Idag, tisdag, upplevde jag något mycket sorgligt när jag var på ett läkarbesök på Gastromottagningen på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Det var där jag pinades under tre månader sommaren 2011 när jag dels genomgick en mycket svår canceroperation, dels drabbades av så svåra komplikationer efter operationen att jag höll på att dö.

Dessa bukoperationer gjorde dock att jag faktiskt överlevde. Min jättelika cancertumör på bukspottkörteln togs bort tillsammans med ett stort antal andra organ i buken, organ som alltså var ”kontaminerade”, som det heter.

Operationerna ledde emellertid till att jag under alla år efter 2011 har lidit av svåra mag- och tarmproblem. Ständigt ont i magen. Ständig diarré eller förstoppning. Ständigt uppsvälld buk. Ständig gasbildning. Ständiga toalettbesök. Ständig rädsla för att det inte ska finnas någon  toalett dit jag är på väg. Svåra ärrbildningar. Smärtor i operationsärren. Bråckbildningar i operationssåren och en svårt vanställd buk – både till det yttre och till det inre. Å andra sidan fick jag behålla livet. Det är också värt en del.

Mina mag- och tarmproblem har dock gjort att jag många gånger, senast i somras, funderade på att det kanske var lika bra att jag fick en stomi inopererad i buken eftersom tjocktarmen fungerade så dåligt.

Jag hade hoppats att mina postoperatativa magproblem skulle växa bort med tiden. Men det har de inte gjort. Även om problemen idag är annorlunda än för sex-sju år sen så kvarstår de. Jag bestämde mig därför i somras för att försöka få en remiss till en gastroenterolog (mag- och tarmexpert) som kanske skulle kunna hjälpa mig att lindra problemen. Min fina onkolog på Nya Karolinska i Solna, Li Jalmsell, skickade remissen och i eftermiddags klockan 15.15 skulle jag få träffa en sådan gastroexpert på Karolinska i Huddinge.

Bosse och jag kom dit i god tid. Vi satte oss i väntrummet på avdelning B 73 på sjunde våningen på sjukhuset. Klockan blev kvart över tre. Hon blev halv fyra. Hon blev kvart i fyra. Hon blev fyra. Hon blev kvart över fyra. Men ingen läkare kom och hämtade mig i väntrummet. En sköterska förklarade till slut att läkaren tyvärr satt upptagen.

Det satt många patienter i väntrummet när vi kom. Successivt troppade patienterna av eftersom deras läkare kom och hämtade dem. Till slut var det bara jag, Bosse, en man och hans fru från Katrineholm som var kvar i väntrummet. Våra läkare dök nämligen aldrig upp.

Mannen från Katrineholm var svårt leversjuk och hade fått en tid hos sin läkare för ett återbesök. Han skulle få träffa sin läkare klockan 15.40. Det visade sig dock att mannen från Katrineholm inte fanns med på listan över patienter som skulle få träffa en läkare idag. Mannen hade fått en besökstid – men ändå inte, om ni förstår vad jag menar. Personalen hade nämligen glömt bort att skriva in att han hade en besökstid hos sin läkare just denna dag.

Var ”min” läkare befann sig har jag ingen aning om. Kanske hade de glömt att skriva in även mig på besökslistan. Jag fick bara beskedet att han var upptagen. När en timma hade gått bestämde jag mig för att åka hem. Först bad jag dock en sjuksköterska att ordna en ny besökstid åt mig. Det gjorde hon. Nu får jag komma till Gastromottagningen nästa tisdag istället. Om man nu inte glömmer bort det också …

När Bosse och jag lämnade avdelning B 73 hade paret från Katrineholm redan gått därifrån för att resa den långa vägen tillbaka till Katrineholm – i oförrättat ärende.

Visst är det märkligt att två patienter med svåra bukproblem under en och samma eftermiddag inte fick träffa sina läkare på Gastromottagningen på Karolinska i Huddinge. Visst kan det vara en slump. Men jag tror inte det.

Istället handlar det om en grov nonchalans mot oss patienter. Både mannen från Katrineholm och jag hade betalat våra patientavgifter och sett fram emot att få träffa våra läkare i hopp om att få hjälp. Men vi sjabblades bort i systemet. Vi glömdes bort. Slarvades bort.

Men jag är inte förvånad. Hela Karolinska Universitetssjukhuset är i mångt och mycket en fars. Alla de miljarder kronor som har pumpats in i dessa båda sjukhus (i Solna och Huddinge) i form av nya fräscha lokaler, dyr konst, fria ytor och snygg design, alla dessa miljarder går inte till patienterna. Vi glöms bort. Pengarna går till andra saker.

Trots att mannen från Katrineholm och jag satt och väntade länge på våra respektive läkare i väntrummet så fanns det ingen personal som kom in och undrade varför vi satt kvar där och vem vi väntade på. Ingen kom heller ut i väntrummet och meddelade att våra läkare var försenade. Vi fick själva söka upp sjuksköterskorna som satt och skrev på sina rum och fråga varför läkarna aldrig behagade uppenbara sig.

Detta är nonchalans i kvadrat.

Personligen har jag mycket att tacka Karolinska i Huddinge för. Det var flera enskilda läkare och sjuksköterskor som på ett fantastiskt sätt hjälptes åt för att rädda mitt liv den gången för över åtta år sen.

Men jag har ingen anledning att dölja att vi små patienter ibland glöms bort, ja raderas ut, i detta gigantiska sjukvårdssystem, där snygga möbler och fin konst verkar vara viktigare än patienternas hälsa och mående.

Nästa vecka gör jag ett nytt försök att träffa en läkare på Karolinska i Huddinge. Vi får se om jag lyckas bättre då.