Det fasansfulla terrorattentatet i Stockholm den 7 april och gripandet av den 39-årige uzbekiern Rakhmat Akilov har visat på de flagranta bristerna och inkonsekvenserna i den svenska asylpolitiken, något som snabbt måste bli föremål för politisk debatt och politiska beslut.

Efter gripandet av terroristen Akilov framkom det att mannen ifråga hade sökt asyl i Sverige 2014. I somras blev Migrationsverket klar med sin asylprövning och meddelade Akilov att han inte skulle beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Migrationsverkets beslut grundade sig på att verket inte trodde på den historia om sig själv och sin bakgrund som Akilov hade målat upp. Han ansågs inte trovärdig eftersom han ändrade sina uppgifter hela tiden. Det gjorde att Migrationsverket att Akilovs berättelse var en efterhandskonstruktion. Till detta kommer att Akilov sökte asyl i ett annat namn än sitt eget, vilket naturligtvis är skumt bara det.

Akilov överklagade till Migrationsöverdomstolen, som fastställde Migrationsverkets beslut. Därefter fick han besked om att han skulle utvisas eftersom han inte ansågs ha några skyddskäl. Då gick Akilov under jorden – på samma sätt som 120 andra uzbekier har gjort som har gömt sig i Sverige och som har ett utvisningsbeslut hängande över sig.

Polisen efterlyste Akilov men utvisningen till Uzbekistan kunde inte verkställas eftersom polisen inte kunde hitta honom.

Och nu kommer det märkliga. Enligt gränspolisen skulle Akilov förmodligen aldrig ha blivit utvisad även om polisen hade hittat honom. Orsaken är att uzbekier inte anses kunna utvisas med tvång eftersom de omedelbart skulle gripas av uzbekisk polis så fort de anländer till landet. Därefter skulle Akilov sannolikt utsättas för hårda repressalier, tortyr och kanske dödsstraff. Att söka asyl i ett annat land betraktas som landsförräderi i Uzbekistan.

Mot bakgrund av detta utvisas sällan uzbekier med tvång från Sverige. Idag finns det 10 000 flyktingar i landet som har utvisningsbeslut på sig men som har gått under jorden och gömt sig, varav alltså 120 är uzbekier.

Orsaken till att Akilov sannolikt aldrig skulle ha blivit utvisad går tillbaka på ett antal domar i Europadomstolen för mänskliga rättigheter mot flera länder i Europa, bland annat mot Sverige, som har fällts för att ha utvisat uzbekier till Uzbekistan. Detta på grund av landets grymma regim.

Det kanske är sant att en uzbekier som återvänder till Uzbekistan kan drabbas av hårda straff. Men då frågar jag mig: Hur sjutton kan Migrationsverket besluta att en person ska utvisas till Uzbekistan när personen ifråga ändå aldrig kommer att utvisas? Detta är verkligen asylpolitikens moment 22. Migrationsverket fattar ett beslut om utvisning, som aldrig kommer att kunna verkställas därför att Sverige då enligt domarna i Europadomstolen skulle bryta mot folkrätten och mot de mänskliga rättigheterna.

Så slutsatsen måste bli att uzbekier antingen ska utvisas med tvång oavsett vad som händer med dem när de kommer hem eller också ska de inte utvisas alls utan får stanna i Sverige under överskådlig tid.

Polisen och säkerhetspolisen har de senaste dagarna fått skarp kritik för att man dels känt till att det funnits underrättelser om att Rakhmat Akilov inte varit att lita på utan att vidta åtgärder, dels att polisen inte har lyckats leta reda på honom för att därefter utvisa honom. Om det nu är så att han ändå aldrig skulle komma att utvisas så kan ju polisen komma undan med detta. Samtidigt frågar man sig hur den svenska asylpolitiken egentligen fungerar.

Nu har Rakhmat Akilov begått ett fruktansvärt terroristbrott i Sverige, ett brott han erkände under tisdagens häktningsförhandlingar i Stockholms tingsrätt. Det gör att han sannolikt kommer att få stanna i Sverige under många, många år – men i fängsligt förvar! För jag antar väl att han, om han bevisas vara skyldig till detta vansinnesbrott (alltså inte bara på grund av att han har erkänt brottet), kommer att dömas till ett mycket långt straff, sannolikt till ett icke tidsbestämt livstidsstraff.

Så om nu Rakhmat Akilov väldigt gärna ville stanna i Sverige, så får han ju det nu, även om han under en stor del av sitt återstående liv kommer att tillbringa tiden i ett säkerhetsbunker på en svensk fångvårdsanstalt. Det var kanske inte så han hade tänkt sig det hela. Eller var det kanske det?

Samtidigt har polisen fått ett nytt liknande problem på halsen. Den andre uzbekiske man, även han 39 år, som greps i söndags morse i Sollentuna skäligen misstänkt för terroristbrott genom mord, även han har ett utvisningsbeslut av Migrationsverket på halsen. Denne man friades visserligen går eftersom åklagaren inte kunnat hitta tillräckligt starka skäl att häkta honom. Däremot släpptes han inte fri utan sitter nu i förvar hos Migrationsverket – i avvaktan på en utvisning som kanske aldrig kommer att verkställas.

Det blir en delikat uppgift både för Migrationsverket och regering och riksdag att komma fram till hur asylreglerna ska utformas i framtiden. För vi kan ju inte ha en asylpolitik som till sina yttersta konsekvenser innebär att människor som inte anses ha skyddsbehov i Sverige inte kan utvisas till sitt gamla hemland. Logiken svindlar!