Det är inte lätt för ett parti att byta partiledare tre månader före ett val. Detta hopplösa öde drabbade dock härförleden ett av riksdagens allra minsta partier, nämligen Liberalerna. När det visade sig att Nyamko Sabuni inte bara höll måttet som partiledare dålig utan också gjorde en mängd konstiga uttalanden och utspel som skapade oenighet och förvirring inom det egna partiet, så var reträtten den enda vägen att gå.

Efter det gällde det att rädda vad som räddas kunde av liberalerna. Sabuni tvingades avgå och en ny partiledare utses med blixtens hastighet. Valet föll på Johan Pehrson, en i och för sig gammal och trogen arbetare i liberalernas vingård men inte särskild känd för allmänheten trots att han både har varit ordförande i riksdagens justitieutskott och nu senast gruppledare i riksdagen för den lilla liberala partigruppen på 20 personer.

Därför gällde det att handla kvickt. Liberalerna måste rivstarta för att få sin nye partiledare att snabbt bli så känd att folk åtminstone visste vem han var. Det gällde att varudeklarera honom ögonaböj. Han fick en egen van att köra runt i med jättelika dekaler på sidorna. Där fanns en monumental bild på Johan Pehrson själv och dessutom en text där man kunde läsa ”Ny partiledare på väg”. Ett uttryck som definitivt kan missuppfattas. Var det en ny partiledare som var på väg? Jag trodde att han redan var vald. Eller var det en partiledare som befann sig på vägen? Förmodligen det senare.

Sen klistrades det upp alla slags skyltar överallt med Johan Pehrsons ansikte samt nästan hela hans långa partipolitiska cv.

Johan Pehrson är en hedersknyffel. Jag har själv intervjuat honom flera gånger. Men är han tillräckligt karismatisk? Nej, knappast. Han är en grå eminens utan större utstrålning. Däremot tror jag inte att han kommer att göra bort vare sig själv eller sitt parti. Det är skönt att veta efter det olyckliga experimentet med Nyamko Sabuni.

Men Johan Pehrson är ingalunda ensam i den politiska nutidshistorien om att behöva tala om vem han är för att folk ska få veta att personen ifråga är partiledare för ett svenskt riksdagsparti. Vi behöver bara gå tillbaka till 1998 när Olof Johansson avgick och centern måste utse en efterträdare till honom. Det blev miljökämpen Lennart Daléus som i och för sig inte var helt okänd men som tydligen hade så dåligt självförtroende att han inför valet 2008 måste presentera sig så här:

Ja, det var tur att folk fick veta vem den nya centerledaren var. Han skulle dock inte bli särskilt långvarig på sin post. Han avgick redan tre år senare, när Maud Olofsson trädde till. Lennart Daléus fungerade på sätt och vis bara som en andningspaus mellan Olof Johansson och Maud Olofsson. Han har så vitt jag vet inte satt ett enda avtryck i svensk inrikespolitik. Det enda jag som politisk reporter minns av Lennart Daléus var att han hade väldigt dålig andedräkt, stackarn. Jag tror att det kom från magen.

På tal om Olof Johansson förresten. För de fåkunniga ska jag berätta att han var partiledare för centern mellan 1987 och 2008 och var en mycket uppskattad politiker. Dock hände det att även den korrekte Olof Johansson hemföll åt behovet att få göra saker som gjorde honom riktigt känd – eller kanske ökänd. Den här bilden togs av Olof Johansson i samband med Almedalsveckan i Visby 1988. Då hade han varit partiledare i bara ett år, så han kände väl att han behövde utmärka sig på något sätt. Men det gjorde han inte genom att bada naken – tvärtom …

I kavaj och välpressade byxor plaskade han villigt omkring i vattnet framför fotografernas kameror och förtjusta reportrar. Det här är en bild som faktiskt borde gå till historien. I alla fall gör den väl det när jag nu publicerar den.

Sen finns det några kortlivade partiledare till som också behövde satsa lite extra på sin image. En av dem var socialdemokraternas mest kortlivade partiledare, nämligen Håkan Juholt. Han fick bara sitta på sin partiledarpost i tio månader på grund av en iögonenfallande inkompetens. Däremot har han på senare år gjort stor succé som diplomat, både på Island och i Sydafrika. Kanske passar den här bilden bra för att visa upp Håkan Juholt. Jag vet inte vem som har gjort montaget men det är ganska kul.

Eller som den socialdemokratiske vänsterdebattören Daniel Suhonen så träffande beskrev honom i en bok som kom ut för några år sen:

Men när han blev ambassadör fick han faktiskt kliva in i värmen igen. Tur för honom.