Det är en djupt obehaglig debatt som har uppstått sen författaren och buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblad i måndags den 17 januari vid 60 års ålder tog livet av sig med hjälp av en dödlig dos läkemedel som en pensionerad läkare hade skrivit ut åt honom. Lindeblad var sen en tid tillbaka sjuk i den neurologiska sjukdomen ALS, som förr eller senare leder till en ofta mycket plågsam död. Björn Natthiko Lindeblad ville inte invänta döden på det ”naturliga” sättet utan hade bestämt sig för att dö med hjälp av assisterad dödshjälp.

Jag respekterar självfallet det beslut som Björn Natthiko Lindeblad tog om att förkorta sitt liv. Naturligtvis har var och en rätt att själv bestämma över sitt liv och även när man vill dö.

Vad jag däremot inte respekterar utan snarare är skräckslagen inför är den debatt som har uppstått i media efter Björn Natthiko Lindeblads död, nämligen debatten om rätten till dödshjälp. Det finns de som menar att rätten till dödshjälp är en mänsklig rättighet. Detta i ett samhälle där grunden för hela vår tillvaro är rätten att få leva. Svårt sjuka eller allvarligt skadade människor får hjälp att överleva tack vare en alltmer avancerad och specialiserad sjukvård. De flesta av dessa människor känner sannolikt en djup tacksamhet efteråt över att ha överlevt och fått fortsätta att leva ett värdigt och innehållsrikt liv.

Jag är själv en sådan person. 2011 höll jag på att dö i komplikationerna efter en stor och mycket riskfylld canceroperation. Men mot alla odds överlevde jag. Idag är jag är djupt tacksam över det. Det en gåva att få livet tillbaka. Det var inte förutbestämt att mitt liv skulle sluta i en sjuksäng på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Jag fick en chans till.

Sedan vet vi att det finns en grupp människor som väljer att ta sina liv. Orsaken kan vara sorg, ensamhet, ekonomiska problem, depression eller psykisk sjukdom. Dessa människor tycker inte längre att livet är värt att leva. Under 2020 avled 1 168 personer av säkert fastställda självmord i Sverige. Av dessa var 839 män och 323 kvinnor. Två av tre som tar sina liv är alltså män.

Samtidigt finns ett stort mörkertal. Under 2020 inträffade ytterligare 273 dödsfall där det fanns misstankar om att det kunde röra sig om självmord. Det gäller till exempel vissa trafikolyckor. Vem har inte läst om trafikolyckor där ”en personbil av okänd anledning kom över på fel sida av vägen och kolliderade med en lastbil trots att väglaget var bra och sikten god”? Bland dessa trafikolyckor döljer sig sannolikt flera självmord.

Åter till Björn Natthiko Lindeblads assisterade dödshjälp. Dödshjälp är inte tillåtet i lag i Sverige – till skillnad från i länder som Belgien, Nederländerna, Schweiz och vissa amerikanska delstater. I Sverige är dödshjälp normalt en icke-fråga fram till dess att ett antal svenskar under de senaste åren har fått hjälp att dö antingen av anhöriga eller av läkare.

Björn Lindeblads död har återigen väckt frågan till liv om rätten till dödshjälp. Men diskussionen förs inte på det politiska planet, ej heller bland läkare som istället hänvisar till läkaretiken. Debatten förs egentligen inte heller bland allmänheten. Dödshjälp är fortfarande tabubelagt – och bör förbli så, anser jag.

För oss som lever i Sverige är istället rätten till liv överordnat allt annat. När man talar om mänskliga rättigheter så är det själva livet som är centralt, inte döden. Synen på dödshjälp avspeglar sig också i de regler som styr läkarnas verksamhet och etik. I regel nummer 2 i Läkarförbundets etiska regler står det så här: ”Läkaren ska besinna vikten av att skydda människoliv och får aldrig vidta åtgärder som syftar till att påskynda döden.” Likaledes har World Medical Association (WMA) i sin ”Declaration on Euthanasia and Physician-assisted suicide” 2019 mycket tydligt tagit avstånd från dödshjälp och läkarassisterade självmord.

Samtidigt vet vi att det inom vården i Sverige idag vidtas åtgärder som ligger farligt nära att kallas dödshjälp. Respiratorer stängs av när livet inte längre anses gå att rädda. Svårt sjuka människor får starka sederande läkemedel så att döden påslyndas. På många sjukhus nekas svårt sjuka människor över en viss ålder hjärt-ungräddning. Det kallas ”0-HLR” och är en slags förberedelse till dödshjälp. Inte sällan fattar läkarna besluten i samråd med de anhöriga.

Det är som om vi i det tysta har accepterat dödshjälp i vårt land. Men då handlar det om svårt sjuka människor som kanske redan får palliativ vård och som inte har långt kvar att leva. Vi observerar en glidning i riktning mot dödshjälp. Redan det tycker jag som medborgare är en farlig utveckling. Men så länge den inte statueras i lag att dödshjälp är tillåtet så är faran mindre att vi ska börja tillämpa aktiv dödshjälp i mera systematisk form.

