Just idag är de svenska kvällstidningarna och nyhetssajterna, Facebook, Twitter och Instagram fulla av spekulationer om varför inte Benjamin Ingrosso tog hem segern i Eurovision Song Contest i Lissabon igår kväll.

Svaret är enkelt: Sveriges låt var inte tillräckligt bra. Punkt. Slut. Benjamin har skrivit låten själv. Den var tekniskt, pedantiskt och perfekt gjord. Musiken var lite mjukpop uppblandad med Måns Zelmerlöv. Ingenting märkvärdigt. En habil låt som Benjamin utförde så perfekt det kunde bli.

Innan jag för gott slutade tittade på den svenska melodifestivalen efter det första programmet, där Ingrosso medverkade och vann, tyckte jag att hans låt var bäst den gången – inte därför att den var särskilt bra utan därför att alla andra låtar var så usla. Vid Eurovisionfinalen i Lissabon var den inte bäst längre.

Aldrig har väl den svenska schlageruttagningen varit sämre än i år. När Benjamin Ingrosso vann den svenska finalen insåg jag var nivån låg. Jag tappade totalt intresset för Mellon. Det hindrade mig dock inte från att titta på ståhejet från Lissabon i SVT igår kväll, inte för att njuta av Ingrossos av svenska journalister förutspådda framgångar utan för att lyssna på vad de andra länderna hade att bjuda på.

Det var mycket. Jag som har tittat på Eurovision Song Contest i årtionden tyckte att gårdagens final var späckad med bra låtar, mycket bättre än på länge. Bland de tjugosex finalländerna fanns det många som skulle kunna vinna. I det sällskapet befann sig enligt min mening inte Benjamin Ingrosso. Visserligen låg Sverige på andra plats efter Österrike när alla juryröster hade delats ut. Men när sen telefonrösterna från det s k folket kom så ägde ett mindre jordskred rum.

Sverige störtade ner från andra till sjunde plats. Sverige fick bara hälften så många röster som vinnande Netta Barzilai från Israel med låten ”Toy”, som var en hyllning till #Metoo, uppenbarligen ett vinnande koncept.

Av detta begrep jag dessvärre inte mycket. Visserligen hade förhandsreklamen för Israel varit bedövande. Om det var #Metoo som inspirerat den minst sagt märkliga låten så var ju segern vunnen på förhand. Tyvärr Netta, du red på ett populärt politiskt budskap, du vann men du förtjänade faktiskt inte att vinna; detta eftersom det är låtarna som tävlar, inte eventuell kvinnokamp. Det här var en av de konstigaste låtar jag hört.

Min absoluta favoritlåt kom istället från Italien. Det var en fantastisk, vacker, engagerande och melodisk sång med udden riktad mot den internationella terrorismen (politik igen!), men eftersom låten också var bra så borde den ha vunnit. De svartlockiga gossarna Emal Meta och Fabrizio Moro gick rakt in i mitt hjärta när de sjöng ”Non mi avete fatto niente”, en protestsång mot den internationella terrorismen.

Låten var oerhört suggestiv och den manliga duon sjöng så att taket lyfte sig. Denna sång borde ha vunnit – med hästlängder. Italien hamnade ändå till slut på en hedrande femteplats.

Här kan ni lyssna på den. Jag får i alla falls ståpäls:

Men jag singlade ut ytterligare tre jättebra låtar som borde ha placerat sig som tvåa, trea och fyra. Den tyske sångaren Michael Schulte framförde en underbar ballad, som var en hyllning till hans döde far. Visserligen var låten då och då lite väl tårdrypande men den var vacker och gripande och Michael Schulte var en fin artist med sympatisk utstrålning och en underbar sångröst. Sången ”You let we walk alone” kom in på en hedrande fjärdeplats när slutresultatet i natt väl blev klart. Ett fall framåt för Tyskland.

Tyskland brukar ju annars oftast slåss om sistaplatsen i Eurovision-tävlingarna ända sen fina Nicole 1982 med sin vita gitarr erövrade världen med  ”Ein bisschen Frieden” och vann mycket välförtjänt hela tävlingen.  Sen dess har det gått trögt för Tyskland, ja det har helt enkelt inte gått alls. Inte förrän igår med Michael Schulte.

Min tredje favorit var Frankrike, som också tävlade med ett bidrag som var inspirerat av en storpolitisk händelse, men en händelse i det tysta. Paret Madame Monsieur framförde låten ”Mercy” (ja, det var bara Madame som sjöng) som handlade om en ung afrikansk kvinna som en tidig morgon födde en liten dotter på en flyktingbåt på Medelhavet. Kvinnan och dottern, som fick heta Mercy, räddades och överlevde.

Det var vackert att lyssna på och gripande att förstå. Men den europeiska publiken och ländernas jurygrupper uppskattar numera aldrig sånger som kommer från Frankrike och som sjungs på franska. Jag förstår inte det. Franska är det vackraste språket i Europa och låten ”Mercy” var väl värd att få en framträdande placering.

Lyssna på den franska låten här:

Men Madame Monsieur fick nöja sig med plats tretton. Det var orättvist.

Till sist vill jag säga att även Spanien (mitt andra ”hemland”) borde ha fått höga poäng med den ljuva kärlekssången ”Tu canción” (Din sång) framförd av kärleksparet Amaia & Alfred. Det var en sång som gick rakt in i mitt hjärta och rörde om ordentligt. Visst låg även denna sång på gränsen till sentimentalitet men det är sällan man får skåda så mycket ”riktig” kärlek på en Eurovision-scen som igår kväll. Artistparet är nämligen ihop på riktigt.

Spanien kom på tjugotredje plats, bara tre platser från jumboplatsen. Det finns ingen rättvisa i den här världen.

De övriga låtarna lämnar jag därhän, eftersom de inte engagerade mig, allra minst tvåan från Cypern, Eleni – trots sångerskans genomskinliga kroppsstrumpa färgad i jordens alla färger. En dunka-dunka-låt som lämnade mig  likgiltig. En åsikt som jag dessvärre verkade vara ensam om.

Ett stilpoäng vill jag dock ge till Estland och den magnifika operaaria som framfördes av fantastiska sångerskan Elina Nechayeva. Operasång brukar aldrig gå hem i Eurovisions tävlingar – det vet svenska Malena Ernman – så inte heller den här gången.

Slutligen: Vill ni lyssna på den tyska låten så kommer den här: