Elisabets VM-blogg

Idag, söndag den 26 februari, visade de svenska längdåkarna än en gång i vilken dålig form de är. När jag idag satt och tittade på sprintstafetten i VM i Lahtis hoppades jag in i det sista att de svenska damerna eller herrarna åtminstone skulle kunna ta en bronsmedalj. Men icke.

Den som var närmast en bronsplats var Stina Nilsson som tyvärr på sista sträckan spurtades ner av amerikanskan Jessica Diggins. Amerikanskan tog bronset och Stina hamnade återigen utanför VM-pallen. Vann gjorde förstås Norge medan Ryssland kom på andra plats.

Nu stod hoppet till de svenska Emil och Teodor

Där dog alltså ännu ett hopp. Nu återstod bara en chans: herrarnas lagsprint med Emil Jönsson och Teodor Peterson som utvalda åkare. Ingen av dem har visat någon övertygande form den här vintern. Särskilt dåligt gick det för Teodor Peterson i sprinttävlingen i torsdags. Så trött hade jag aldrig sett Teodor Peterson som fram till i år varit Sveriges skickligaste sprintåkare.

Emil tröttnade idag. Ännu tröttare blev Teodor Peterson som tog Sverige till en åttonde plats i sprintstafetten. Det var sensationellt dåligt! Sverige har varje år under hela 2000-talet tagit hem VM- och OS-medaljer i sprinttävlingarna. Men inte 2017.

Nu har vi avverkar halva VM i Lahtis. Vi får gå tillbaka till VM i Ramsau 1999 för att hitta ett sämre resultat för Sverige än det svenskarna har presterat hittills i årets VM.

Många som har läst mina skidbloggar de senaste dagarna har klagat på att jag har varit alldeles för negativ och kritisk till de svenska VM-insatserna. Mina kritiker har tyvärr haft fel. Det bekräftar inte minst dagens beklämmande svenska insatser i sprintstafetterna.

Ida Ingemarsdotter var inte att känna igen, hon som är ett kassaskåpssäkert kort i de flesta sprintlopp. På hennes sista sträcka idag tog hon totalt slut. Hon lämnade över stafettpinnen till Stina Nilsson inte mindre än 13 sekunder efter ledande Norge. Stina åkte upp många placeringar men var så trött på upploppet att hon inte ens lyckades spurta ifrån Jessica Diggins – trots att Stina är en av världens bästa kvinnliga spurtare.

Vad är det för fel med svensk skidsport?

Vad är fel med de svenska åkarna? De kommer direkt efter ett höghöjdsläger i Italien, fullproppade med kraftfulla röda blodkroppar i blodet och borde kunna prestera mycket bättre. Istället är de sämre än någonsin – med undantag för Charlotte Kalla. Nu står hoppet till Charlotte att ta hem åtminstone en medalj till under den kommande VM-veckan. Det tror jag att hon gör.

Det är sorgligt att hela det tunga svenska skidoket ska läggas på denna lilla kvinnas axlar, när det finns så många fler både tjejer och killar som borde vara minst lika starka.

Varför går det inte att tillverka skidstavar som inte går av hela tiden?

En annan sak som jag har reflekterat över under hela den här vintern och blivit påmind om inte minst under VM-tävlingarna i Lahtis är alla skidstavar som går av i parti och minut. Så fort någon träffar en skidstav från sidan så sprängs den sönder. Under lördagens skiathlontävlingar i Lahtis gick minst fyra stavar av i herrtävlingen, kanske fler. I damtävlingen rök ytterligare några stavar.

Det talas om att en framgångsrik skidåkare måste ha ”det bästa materialet”. Det betyder de bästa skidorna, de bäst vallade skidorna, de lättaste och mest dynamiska skidstavarna och de mest aerodynamiska skiddräkterna. Idag är det sällan någon åkare som bryter en skida – till skillnad från hur det var på de gamla träskidornas tid, där skidorna alltsomoftast förvandlades till plockepinn.

Vi har idag de bästa vallor någonsin och de mest aerodynamiska kläder och de mest optimala skidpjäxor.

Men stavarna! De ryker hela tiden. De tål ingenting. Ett stavbrott kan bli en katastrof för en åkare. Han eller hon kan med en bruten stav på några hundradels sekunder förvandlas från en potentiell segrare till en given förlorare.

De flesta skidstavar tillverkas idag av 100 procent karbon, alltså kolfiber. De är sinnrikt utformade för att underlätta en effektiv kraftöverföring i spåret samtidigt som de är lätta och smidiga. De svenska elitåkarna använder stavar som kostar uppemot 5 000 kronor, stavar som kan slås av på en sekund.

Jag menar inte att vi ska gå tillbaka till de gamla bambustavarna men det måste gå att hitta ett material i stavarna som håller även om staven får ett slag från sidan.

Ni minns väl vad som hände med norrmannen Martin Johnsrud Sundby. När han igår på skiathlontävlingen drog igång ett jätteryck i sista backen för att gå ifrån ryssen Ustjugov råkade han träffa den ena staven med kängan. Det var ett ögonblicks verk. Staven knäcktes på det smalaste stället och Sundbys guldchans gick upp i rök.

Så kan det inte få vara i längden. Stavarna är skidåkarnas ömmaste punkt, den svagaste länken i kedjan – trots att de är precis lika viktiga som skidorna. Det är osportsligt att ett VM ska avgöras av ett stavbrott.

När världens främsta tekniker klarar av att skicka människor till månen, så borde det väl vara möjligt att tillverka skidstavar som inte går av så fort man petar på dem.