Det sägs att det finns en majoritet i riksdagen som vill utreda frågan om dödshjälp. Hjälp, säger jag. Gör för guds skull inte det. Om det ska göras en utredning så måste det tydligt framgå av direktiven att någon legaliserad dödshjälp inte ska införas i Sverige. Ingen människa ska behöva oroa sig för att berövas sitt liv genom en dödshjälp som bestäms av någon annan.

Vad vi i Sverige bör utreda är rätten till ett bättre liv, inte rätten till dödshjälp eller till assisterad död!

Det är inte dödshjälp en svårt sjuk patient ska få. Det är vård, kvalificerad vård. Dödshjälp får aldrig bli ett alternativ till vård. Då finns risken att människovärdet gröps ur och degraderas, att läkarnas plikt (och vilja) att rädda liv tunnas ut och att dödshjälpen blir något man tar till av bekvämlighetsskäl eller av ekonomiska skäl. Detta får absolut inte hända.

I debatten efter Björn Lindeblads död har det skrivits en del mycket märkliga saker. Det jag främst tänker på är en krönika av Expressens kulturskribent Jens Liljestrand, en debattör som jag tycker framför mycket bisarra åsikter i många frågor. I sin krönika häromdagen med rubriken ”Hans död sätter fingret på en djup orättvisa” tar Liljestrand mer eller mindre öppet parti för dödshjälp. Så här säger han:

”Det är på rak arm svårt att nämna någon annan samhällsfråga av betydelse där lagstiftningen är så långt borta från det allmänna rättsmedvetandet.”

Som svar på detta säger jag: Dödshjälp är definitivt inte någon ”samhällsfråga av betydelse”. Lagstiftningen ligger inte heller långt bort från det allmänna rättsmedvetandet.

Om en fullt frisk 35-årig person får frågan om det är rätt att gammal människa ska tvingas ligga och vänta på en smärtsam död utan att få hjälp att dö, så är det väldigt enkelt att svara så här: ”Nej, alla har vi rätten till en värdig död. Ingen ska behöva lida i onödan.”

Nej visst, men det är enkelt för en ung frisk person att uttrycka sig så om någon slänger fram frågan. Om personen istället får möjligheten att tänka igenom vad dödshjälp egentligen innebär, nämligen att det faktiskt handlar om mord eller dråp, så tror jag att svaret blir något mindre lättvindigt. Den tillfrågade 35-åringen har kanske själv aldrig ens varit i närheten av döden. Det har däremot jag varit. Jag vet hur det är och jag vill inte uppleva det igen.

o, jag är medveten om att vi alla någon gång kommer att dö men att påskynda döden eller förkorta det egna livet genom dödshjälp är en människoovärdig handling. Vi har fått ett enda liv – och det livet ska vi vårda så länge vi kan.

Den djupa orättvisa som Jens Liljestrand talar om är att vissa rika svenskar för cirka 250 000 kronor kan boka in sig på en självmordsklinik i Schweiz och få läkarhjälp för att kunna dö ”på ett värdigt sätt”. Detta har ju inte vanligt folk råd med och det är enligt Expressens krönikör ”orättvist”.

Skitsnack, säger jag bara. Rättvise- och jämlikhetsfrågor i Sverige handlar inte om huruvida man har rätt till betald dödshjälp eller inte utan om man får rättvis vård, rättvisa löner, jämställdhet på arbetsmarknaden, ekonomisk jämlikhet, rättvis skatt, rätt till god välfärd, rätt till trygghet i vardagen, rätt att försörja sig själv, rätt att få uttrycka sina åsikter fritt och så vidare och så vidare. Dessa rättigheter är alla knutna till själva livet för att livet ska bli så bra eller i varje fall så drägligt som möjligt.

Döden är en del av livet, säger somliga. Det är inte sant. Döden är inte livet. Döden är den totala utplåningen.

Sen slutar Jens Liljestrand sin bisarra artikel med kravet att en ”Lex Natthiko” borde vara en livsviktig fråga valåret 2022″. Vad han menar är förstås att valrörelsen ska handla om en ny lagstiftning om rätten till vår död – inte rätten till ett fortsatt bra liv.

Jag tar mig för pannan.

Därför var det befriande att läsa en debattartikel i Dagens Nyheter idag, lördag, författad av Alfred Skogberg, medgrundare till organisationen Suicide Zero, en organisation som kämpar för att förhindra och förebygga självmord i Sverige. Skogberg skriver att risken är stor att fler människor inspireras av Björn Natthiko Lindeblads sista handling, alltså det egna självmordet. Istället menar Suicide Zero att all kraft måste läggas på att förebygga självmord, inte på att underlätta och tillåta fler självmord. Han skriver: