De som trodde att riksdagens talman Andreas Norlén idag, onsdag, skulle ge uppdraget att sondera möjligheterna att bilda regering till Ulf Kristersson (M) bedrog sig rejält. Alla som förväntade sig att talmannen efter den talmansrunda som han hade med partiledarna idag skulle hålla sin sedvanliga pressträff blev också snöpligt dragna vid näsan. För sent i eftermiddags ställdes denna pressträff plötsligt in.

Eftersom Andreas Norlén älskar att stå i rampljuset och visa upp sig i TV blev min förvåning över den uteblivna pressträffen stor. Jag förstod att han hade misslyckats i sina försök att få Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson (i hennes fall för andra gången) att åta sig uppdraget att försöka sondera terrängen för att få ihop en fungerande regering.

Magdalena Andersson fick ju redan för tolv dagar sen talmannens uppdrag att sondera om hon kunde bilda en rödgrön majoritetsregering men lämnade överraskande tillbaka uppdraget till talmannen i måndags med motiveringen att utsikterna att lyckas just då var obefintliga.

Förklaringen är denna:

Dagens tystnad kunde bara tolkas på ett sätt: Varken Kristersson eller Andersson ville åta sig uppdraget. I Kristerssons fall kan man förstå att han tackade nej. Han vill inte uppleva den förnedring som det innebär  att misslyckas. För misslyckas skulle han göra av den enkla anledningen att Tidöregeringen faktiskt förlorade valet!

Kristersson har ingen majoritet bakom sig i riksdagen, inte ens om han skulle lyckas med konststycket att locka över centerns Elisabeth Thand Ringqvist till det blågula laget. Thand Ringqvist vägrar ju att samarbeta med sverigedemokraterna och har dessutom försäkrat att hon tänker rösta ja till Magdalena Andersson som statsminister.

Talmannen kommer under de närmaste dagarna att ha nya kontakter med partiledarna. Vad dessa leder till är skrivet i stjärnorna. Kanske planerar Andreas Norlén redan nu att ta fram storsläggan och tvinga fram en eller flera statsministeromröstningar i riksdagen med Magdalena Andersson och Ulf Kristersson som huvudfiguranter.

Förmodligen skulle både Andersson och Kristersson förlora omröstningarna – i varje fall som läget ser ut just nu. Men vid den fjärde omröstningen kanske det går vägen.

Talmannen har fyra statsministeromröstningar att spela med. Misslyckas han med att få fram en regeringsbildare efter fyra omröstningar blir det automatiskt nyval. Och det vill ju ingen ha, särskilt inte Magdalena Andersson som redan har förlorat i opinionen på grund av hennes till synes tafatta sätt att hantera regeringsbildningsarbetet.

Å andra sidan är hennes chans att lyckas just nu lika mikroskopisk som Ulf Kristerssons. För efter dagens talmansrunda stod det fullkomligt klart att situationen är precis lika låst som tidigare, kanske till och med med dubbla slag.

Likt bortskämda barn i sandlådan blockerar vänsterpartiet och centerpartiet varandra, Nooshi Dadgostar genom att fortsätta kräva att få sitta med i en rödgrön majoritetsregering och Elisabeth Thand Ringqvist genom att kompromisslöst vägra att sitta i en regering tillsammans med vänsterpartiet.

Så här ser det ut:

Det skådespel som nu utspelar sig framför våra ögon är en politisk och demokratisk katastrof, ett maratonlopp utan segrare och en ynkedom som våra folkvalda borde skämmas för att blottlägga på det här sättet.

Det finns fyra partier på den rödgröna sidan som vann valet och som hur enkelt som helst borde kunna bilda en majoritetsregering – men politisk prestige, partiegoism, panikångest över att kanske utsättas för en svekdebatt inom det egna partiet och en allmän bångstyrighet har hittills tillintetgjort alla möjligheter att bilda den regering som en (om än knapp) majoritet av svenska folket förväntar sig.

