Vilken tur för Israel och Hamas att det malaysiska passagerarplanet blev nedskjutet över östra Ukraina i torsdags och vilken tur för de proryska rebellerna, Putin och Ukrainas ledare att kriget i Gaza pågår i oförminskad styrka. Nu kan dessa båda världshändelser liksom ta ut varandra.
Även om katastrofen med MH17 och de 298 mördade (ja, jag kallar dem så) passagerarna var gränslös i sin ofattbarhet och tragedi, så verkar ändå människor världen över känna starkare för de snart 600 palestinier som oskyldigt tvingats sätta livet till i kraftmätningen med deras terroristledare i Hamas och Israel. Inte bara därför att antalet döda hittills är dubbelt så högt i Gaza som efter flygkraschen utan också för att de stackars palestinierna snart inte har någonstans att bo. Idag kom det fram att 100 000 palestinier är på flykt i sitt eget land – eller på sin egen futtiga landremsa, kanske man ska säga. Gazaremsan är inte större än norra Ölands udde. Där bor 1,5 miljoner palestinier i hus som idag bara är ruinhögar. Det saknas mat, vatten, elektricitet, sjukvårdsutrustning, ja allt.
Problemet är att ju oftare och ju mer man kablar ut de fasansfulla bilderna på döda, lemlästade och sörjande palestinier desto större är risken att världen trubbas av. Folk tröttnar. Mättnadskänslan infinner sig kanske redan efter någon vecka, högst två. More of the same. More of the same. Tja, vi kan ju ändå inte göra något åt det, börjar folk tänka. Jag tror att världen redan har glömt det palestinska folkets lidande.
Jag väljer idag ändå att visa ett antal av dessa förfärliga bilder igen, inte lika blodiga som häromdagen men tillräckligt fasansfulla för att människor inte får glömma. Det värsta är att världens ledare nu riktar alltmer av sitt fokus mot Ryssland och Ukraina och ägnar alltmer av sin hjärnkapacitet åt att försöka fundera ut vem det egentligen var som sköt ner planet i östra Ukraina än hur man ska stoppa kriget i Gaza. Även om det fortfarande inte är bekräftat att det var de proryska separatisterna som sköt ned planet med hjälp av ryska luftvärnsrotobar, så lutar det mesta ändå åt att det är där man måste söka svaret.
Oavsett detta har naturligtvis Vladimir Putin ett mycket stort ansvar för detta grova terroristbrott. Det är han som har triggat de proryska separatisterna i Ukraina att bryta sig loss och bilda en egen republik. Det var Putin som i vintras i ett nafs roffade åt sig hela Krimhalvön från Ukraina medan världen bara stod och tittade på. Ingen brydde sig. Jo, det gjorde man kanske men Europas mäktigaste ledare vill ju inte stöta sig med Putin. Tysklandsförbundskansler Angela Merkel har ju sina gasleveranser från Ryssland att tänka på.
Nu kan Barack Obama, David Cameron i Storbritannien, Francois Hollande i Frankrike och övriga EU-ledare med gott samvete glömma bort slakten på palestinier och hoppas att Egypten eller Qatar eller Turkiet kommer att kunna snickra ihop något slags eldupphöravtal. Då är bekymret i Mellanöstern ur vägen för den här gången.
USA och Obama är omåttligt kraftlös i mellanösterkonflikten på grund av trycket från de amerikanska judarna på hemmaplan. Något initiativ från Obama ska man därför inte räkna med. Detsamma gäller EU, Fredsorganisationen EU. Förlamade av inre splittring både när det gäller konflikten Israel-Hamas och i relationerna till Ryssland och Putin kan man inte vänta sig någon aktivitet från det hållet heller. Vad är det egentligen för ledare vi har i världen? Jo, alla tänker på sig själva och sina egna intressen i första hand. Alla politiska ledare har ett val någon gång i framtiden att ta hänsyn till, även om Barack Obama inte behöver ta någon hänsyn till detta, eftersom han inte kan omväljas en gång till. Vore det då inte bra om Obama kunde lägga alla inrikespolitiska hänsyn åt sidan och agera kraftfullt i mellanösternfrågan? En varaktig fred i Mellanöstern är vad alla längtar efter – även om ingen tror att den någonsin kommer att bli verklighet.
