För att stå ut med coronapandemins fasor försöker jag ständigt hitta sysselsättningar för att glömma vardagens förlamande tristess. En sådan sysselsättning är att streama filmer och TV-serier. De ger mig den verklighetsflykt jag behöver just nu. Ibland – dock alltmer sällan – hittar jag några riktiga guldkorn.

Dessvärre handlar det tyvärr oftast om kattguld.

För några veckor sen ”upptäckte” jag den norska storserien ”Atlantic crossing”, producerad av NRK, Norges motsvarighet till SVT.  Just nu visas serien i SVT och SVTPlay. Jag har i skrivande stund sett fem av de åtta avsnitten. Redan under det första avsnittet började tvivlen dyka upp på mitt alltid så kritiska hjärnkontor.

Så många klyschor. Så många banaliteter. Så många lättköpta poänger. Varför rinner det  mörka tårar ur Frihetsgudinnans vänstra öga? Det var signaler som fick mig att dra öronen åt mig.

Serien kan beskrivas som ”fritt efter Hitlers ockupation av det neutrala Norge den 9 april 1940 ” och vad som hände sen. Den tyska invasionen av Norge är ett ständigt pågående trauma som än idag är ett konfliktfyllt och känsloladdat samtalsämne i Norge. Ett trauma som aldrig vill läka. Inget har som den tyska ockupationen av Norge  format den norska folksjälen i grunden, den norska nationalismen och kärleken till fosterlandet.

NRK-serien, skapad av regissören Alexander Eik som hade premiär i Norge i oktober ifjol kretsar nästan uteslutande kring kronprinsessan Märtha, prinsessa av Sverige, tills hon 1929 gifte sig med Norges kronprins Olav. Efter den tyska ockupationen flydde Märtha till USA tillsammans med de tre barnen, Ragnhild, Astrid och Harald (den senare Norges kung sen 1991).

Märtha tog med sig alla sina pengar, diamanter, övriga juveler och tillgångar för att under fyra års tid leva ett till synes bekymmersfritt lyxliv i ett flott gods i Bethesda, Maryland, utanför Washington DC. Hon umgicks ständigt och privat (alltför privat?) med USA:s dåvarande president, Franklin D Roosevelt och blir ömt omhändertagen av sin oavlönade hovdam.

Den 70 miljoner norska kronor dyra serien presenterar sig själv som ”inspirerad av verkliga händelser”. Det får lätt tittaren att tro att filmen är sann, ja att den mer eller mindre ska betraktas som en dokumentär. Det är här jag vill sätta upp ett varningens finger.

Så är inte fallet. Något mer av dokusåpa har jag sällan sett. Dessutom kan vissa av rollprestationerna starkt ifrågasättas. Det gäller särskilt svenska Sofia Helin, känd från Bron, där hon spelade den iskalla kriminalaren Saga Norén), Hon gestaltar nu den norska kronprinsessan Märtha.

Hon gör ett styltigt och tillrättalagt porträtt av en kunglighet som egentligen aldrig kom att göra något avtryck i den norska historien men som genom den här NRK-serien ges rollen av en av de viktigaste politiska krafterna för att stoppa Hitler och andra världskriget.

Märtha går omkring i fantasifulla hattar, exklusiva klänningar, skräddarsydda dräkter och pälsjackor medan det norska folket på andra sidan Atlanten lever i dödsskräck för bomberna som expoderar över städer och byar. Bara denna lyx känns för mig stötande.

Serien – och framförallt hyllningen av kronprinsessan Märtha – har mött svidande kritik i Norge. Det talas om ren ”verklighetsförfalskning”. Märtha spelade enligt kritikerna aldrig den avgörande politiska roll för att förmå USA att gå in i andra världskriget som det ges sken av i serien.

”Hon var inte den spindel i nätet när det gäller utgången av andra världskriget som tv-serien ”Atlantic crossing” försöker ge intryck av.”, hävdar den norske historikern Trond Norén Isaksen. 

Särskilt mycket kritik har serien fått för att den framställer kronprinsessan Märtha som en avgörande person som övertalade USA att gå med i kriget och säkra de allierades seger över Hitler.

Seriemakarna framställer det till och med som om det var Märtha som med sina närmast intima (?) kontakter med president Roosevelt fick honom att lansera lagen om det starkt ifrågasatta militära s k uthyrningsprogrammet Lend–Lease Act.