Och jag tänker idag peka ut den som jag ser som den partiledare som mer än de andra är skyldig till den osämja som finns inom det rödgröna blocket:

Det är centers partiordförande Elisabeth Thand Ringqvist. Det är hon som har målat upp de hårdaste röda linjerna – mot vänsterpartiet. Att Nooshi Dadgostar och hennes vänsterparti vill ha plats i en regering är inte alls konstigt. Vänsterpartiet anser sig ha fått agera dörrmatta för socialdemokraterna under tillräckligt många år. De har alltid förväntats stödja en socialdemokratisk statsminister utan att någon gång ha fått plats i en socialdemokratiskt ledd regering.

Enligt Nooshi Dadgostar är den tiden nu förbi. Dessutom hänvisar hon till att vänsterpartiet ökade mest av alla partier i valet. Det är lätt att känna förståelse för deras krav, som de dessutom baserar på ett kongressbeslut.

Elisabeth Thand Ringqvist däremot hänvisar till att hon inte gillar vänsterpartiets politik. ”Jag har inget emot vänsterpartiet”, säger hon, ”men jag ogillar deras politik”.

Hon anser att både vänsterpartiet och sverigedemokraterna är ytterkantspartier som inte ska ha något inflytande i en regering. Hon vill istället ha en regering ”i den politiska mitten”, men det får hon inte hur hon än vänder sig. Varken miljöpartiet eller socialdemokraterna är några ”mittenpartier” i traditionell mening. Likafullt vill Thand Ringqvist stödja Magdalena Andersson.

Elisabeth Thand Ringqvists sätt att uppträda mot vänsterpartiet har stora likheter med mobbning. Om vänsterpartiet skulle få plats i en socialdemokratiskt ledd regering så kommer mycket lite av vänsterpartiets mest ”omstörtande” idéer, t ex kravet på en miljardärskatt, att få något genomslag i den regeringens politik.

Det kommer både Magdalena Andersson och Elisabeth Thand Ringqvist att se till.

Magdalena Andersson fjäskar mera för Elisabeth Thand Ringqvist än med de andra partiledarna i det rödgröna blocket. Inför en eventuell regeringsbildning är det angeläget att Magdalena Andersson visar mindre undfallenhet mot centerledaren. Som eventuell regeringsbildare bör Andersson behandla alla partiledarna i en rödgrön koalition lika. Det är ett bra sätt att minska spänningarna mellan partierna, inte minst för framtiden.

Elisabeth Thand Ringqvist har också riktat falska anklagelser mot Nooshi Dadgostar. Centerledaren hävdar att Dadgostar bröt ”den överenskommelse mellan de rödgröna partierna som innebar att även vänsterpartiet skulle rösta på en socialdemokratisk talman”. Det gjorde nu inte vänsterpartiet som istället lade sina röster på Andreas Norlén.

I samband med dagens presskonferenser efter talmansrundan framkom det emellertid att Thand Ringqvists anklagelse mot vänsterpartiet var falsk. Detta hävdade miljöpartiets språkrör Daniel Helldén, som sa:

”Jag vill uppmärksamma vissa felaktigheter som har spritts angående talmansvalet. Det fanns inte någon överenskommelse om hur de rödgröna skulle rösta i talmansvalet. Det är viktigt att klargöra detta”.

Hans språkrörskollega Amanda Lind klargjorde också i ett inlägg på Facebook idag att det är viktigt att felaktigheter inte sprids eftersom det påverkar den politiska debatten negativt. Det var bra rutet av miljöpartiets båda språkrör. Heder åt Helldén och Lind, som båda känns som de två partiledare” som har lyckats hålla huvudet kallt när det nu har blåst som mest.

Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Lena Hallengren, bekräftar också idag att det inte fanns någon överenskommelse mellan de rödgröna partierna i talmansfrågan:

Det var bra att detta blev klarlagt. Nu hoppas jag att de politiska partier som så småningom bildar en regering tillsammans omedelbart gör sig av med sandlådan. Det finns just nu viktigare saker för partierna att prata om än att smutskasta varandra och bara hävda den egna prestigen och de egna principerna.

Man kanske ska påminna om att Sverige faktiskt behöver en regering om någon skulle ha råkat glömma det.