Jag befinner mig sen i fredags eftermiddag i mitt fritidshus Granåsen i Älvhyttan i Nora kommun. Gården som är mitt stora sorgebarn. Jag köpte den 2002 men övergav den mer eller mindre efter nio år då jag blev svårt cancersjuk. Sen 2011 har gården mestadels stått tom – detta till både grannars och köpintresserade villaspekulanters stora irritation. Jag har ständigt mått dåligt på grund av att Bosse och jag har försummat denna fina pärla mitt i den vackraste delen av Bergslagen.

Gården har en tomt på cirka 5 000 kvadratmeter med två boningshus (varav det ena är ofullbordat), ladugård för två kor och flera får, hönshus och jordkällare, servitut på vattnet, kommunal slamtömning och sophämtning samt en kamin i vardagsrummet som Bosse har byggt.

Gården en dyrgrip som har fått stå och åldras helt ensam utan att någon har brytt sig om den. Jo, jag har brytt mig om den men har aldrig kommit till skott.

Jag har lidit av att inte få bo på den här fantastiska fastigheten med alla dess möjligheter medan Bosse har varit totalt likgiltig. Den ligger ju alldeles för nära den plats där han själv var född och uppväxt. Han är inte ensam om att inte vilja återvända till sin barndomsbygd. Men genom att jag köpte gården tvingade jag honom tillbaka – mot hans vilja.

Men nu har något hänt. När vi i söndags satt och drack eftermiddagskaffe och lyssnade på det strilande regnet utanför fönstret bekände han för första gången för mig att det var här han ville bo i fortsättningen. Han har alltid sagt att han älskar att bo i Tungelsta och skulle aldrig kunna tänka sig att flytta därifrån. Det verkar han kunna göra nu.

Det gäller också för mig. Jag vill inte bo i Tungelsta längre. Jag vill ha en förändring i mitt liv. Mitt lilla torp mitt ute i skogen i Tungelsta har inte samma dragningskraft längre. Framförallt är jag trött på att bo i en klimatzon i Sverige där det inte längre finns några riktiga vintrar.

Sen är det så att allt har sin tid. Man måste inte bo på samma plats i hela sitt liv. Man måste våga flytta, förändra sitt liv, testa nya äventyr och utmaningar och hoppas att besluten var de rätta.

Bosse och jag befinner oss båda vid en vägkorsning i livet, kanske till och med i en återvändsgränd. Det korta liv som vi har kvar att leva måste vi göra något extra av. Man måste våga utmana sitt eget åldrande och ta risker som kan visa sig bli fiaskon eller också det bästa man har gjort i hela sitt liv.

Den minnesgode kommer säkert ihåg att jag redan den 23 juni 2022, alltså för exakt ett år sen, skrev ett nästan likadant blogginlägg som det jag skriver på just nu, nämligen att Bosse och jag skulle bryta upp och flytta från Tungelsta till Bergslagen. Den här rubriken kanske ni minns:

Vilken konstig människa, tänker ni säkert om mig. Först säger hon att hon ska flytta. Sen flyttar hon inte utan bestämmer sig för att bo kvar i Tungelsta. Och nu ska hon flytta igen. Denna ”virrighet” har dock en förklaring. Förra sommaren, 2022, blev en katastrofsommar för oss. Bosse blev allt sjukare, jag alltmer deprimerad. Vår älskade katt Sigrid dog den 11 juli. Vi köpte en ny katt (Kalinka), som rymde efter tjugo minuter. Resten av sommaren ägnade vi åt att leta efter den där katten, att ställa ut matskålar varje kväll på olika ställen, att sätta upp åtelkameror i olika träd för att kanske kunna få se en skymt av henne och i bästa fall få henne att återvända. Men alla ansträngningar var förgäves.

Den 2 oktober, efter två och en halv månaders sökande, fick jag veta att Kalinka hade blivit överkörd och dödad av en bilist bara några kilometer från vårt hus. Under alla dessa tragiska omständigheter var alla tankar på att flytta som bortblåsta.

Men livet är inte alltid svart.

Sen den 27 augusti i fjol är vi ägare till världens underbaraste ”nya” katt, lilla Ingrid. Hon förgyller våra dagar med sin humor, sin energi, sin kärleksfullhet, sin äventyrslystnad och sin underbara anpassningsförmåga. Hon är så rolig att jag till och med har öppnat ett Instagramkonto i hennes namn, ”LittleIngrid909”. Hon har redan 17 följare.

I fredags var det  första gången Ingrid fick göra en så här lång resa, 23 mil från Tungelsta till Älvhyttan. Men hon visade direkt vilken cool tjej hon är. Hon hade inga problem med att åka bil. Så fort hon kom till det nya ”hemmet” i Älvhyttan satte hon igång med att ringa in sitt nya revir. Det gällde att undersöka varje träd, varje grässtrå, varje buske, varje husgrund och särskilt det som fanns under husgrunderna. Ett nytt spännande liv för den lilla 1-åringen. Hon bara älskade Älvhyttan!

Just nu känner vi alla tre tillförsikt inför livet. Men för att återfå den här gården i beboeligt skick krävs massor av arbete och massor av pengar. Flera vattenskador i det gamla huset har redan kostat mig ansenliga belopp. När vi kom hit i fredags visade det sig dessutom att toalettstolen i badrummet hade frusit sönder, förmodligen i vintras. I måndags kom en rörmokare och installerade en ny toalett men det var bara en liten detalj i ett jättelikt byggnads- och ombyggnadsprojekt.. Golv och panel ska t ex upp på väggarna i den del av det gamla huset som blev förstörd av vattenskadan för några år sen.

För att inte tala om allt arbete som återstår i det nya huset innan det blir klart, om det någonsin blir klart. Detta hus har alltså Bosse byggt med sina egna händer! Ändå fick det stå och förfalla.

År av hårt väder, brännande sol, kalla vintrar, hustak nedtyngda av snömassor har också skapat ett behov av yttre renovering av båda husen. I nästa vecka ska jag åka till Nora och köpa Falu rödfärg till det ”nya” huset, som på grund av bristande underhåll har en bedrövlig fasad.

Till det ”gamla” huset ska jag köpa röd oljefärg. Eftersom det tidigare var målat med plastfärg funkar inte Falu rödfärg. Verandor, fönsterkarmar, stolpar och staket, ja allt, måste målas i vitt. Jag vet inte hur mycket Bosse orkar hjälpa till med. I värsta fall får jag fixa målningsarbetet helt själv. Jag har målat flera hus i mitt liv, så det är inga stora problem framför mig. Samtidigt är jag inte ung längre.

Hur våra framtidsplaner ser ut går inte att säga exakt idag. Vi får ta allt i den takt vi orkar – men jag ser en stor utmaning och en stor förnyelse av mitt liv framför mig.

PS: I nästa blogginlägg ska jag berätta om det veritabla fiasko som min konstutställning i Grythyttan blev. Aldrig får man vara riktigt glad.