsdag under marknadstiden. Så här ser skylten ut:

 

Men den skylten var så undangömd att inte ens James Bond skulle ha hittat den. Än mindre fanns den ens i närheten av den plats där jag hade parkerat min hyrbil.