Igår den 28 september 2020, på dagen tjugosex år efter katastrofen, premiärvisades den bästa dokumentärfilm jag någonsin har sett som har gjorts av en svensk journalist. Det var Henrik Evertssons dramaturgiskt skickliga och nyhetsspäckade serie om Estonia-katastrofen , ”Estonia – fyndet som ändrar allt” (D-Play), en dokumentär som sannolikt betyder att ett helt nytt kapitel nu kommer att skrivas i den dramatiska historien om Estonia-katastrofen, en händelse som fortfarande efter tjugosex år är ett stort trauma i Sverige.

Estoniakatastrofen är den största fartygskatastrofen i Sverige i modern tid. 852 människor omkom varav det stora flertalet var svenskar. Enligt officiella uppgifter fanns det 989 passagerare ombord på Estonia. Sannolikt var antalet högre. 852 människor omkom. 552 svenskar fanns ombord. Av dessa omkom 501 personer. Totalt 139 människor räddades undan katastrofen, varav ett stort antal besättningsmän.

Många av dem som följde historien om Estonia lät sig inte övertygas av talet om att det var en teknisk olycka med bogvisiret som låg bakom förlisningen. Myndigheterna både i Sverige, Estland och Finland lade omedelbart locket på. Visserligen tillsattes en internationell katastrofkommission men få tror att det var sanningen som kom fram i kommissionens rapport.

Men bara några dagar senare ändrades allt. Det skulle inte bli någon bärgning. Fartyget och kropparna skulle ligga kvar på havsbotten. Gravfrid utlystes över katastrofplatsen. Ingen tilläts komma dit. Det blev enligt svensk, finsk och estnisk lag förbjudet att fotografera vraket eller besöka fartyget.

Hade det blivit en betongingjutning hade inte Henrik Evertsson kunnat avslöja det han nu avslöjar i sin dokumentär om Estonia-katastrofen. Dokumentären är en journalistisk bomb och blev en världsnyhet på några timmar.

Med hjälp av en fjärrstyrd undervattensfarkost, en så kallad ROV ( Remotely operated underwater vehicle) utrustad med en undervattenskamera lyckades Henrik Evertsson och en svensk expert med benäget bistånd av ett tyskt fartyg lokalisera Estonia på vrakplatsen söder om finska Utö och filma vraket från styrbordssidan.

Detta har ingen gjort tidigare. Det beror på att fartygen när det sjönk lade sig på styrbords (höger) sida vid förlisningen. Men efter tjugofyra år vilande på en rörlig bädd av mjuk lera och morän har fartyget flyttat på sig.

Det var djupt chockerande att se det uppfläkta hålet i fartygsskrovet. Henrik Evertsson lät flera norska varkexperter granska bilderna. Genom att studera och rekonstruera fartygssidan kunde en expert i Trondheim konstatera att hålet inte berodde på någon explosion inne i fartyget. Istället måste hålet i skrovet ha uppstått när ett föremål med en vikt på mellan 500 och 1000 ton med våldsam kraft stöttes in i fartygssidan och slet upp det stora såret i plåten så att man nu kan se rakt in i fartyget.

Detta är inte mindre än en sensation och kullkastar alla tidigare uppgifter om hur olyckan gick till. Ingen har någon gång tidigare talat om att det fanns ett hål i Estonias skrov. Alla ansvariga, alltifrån de svenska, finska och estniska regeringarna till ländernas respektive sjöfartsverk och den internationella haverikommissionen har hela tiden påstått att Estonia sjönk därför att bogvisiret slets av i den hårda stormen. Bogrampen föll sedan ner och fartyget  började ta in vatten. Detta har varit den officiella versionen.

Särskilt ett ögonvittne i filmen var intressant. Han hette Carl-Eric Reintamm och är idag Estlands generalkonsul i Sankt Petersburg. Han var en av de överlevande passagerarna på Estonia. Han berättar i filmen hur han vid 12-tiden på natten hörde flera hårda smällar. ”Det lät som om fartyget gick genom is”, berättar han.

Att bogvisiret inte ensamt förorsakade katastrofen kunde den norske vrakexperten i Trondheim bevisa. Bilder på bogvisiret, som är bärgat och finns att skåda på Muskö örlogsbas söder om Stockholm, visar att det inte finns några skador på visiret som skulle kunna förklara det stora hål som fläktes upp på fartygssidan. Bogvisiret väger dessutom bara 50 ton och kan av det skälet inte ha åstadkommit ett så allvarlig skada. Allt enligt den norske vrakexperten.

Dokumentären innehöll även annan intressant information som bland andra gällde misstankarna om smuggling av militärt materiel från Estland till Sverige för vidarebefordran till exempelvis Storbritannien. Jag går inte in på dessa detaljer nu utan koncentrerar mig på skadorna på Estonias fartygskropp.

Var det någon som hade intresse av att undanröja bevis på fartyget och därför snabbt lyckades få regeringarna att instifta gravfrid och prata om att täcka båten med betong? Varför har ingen fått gå ner för att undersöka vraket? Varför har det varit förbjudet att filma? Varför brände den statlige utredaren Johan Hirschfeldt upp allt bakgrundsmaterial när han 2004 fick uppdraget att utreda om Estonia hade fraktat smuggelgods under olycksnatten den 28 september 1994?

Allt detta måste redas ut. Estonia-katastrofen är en surdeg som har legat som ett allvarligt störningsmoment i många svenskars sinnen i snart trettio år. Många känner på sig att det var lögner och mörkläggning som styrde informationen om Estonia-katastrofen. Själv har jag alltid känt att det är något vi aldrig har fått veta om den där fasansfulla olyckan som skördade så många oskyldiga människors liv.

Regeringen i Sverige har erbjudits att ta del av dokumentärserien men har tackat nej. Varför då? Tänker inte Stefan Löfven befatta sig med sanningen om Estonia? Tänker han fortsätta mörkläggningen på samma sätt som en av hans företrädare Ingvar Carlsson gjorde?