Det var naturligtvis inte i första hand Norge som skulle åtnjuta den militära hjälpen från USA utan Storbritannien som hade drabbats hårts av Hitlers attacker, till exempel bombningarna av London (Blitzen). Men genom att USA på omvägar gick in i kriget på de allierades sida fick Norge indirekt ett starkt militärt stöd.

Men att det skulle vara kronprinsessan Märthas förtjänst avvisar de norska kritikerna helt. De menar att den s k konstnärliga frihet som skaparna av ”Atlantic Crossing” säger sig ha format serien på inte är acceptabel eftersom den ger tittarna intrycket att det de ser i filmen är sant – trots att det  handlar om amatörhistoria och inte sann krigshistoria. Det handlar enligt kritikerna helt enkelt om ”fake history”. Dessutom påstås serien vara full av faktafel.

Kritiken mot NRK är hård, framförallt därför att statliga NRK är Norges viktigaste massmedium och därmed har ett särskilt ansvar för att det som  produceras ska vara sant och trovärdigt.  Nu har kanalen enligt de inhemska kritikerna gjort sig skyldig till de ”fake news” som kanalen i andra sammanhang så starkt bekämpar. NRK borde be om ursäkt, är ett krav.

Även om det är sant att kronprins Olav och kronprinsessan Märtha redan 1939 vid ett besök i USA blev mycket goda vänner med president Franklin Roosevelt så behöver inte det betyda att Märtha skulle ha haft något politiskt inflytande över presidenten. Den slutsats som filmskaparna enligt kritikerna har dragit är att bara det faktum att den norska kronprinsessan hade personlig tillgång till den amerikanske presidenten så skulle hon också ha haft en enorm politisk påverkan på honom.

Att Norge tilldelas en huvudroll i det stora världskriget är enligt kritikerna bara pinsamt.

Även om jag själv är historiker så är jag inte särskilt insatt i Norges situation under andra världskriget. Jag betraktar serien ”Atlantic Crossing” som en ren underhållningsserie. Därför ställer jag mig själv en rad frågor när jag ser filmen. Vad hade kronprinsessan Märtha egentligen för relation till president Roosevelt? Var hon hans älskarinna? Det får vi inget riktigt svar på i filmen. Samtidigt är deras relation synbarligen inte bara en vanlig vänskapsrelation. Franklin D Roosevelt var trots till handikapp (han var polioförlamad i benen sen många år tillbaka) så omgav han sig gärna med vackra och inspirerande kvinnor.

Att han föll för Norges vackra kronprinsessa Märtha är inte alls osannolikt men var deras förhållande så intimt att hon kunde linda honom kring sitt finger och få honom att ta historiskt avgörande politiska beslut? De norska kritikerna tvivlar på detta, framförallt därför att det inte finns några historia belägg för detta.

Samtidigt som Märtha och barnen levde livets glada dagar på sitt gods utanför Washington levde kung Hakon VII och kronprins Olav ett annat exilliv, nämligen i London tillsammans med den av Hitler desavouerade norska regeringen. Som sentida bedömare undrar jag i mitt stilla sinne om det var rätt mot det norska folket att både regeringen och hela kungahuset flydde till England resp. USA samtidigt som norrmännen lämnades att ensamma bekämpa inte bara Hitler och tyska Wehrmacht utan också en av Hitler handplockad norsk regering under ledning av landsförrädaren Vidkun Quisling?

Varför svek regeringen och kungahuset sitt eget folk när de som bäst behövdes i Norge. De räddade sitt eget skett och sina förmögenheter medan folket fick lida. När kriget var slut 1945 och Vidkun Quisling avrättad på Akershus fästning 1återtog kungahuset och regeringen sin gamla plats i det gamla hemlandet.

Jag vet inte vilka diskussioner som har förts i Norge om  det faktum att regeringen och kungligheterna levde gott i exil medan folket blödde.

Egentligen är detta en intressantare historia är den påhittade ”Atlantic Crossing”.

Den som vill se en riktigt bra och sannolikt historiskt korrekt berättelse om den tyska invasionen i Norge 1940 ska titta på den  norske regissören Erik Poppes film ”Kungens val”, där kung Hakon VII på ett mycket övertygande och sympatiskt sätt spelas av den danske skådespelaren Jesper Christensen.

Den filmen kan man hyra på både HBO Nordic, Viaplay och SF Anytime. Det är en mycket sevärd, trovärdig och gripande film, där även tillvaron för unga, fattiga och dåligt beväpnade norska soldater skildras.

Glamorösa ”Atlantic crossing” bleknar till osynlighet i jämförelse med ”Kungens val”.