Hösten har kommit. Med den har också mitt vemod återkommit, det vemod jag alltid känner när hösten kidnappar sommaren. Denna sommar som har varit så fantastisk här i Sverige.

Egentligen älskar jag hösten för dess underbara färger. Plötsligt är naturen inte bara grön. Naturen är röd, gul, brun, grön, grå, svart, orange, ja alla tänkbara jordfärger. Som konstnär och naturmålare tilltalar hösten mig därför på ett alldeles särskilt sätt.

Samtidigt känner jag den där starka längtan tillbaka till sommaren, till de ljumma vindarna, till solen, till det fräscha gröna, till livet i naturen, till fåglarnas sång … På hösten är allt detta borta. Nu är det tyst – även om våra småfåglar, som Bosse matar varje dag, håller sig kvar på tomten och för ett fasligt liv.

Idag gav jag mig ut med kameran för att föreviga höstens skönhet. Jag gick ner till vår sjö, Vedasjön, som låg spegelblank. Det enda liv jag såg på sjön var en lite roddbåt långt borta. Någon var väl ute och fiskade, Vad vet jag.

Här är resultatet av min höstpromenad.

 

När jag kommer hem igen möter lilla Sigrid mig. Hon skyndar på mig för att snabbt få komma in i köket och äta kattmat.

 

Jag upptäcker Bosse bakom de nyinsatta fönstren på vår veranda. Han har glasat in den nu – för att kunna konservera lite av solens värme. Han kittar och målar och spacklar. Det kommer att bli väldigt fint.

Till sist …

Min väninna Marja-Leena skickade mig idag en fantastisk bild från spanska solkusten där hon bor med sin man sen några år tillbaka. En himmel i brand. Jag längtar verkligen dit. Jag åker till Spanien i mitten av november för att visa upp mina tavlor på en mässa i Marbella – och för att få cykla i värmen igen. Det ska bli skönt.