Jag har länge funderat på hur jag skulle vilja kalla det tillstånd som jag själv och miljoner andra människor både i Sverige och i övriga världen lever i idag. Jag har inte förrän nu hittat det uttryck jag så länge har sökt.

Vi lever i ett lågintensivkrig, i ett lågnivåkrig mot viruset, där ingenting händer men där man väntar på att någonting snart ska hända. Det är som ett undantagstillstånd trots att undantagen saknas.

Om vi i Sverige hade befunnit oss i ett ”riktigt” krig (nu menar jag inte att jag vill ha krig) så hade i alla fall något hänt.

Vi hade hört hur bombplanen hade dundrat över våra huvuden. Vi hade hört Hesa Fredriks ödesmättade signal. Vi hade sett hus brinna och egendom skövlas inför våra ögon. Vi hade haft sällskap av en ständig rädsla, en evig skräck för döden.

Varje dag som hade gått under detta anfallskrig skulle ha setts som en stor händelse. Vi överlevde idag också! Grattis på överlevnadsdagen! Vi skulle alla hålla ihop. Vi skulle träffas och krama varandra. Vi skulle dricka vin tillsammans. Vi skulle festa för varje nytt ögonblick som vi fick behålla våra liv.

Vi skulle se varje misslyckad bombkrevad, varje långdistansmissil som missade sitt mål som ett nederlag för fienden och som en triumf för oss själva. Vi skulle älska varandra och inte göra något annat än att se fram emot ett liv i fred, där vi inte varje minut skulle behöva leva med en fruktansvärd dödsskräck.

Nu pågår det inget sådant krig. Tack och lov, får jag väl säga. Det pågår ett annat slags krig. Ett tyst och osynligt krig. Ett lågintensivt krig mot viruset som för de flesta av oss bara finns på papperet och som dokumenteras för oss vid Folkhälsomyndighetens dagliga TV-sända presskonferenser.

Om det hade varit ett ”riktigt”, militärt krig så skulle Anders Tegnell ha kunnat säga så här idag:

”Vi ser nu att fiendens slagkraft börjar minska för varje dag. Antalet skadade människor sjunker och antalet dödsfall går också ned. Men ni måste fortsätta att behålla skärpan. Lyssna på alla lägesrapporter i radio och TV. De uppdateras varje timma. Gå inte ut när ni misstänker att fienden tänker anfalla. Håll avståndet till fienden. Skydda era svagaste. Se till att era gamla inte blir skadade av nedfallande byggnader och granatsplitter. Ta er ner i skyddsrummen när larmet går.

Våra sjukvårdsresurser är hårt ansträngda. Vi har nästan inga lediga intensivvårdsplatser kvar. Antibiotikan håller på att ta slut liksom morfinet. Men håll ut … för snart är det över. Snart har Sveriges försvarsmakt krossat fienden”.

Men det låter inte så. Det låter nästan inte alls längre – trots att det egentligen låter precis likadant varje dag. Men det händer ingenting. Ibland tänker jag så där oppositionellt: Om jag kunde bli smittad ändå! Då skulle det hända något i alla fall. Nej, förlåt mig för denna obscenitet. Det var dumt sagt. Det är ju smittan vi skyddar oss mot.

Det finns ändå inget så händelsefattigt som en pågående pandemi. Det finns inget så själsdödande, så intellektuellt nedmonterande, så känslomässigt avkylande som en pandemi anno 2020.

1954 kom den franska författarinnan Francoise Sagan ut med en bok med titeln ”Bonjour tristesse”. Sju år tidigare hade Albert Camus kommit ut med boken ”Pesten”. Inga böcker kan passa bättre under dessa dagar än just dessa.

Vad jag lider mest av är just – tristessen, denna eviga, oändliga tristess. Händelselösheten. Timmarna kryper fram. Jag väntar på att dagen ska ta slut så att det kan bli en ny dag. Varför vill jag det? Nästa dag kommer ju ändå att se precis likadan ut som den här dagen.

Jag känner ingen livsglädje längre, ingen framtidstro, ingen stimulans, inget att se fram emot, bara ett oändligt antal dagar som läggs till varandra till en enda lång kedja av ”ingenting”. Det finns forskare som har sagt att man faktiskt kan dö av tristess.

Varje dag ser likadan ut. Jag går upp klockan 7.00 och äter frukost. Klockan 11.00 blir det förmidagskaffe med en skiva rågbröd med två ostskivor på. Klockan 14.00 är det dags för Folkhälsomyndighetens presskonferens.

Innan dess (eller kanske efteråt) tränar jag, racercykel utomhus om vädret tillåter, träning på löpbandet innomhus om det regnar eller är kallt. Klockan 18.30 blir det middag. Klockan 21.30 börjar jag titta på en film på Nexflix, SFAnytime eller Teliaplay. Klockan 00.00 brukar jag släcka och försöka sova.

Jag arbetar också förstås – mellan måltiderna och presskonferenserna . Jag skriver på min bok. Jag researchar och skriver blogginlägg. Jag klappar katten och småpratar med min käre make. Han jobbar åt andra så han är inte alltid hemma. När han är hemma löser han korsord.

Korsord! Gud, så trist! Jag hatar numera korsord, detta pandemins gissel.

När ska det här ta slut? När ska det riktiga livet börja igen? Ingen aning. Det här har liksom blivit ett permanent tillstånd, ett pandemiskt icke-tillstånd. Ett undantagstillstånd utan undantag, för allt är ju precis likadant varje dag.

Vi har gått miste om det mesta. Ingen idrott på TV. Inga cykeltävlingar. Inget Giro d´Italia, ingen Tour de France, ingen Diamond League. Ingenting som ligger varmt om ett idrottshjärta som mitt.

Till helgen är det pingst. Hänryckningens tid. Mellan hägg och syren. Vadå hänryckning! Hur ska det kunna bli någon hänryckning med en pandemi som förlamar allt?