Ikväll vid 19-tiden, tisdagen den 11 november, blev jag uppringd av Aftonbladets chefredaktör/publisher Jan Helin. Utan vidare omsvep förklarade han att han tänkte säga upp mitt kontrakt som kolumnist i Aftonbladet från och med årsskiftet. Han hänvisade till ekonomin och att jag var ett offer för Aftonbladets sparkrav. Visst tyckte han att jag hade varit mycket omtyckt som kolumnist. Det var inte det. Nej, att han nu gav mig sparken berodde helt på andra saker, nämligen pengar.

Jag stod i köket i min lägenhet i Sabinillas i Spanien och höll på att göra i ordning en sallad. Efter tio dagar i Spanien åker jag hem till Sverige i morgon. Det var inget roligt besked att få dagen före hemresan.

Jag blev alldeles tyst. Jag visste inte vad jag skulle säga. Att börja förhandla med honom på stående fot i den här situationen insåg jag som meningslöst. Jag hade ju fått sparken. Det fanns inget att förhandla om. När jag nu sitter vid min dator och skriver detta nu känns livet fullkomligt tomt. Jag har förlorat något oerhört viktigt i mitt liv, något som håller mig uppe och håller mig frisk efter de hemska canceroperationer jag har gått igenom. Men Jan Helins besked ska inte få knäcka mig.

Jag har skrivit krönikor i Aftonbladet sen den 1 november 2009, i fem år alltså. Det var alltså dags för tidningen att säga tack och adjö. Det enda jag fick fram i samtalet med Jan Helin vad mina många läsare skulle säga. Jag vet att jag har varit en oerhört uppskattad kolumnist bland mina läsare. Jag hoppas också att tidningen har tyckt detta. Ändå får jag sparken. Jag vet att jag inte är ensam om att få sparken från tidningar och medier idag. Krisen för svenska tidningar är akut. Det gäller särskilt dagspressen och inte minst kvällstidningarna.

Denna fråga tänker jag ta upp vid ett annat tillfälle, i en annan form. Jag orkar inte fördjupa mig i tidningskrisen just nu. Jag känner bara att jag har förlorat något mycket viktigt i livet. Utan att skryta vill jag också säga att jag har varit en av Aftonbladets mest kommenterade och "klickade" krönikörer. Som exempel kan jag nämna den krönika jag skrev den 20 oktober om Jimmie Åkessons sjukdom och min kritik mot dem som hånade honom för att han blivit utbränd. Idag är den krönikan uppe i 29 000 delningar på Facebook. En kolumn som jag skrev i somras om att ost innehåller antibiotika renderade mig 14 000 delningar på Facebook. Jag kan ta fler exempel men stannar här.

Det är sorgligt att inte längre få ha den fina kontakt med mina läsare som jag dagligen har haft.. Varje dag får jag strömmar av e-mail i min inkorg där folk uttrycker sin uppskattning över en journalist som jag som vågar gå emot strömmen och som vågar ryta till när ingen annan vågar. Men jag kommer att fortsätta att skriva. Jag kommer att fortsätta att slåss för det jag tror på – ett samhälle för alla människor och ett gott samhälle. Jag kommer att bekämpa hyckleri och omoral, feghet, bakdanteri och rövslickeri. Om inte kommer jag att använda min blogg till detta. Den kan i alla fall ingen ta ifrån mig.