Om ett dygn är vår semester här i Andalusien slut för den här gången. Då flyger vi hem igen, Bosse och jag, lite sorgna men också ganska glada. Jag är ju en person som ständigt gå och bär på en tärande hemlängtan, var jag än befinner mig. Är jag här i Spanien längtar jag till Sverige. Är jag i Sverige längtar jag till Spanien. Det känns som om jag alltid befinner mig på fel plats i livet.
Lite ledsen …
Idag begick jag därför min allra sista cykelträningsrunda för den här gången. Det är sällan jag upplevt en så strålande dag som idag. Det blåste ingen vind. Medelhavet låg spegelblankt. Den enda vindkänsla jag fick när jag cyklade längs stranden, genom små byar och kilometerlånga fruktodlingar var det vinddrag jag själv drog upp.
Foto: Elisabet Höglund
Jag blev heller inte det minsta trött, trots att jag körde 3,5 mil i ganska bra tempo. Ibland hoppar jag av cykeln för att dricka lite. När jag idag befann mig utanför den lilla byn Secadero ett stycke från kusten och lät blicken vila på de andalusiska bergen i bakgrunden, insåg jag hur mycket jag har att vara glad och tacksam över. Det är så ofta jag går omkring och känner mig missnöjd. Ingenting är bra. Allt är fel. Jag är på fel plats. Magen värker. Illamåendet marterar mina inälvor.
Foto: Elisabet Höglund
Men under några sekunder här idag i Andalusiens hjärta upplevde jag verklig lycka och tacksamhet över att livet faktiskt kan vara riktigt bra ibland.
Ikväll kommer våra svenska vänner på middag hos oss. De bor här i Andalusien sen snart tre år tillbaka. Nu skiljs vi för ett tag men om jobb och hälsa inte lägger några hinder i vägen kommer jag att åka ner i november igen.
Selfie
Men nu längtar jag hem, särskilt till att få träffa vår lilla Sigrid igen, som har varit på kattpensionat under de här veckorna.
Foto: Elisabet Höglund
Så ska jag symboliskt nog avsluta detta blogginlägg med att citera en av skalden Verner von Heidenstams mest berömda dikter:
Jag längtar hem sen åtta långa år
I själva drömmen har jag längtan känt
Jag längtar hem, jag längtar var jag går
Men ej till människor
Jag längtar marken, längtar stenarna där barn jag lekt