När jag för några år sen läste tre av Mats Strandbergs tidigare böcker blev jag inte särskilt imponerad. Dessa skräckromaner kändes alltför blodiga, alltför verklighetsfrämmande och alltför konstruerade för att kunna fånga in läsaren på allvar.

Men de senaste dagarna har jag slukat, ja verkligen slukat, Mats Strandbergs senaste skräckroman, ”Konferensen”. Det är ingen överdrift att påstå att detta är hans i särklass bästa bok. Själva titeln låter banal och inte alls lockande för att vilja öppna boken och börja läsa.

Men eftersom det på omslagsbilden ligger en död man i vattnet iklädd mörka byxor, vit skjorta och röda hängslen, så förstår man att det inte handlar om någon vanlig konferens.

Jodå, till att börja med verkar det vara en vanlig konferens. Det är den så kallade exploateringsenheten vid en fiktiv kommun någonstans i Bergslagen som har bokat in en tvådagarssittning på ett gammalt mysigt gästgiveri utanför stan. Konferensen ska handla om kommunens senaste skrytprojekt, ett köpcentrum som är tänkt att bli kommunens räddning i en tid av allt sämre kommunal ekonomi, skenande investeringskostnader, besparingar och personalnedskärningar. Ja, ni känner till allt det där.

Konferensen bakom titeln i Mats Strandbergs bok hade alla förutsättningar att bli hur trist och kommunalgrå som helst. Dessutom väldigt typisk svensk. Nio halvtråkiga kommuntjänstemän skulle under två dagar under lättsamma och förstärkta former (d v s mycket vin och sprit) lägga sista handen vid det stora prestigeprojektet. Konferensens andra dag skulle gästas av en hög kvinnlig chef vid det mångmiljonbyggföretag i Stockholm som har fått uppdraget att förverkliga drömmen om det stora köpcentrat. Sen skulle projektet sättas i sjön. Var det tänkt. Men alla ville inte ha det så.

När kvinnan från byggkoncernen – Wilma heter hon – anländer till den till synes idylliska konferensgården vid stranden av Kolarsjön så upptäcker hon inte en enda människa där. Alla är borta. Försvunna. Utplånade från jordens yta.

Ensam på parkeringsplatsen står konferensdeltagarnas minibuss med alla fyra däcken sönderskurna. Ett stycke bort ligger en mörkröd jeep modell äldre nedkörd i diket, även den med däcken sönderskurna.

De små uthyrningsstugorna vid vattenbrynet där konferensdeltagarna skulle ha övernattat ligger öde. Tomma. Inte ett liv så långt ögat når.

Vad är det som har hänt under konferensen? Var finns alla människor? Inte ens ägarna till gästgiveriet syns till. Bara några enstaka blodfläckar här och var – och liket av en död kvinna på gräsmattan ett stycke från huvudbyggnaden. Det är allt Wilma hann upptäcka innan sanningen uppenbarades.

Sådan är alltså inramningen till denna fasansfulla skräckskildring. I all sin yttre banalitet serveras läsaren portion efter portion av vad som händer konferensdeltagarna under konferensen första dygn. Jag ska inte avslöja några fler detaljer. Men det är i alla fall inget trevligt öde som de flesta av dem går till mötes.

Jag kan säga att boken är en bladvändare. Man kan inte lägga den ifrån sig förrän den är färdigläst. Burr, säger jag bara. Iskalla kårar sitter fortfarande kvar på min rygg.

De tre tidigare böcker av Mats Strandberg som jag har läst är ”Färjan”, ”Slutet” och ”Hemmet”, alla dystopiska djupdykningar i osannolikhetens hav. ”Färjan” handlar om en resa med en finlandsfärja till Helsingsfors (eller är det kanske Åbo).

Allt börjar lugnt, traditionellt och banalt som alla resor på finlandsfärjor. Barnen är glada och förväntansfulla, föräldrarna nervösa och stressade,  en del redan lite småfulla.

. Precis som det är i verkligheten. På en finlandsfärja.

Så plötsligt drabbas en av passagerarna av en konstig åkomma. Personen ifråga börjar beter sig underligt och börjar suga blod på folk på bästa Frankenstein-manér. Vampyrsjukan sprider sig sen med blixtens hastighet genom färjan. Alla, både passagerare och besättning, blir till slut vampyrer och hugger in med glupska käkar i sina medresenärers halsar och kroppar. Blodet flyter. Snart är alla döda. Ingen förstår någonting.

Det här var inte någon bok som passade mig. Jag avskyr när blod flyter helt i onödan och av konstiga och påhittade orsaker.

”Hemmet” är en slags spökhistoria som utspelar sig bland åldringar på ett ålderdomshem. Om jag ska vara riktigt ärlig hängde jag aldrig riktigt med i intrigen. Jag förstod aldrig vad boken egentligen handlade om. Den var inte ens hemsk, bara fånig. Det är naturligtvis i första hand är ett underbetyg åt författaren, i andra hand åt läsaren som kanske inte förstår bokens litterära värde.

Den tredje boken, ”Slutet”, handlar om människorna i en svensk småstad. På senvåren kommer en underrättelse från NASA att en komet är på väg mot jorden och att kometens färd inte går inte att stoppa eller undvika. När boken börjar är det ungefär tre månader kvar tills kometen kommer att kollidera med jorden och döda allt liv.

I väntan på kometens ankomst tvingas läsaren och bokens helt ointressanta huvudpersoner genomlida en sommar som i sin händelselöshet är nästan mer outhärdlig än själva kraschen med kometen. Boken är så långtråkig att man bara vill lägga den ifrån sig.

Långtråkigheten och händelselösheten (det enda som händer är att en ung tjej blir mördad i ett tidigt skede) är författarens sätt att försöka hålla spänningen vid liv, hålla läsaren i ett järngrepp, förlänga en nervös väntan på den slutliga katastrofen. Men det vill sig inte riktigt.

När katastrofen väl är en faktum och kollisionen är ett faktum sprider sig ett enormt ljussken över människorna i byn som har samlats utanför kyrkan och inväntar apokalypsen. Sen är allt slut.

Jaha, det var det det, tänkte jag.

Nej, men ”Konferensen” kan jag faktiskt rekommendera. Den är inte dystopiskt. Den är bara fylld av galna, makthungriga och hämndlystna människor som är beredda att göra allt för att genomföra sina planer och bereda vägen för en egen lysande karriär.

Ni kommer själva att konstatera att det tyvärr inte blir så mycket av den karriären. För döden råkar komma emellan.