När jag följer vad som skrivs om coronapandemin har jag sett flera artiklar där det hävdats att vissa patienter som har drabbats hårt av covid-19 och som länge tvingats ligga i respirator kan drabbats av symptom som liknar demens.

Jag har läst om läkare som har uttalat sig mer eller mindre trosvisst om att det finns risk att de här patienterna har gått in i en demens i förtid och att de sannolikt inte kommer tillbaka till ett normaltillstånd igen. Det låter både obehagligt och sorgligt.

Men det behöver inte alls bli så och jag ska förklara varför. Jag är inte läkare men jag har stor erfarenhet av sjukvård och har vårdats länge på sjukhus med operationer och livshotande sjukdomar.

Sommaren 2011 genomgick jag en mycket omfattande, komplicerad och mycket farlig canceroperation i buken på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Läkarna hade upptäckt en 15 centimeter lång och 9.5 centimeter tjock cancertumör på min bukspottkörtel. Tack och lov kom man fram till att tumören gick att operera bort. Hade det inte varit så hade jag inte levt idag.

Jag genomgick den 13 juni 2011 en över fem timmar lång operation. Jag var förstås nedsövd hela tiden. När jag vaknade på uppvaket märkte jag att de hade hänt något konstigt med min hjärna. Jag kunde fortfarande tänka men jag kände mig förvirrad, vilket i och för sig inte var så konstigt med tanke på vad jag just hade gått igenom.

Efter uppvaket fördes jag till en Intermediär vårdavdelning (IMA). Där vårdades jag i tre veckor innan det var dags för nästa operation. Under dessa tre veckor fick jag bekräftat för mig själv att jag hade drabbats av stora problem som hade med min hjärna att göra.

Jag kunde inte prata riktigt. Jag hittade inte orden. Jag sluddrade. Jag visste vad jag ville säga men orden fanns inte där. Jag svamlade, letade efter orden men hittade dem inte.

Jag drabbades också av inlärningssvårigheter. Jag kunde inte lära mig nya namn. Det tog flera månader innan jag lärde mig namnet på den kirurg som hade opererat mig och som var huvudansvarig för mig som patient – trots att jag flera gånger hade fått veta av personalen vad han hette. Men det tog alltså flera månader innan jag kunde lära mig hans namn.

Före operationen packade jag ner böcker, korsord och min dagbok eftersom jag ville ha lektyr så att jag kunde ägna mig åt lite intellektuell sysselsättning under den tid det tog för kroppen att återhämta sig på sjukhuset efter operationen.

I min sjukhussäng på IMA försökte jag läsa böcker men jag lade snabbt böckerna ifrån mig. Det gick inte. Jag kunde inte läsa. Jag kunde inte se vad det stod i böckerna. Jag kunde inte fixera blicken på textraderna. Allt bara flöt ihop till ett sammelsurium av tecken. Jag försökte med blicken fånga en mening i boken men tappade omedelbart fokus. Det gick inte.

Jag försökte lösa korsord. Samma sak. Jag kunde inte lösa ens de enklaste korsord. Orden fanns inte där. Minnena fanns inte där. Min hjärna var tom. Det gick inte att fylla i orden i krysset. Orden fanns inte kvar i mitt huvud.

Jag kunde heller inte skriva. Jag försökte skriva ner mina dagliga erfarenheter från sjukhussängen i min dagbok men det enda som visade sig på papperet vara några oidentifierbara krumelurer. Krumelurerna gick inte att tyda. Texten följde inte textraderna. Det fanns ingenting kvar av min slängiga och självsäkra handstil. Det var bara oidentifierbart klotter.

Jag tänkte naturligtvis på de här problemen medan jag låg på sjukhuset. Men märkligt nog kände jag ingen större oro. Jag var förmodligen alldeles för förvirrad för att kunna känna oro. Jag tänkte bara att hjärnan tillfälligt hade kopplats bort i samband med min svåra sjukdom och den påfrestande operationen.

Jag inbillade mig att det var kroppens eget sätt att läka bättre om hjärnan inte blandades in hela tiden. Kroppen (eller egentligen hjärnan) har ju en fantastisk förmåga att inte använda resurser i onödan när andra resurser behövs för att läka kroppen och bli frisk. Hjärnan försatte sig själv i viloläge för att kunna ägna sig åt viktigare saker än att lösa korsord och läsa böcker. Så trodde jag att det förhöll sig. Det var inte en helt ologisk förklaring men den stämde inte.

Jag tog heller inte upp frågan med mina läkare. Jag brydde mig inte. Kort och gott: Jag hade hamnat i en för tidig demens.

Efter några veckor på sjukhuset läkte demensen ut. Den försvann. Redan under juli och augusti samma sommar, när jag fortfarande låg kvar på sjukhuset, kunde jag återigen både skriva, läsa, titta på TV, tänka klart och föra intelligenta samtal med personalen och med min man.

Så småningom började jag ändå fundera över vad som egentligen hade hänt i min hjärna. Varför hade jag blivit dement? Och framförallt: Varför gick demensen över?

När jag året därpå skrev en bok om min cancersjukdom med titeln ”Nattens änglar” gick jag tillbaka till mina ”dagboksanteckningar” från sommaren 2011 för att söka information som jag kunde använda mig av i boken. Men jag kunde inte tyda ett enda ord av vad jag hade skrivit. Jag upptäckte att det inte ens var min egen handstil jag såg. Det såg ut som handstilen hos en 100-årig kvinna med allvarlig mental disfunktion.

Ändå visste jag att det var jag som hade hållit i pennan.

Jag började leta efter en förklaring till detta märkliga fenomen. Nästan av en slump hittade jag flera medicinska artiklar på internet. I en artikel i Svenska Dagbladet kunde jag läsa att ”vanliga kirurgiska ingrepp kraftigt kan försämra både minne oh koncentrationsförmåga i upp till ett år efter operationen”.

För var tionde patient som har genomgått ett kirurgiskt ingrepp kan problemen kvarstå i upp till tre månader, I några fall kan både minne, koncentrationsförmåga och inlärning påverkas i upp till ett år.

Vad är det då som skapar demensen? Jo, orsaken tros vara att kirurgiska ingrepp triggar igång en inflammatorisk process i hjärnan. Lars Eriksson, professor i anestesiologi och intensivvård vid Karolinska Institutet sa så här till Svenska Dagbladet:

Vad som händer i hjärnan är att det uppstår en skada på blodhjärnbarriären. Så kallade makrofager, som är en slags celler i vårt immunförsvar, invaderar hjärnan och skapar en inflammation. Inflammationen ger i sin tur upphov till minnesstörningar.

Det jag har skrivit om nu gäller negativa effekter på hjärnan i samband med kirurgiska ingrepp. Jag har ingen aning om samma sak kan inträffa om man ligger svårt sjuk i covid-19. Att genomgå en mycket krävande intensivvårdsbehandling med respirator innebär en stor påfrestning för kroppen. Läkare har redan konstaterat under den pågående coronapandemin att långvarig intensivvård kan ge samma kognitiva störningar i hjärnan som efter en operation.