Så var även valet till Europaparlamentet över för den här gången. Jag vill inte påstå att jag har följt denna valrörelse med någon större intensitet. Ändå kan jag konstatera att det har varit en märklig och förvirrande valrörelse. Något mera spretigt och stundtals oseriöst har jag nästan inte varit med om när det gäller politik.

Men så är också valen till Europaparlamentet märkliga tillställningar. När svenska folket går till valurnorna för att rösta fram en ny regering i Sverige, då är det allvar. Då skärper man sig. Då är det viktigt att lägga sin röst på rätt parti. Riksdagsvalen är den mest grundläggande demokratiska handlingen som man som medborgare kan göra. Då är det skarpt läge.

Men när man röstar i valet till Europaparlamentet, ja då vet de flesta inte vad detta innebär rent politiskt. Det tyder det ofta låga valdeltagandet på – även om valdeltagandet i gårdagens Europaparlamentsval var klart högre än för fem år sen. Men ändå känns inte detta val som riktigt viktigt.Det är kanske heller inte så viktigt. För de politiska partierna handlar det i första hand om att behålla de mandat man redan har – eller i bästa fall få ett eller annat mandat till, men för den enskilde väljaren, tja, vad ska man säga?

Lilla Sverige har ingen stor representation i Europaparlamentet, bara 20 av de totalt 751 platserna. Vad som kan hända i ett svenskt Europaparlamentsval är att det kan ske omkastningar mellan de politiska partierna inom ramen för dessa 20 mandat. Men mer än 20 mandat kan Sverige aldrig få om inte EU ändrar sin grundlag och det gör inte EU.

Sedan är själva partisystemet i Europaparlamentet ett kapitel för sig. De svenska mandaten hamnar antingen hos det gigantiska kristdemokratiska blocket (moderater och kristdemokrater) eller hos det socialistiska blocket (socialdemokrater) eller hos det liberala blocket (liberalerna och centern) eller hos ytterkantspartierna i EU-parlamentet. De här blocken står ingalunda för samma politik i Europaparlamentet som de politiska partierna gör i Sverige. Man vet med andra ord inte vad de svenska EU-parlamentarikerna egentligen röstar på när de trycker på knapparna  i Bryssel eller Strasbourg.

En sak har dock etsat sig fast i våra minnen från årets valrörelse inför Europaparlamentsvalen. Dagens Nyheter avslöjade för några veckor sen att kristdemokraternas EU-parlamentariker i Bryssel under de gångna fem åren, Lars Adaktusson, vid inte mindre än 22 tillfällen röstade mot aborträtten i Europa. Detta är förstås sensationellt i sig och för oss i Sverige tämligen obegripligt.

Debatten om Lars Adaktussons syn på aborträtten har därför tagit en mycket stor plats i den svenska valdebatten. Den förre SVT-journalisten Adaktusson blev ett rejält sänke för KD. KD och dess partiledare Ebba Busch Thor var på väg mot ett valresultat på 10 – 12 procent, alltså ett jordskredsresultat. Nu fick KD nöjda sig med 8.7 procent. Denna låga siffra bär naturligtvis Lars Adaktusson stor skuld till.

Nu sitter inte Lars Adaktusson i Europaparlamentet längre och kan inte göra någon större skada där. Däremot är han KD:s utrikespolitiske talesman, en nog så viktig post. Men han lär knappast prata särskilt mycket om aborträtten i Sverige framöver.

Det är sådana här saker som händer när det handlar om Europaparlamentet. Svenska ledamöter kan utan att det märks lägga sina röster på ultrakonservativa förslag i parlamentet, förslag som de aldrig skulle kunna rösta på i Sverige. Man vet därför aldrig om en Europaparlamentariker är en fågel eller fisk när han eller hon anträder sin resa till Bryssel.

I eftervalsdebatten sägs idag att socialdemokraterna gjorde ett katastrofval. Det stämmer inte. Partiet fick 23.6 procent av rösterna i gårdagens val i Sverige. Det bara 0.6 procentenheter sämre än i EU-parlamentsvalet 2014, så någon katastrof kan man absolut inte tala om. Men partiets förstanamn på EU-listan, Helene Fritzon, rosade väl heller inte marknaden under valrörelsen.

Hon är dessutom en typisk svensk EU-parlamentariker: en politiker som antingen har gjort bort sig, visat sig för klen eller som ett parti helst vill göra sig av med utan att personen ifråga blir sårad. Helene Fritzon satt under två år som migrationsminister i S-MP-regeringen fram till valet i höstas. Hennes insatser på den posten var inte av den digniteten att hon fick nytt förtroende av Stefan Löfven.

Två andra partier som heller inte rosade marknaden i valet var 1) liberalerna och 2) miljöpartiet. Liberalerna, fortfarande under ledning av Jan Björklund,  balanserade på 4-procentsspärren men några röster tippade över åt rätt håll och partiet fick 4.1 procent i valet igår men förlorade samtidigt ett av sina två mandat i Europaparlamentet. Liberalerna ser ut att gå  mot en total politisk utplåning i Sverige.

Trots klimataktivisten Greta Thunbergs bedövande internationella framgångar sen hon i höstas skolstrejkade utanför riksdagshuset till förmån för klimatet gjorde Miljöpartiet ett rekorddåligt val till Europaparlamentet igår och tappade hela 4 procentenheter, från 15.4 procent 2014 till 11.4 procent igår. Det är ett märkligt resultat med tanke på att Europaparlamentsvalet ute i Europa beskrevs som ett klimatval. Det blev det inte i Sverige. Greta Thunberg blev inget dragplåster för Miljöpartiet.

Men om Greta Thunberg fortsätter att strejka från skolan och fortsätter att frotterar sig med den internationella gräddan på världens viktigaste scener (i morgon ska hon träffa Arnold Schwarzenegger på fika i Wien) så kanske några av dessa framgångar kommer att sippra ner till det gröna partiet i Sverige. Det är dock inte alls säkert.

Annars kan man säga att valet till EU-parlamentet igår blev en storseger för de konservativa och främlingsfientliga partierna både i Sverige och på andra håll i Europa. Moderaterna ökade med nästan 3 procentenheter medan Sverigedemokraterna gjorde ett rekordval och gick upp från 9.6 procent i valet 2014 till 15.4 procent i valet igår.

Detta är på intet sätt överraskande. De politiska trenderna i Sverige – oavsett om de går uppåt eller nedåt eller vänsterut eller högerut – förstärks i valen till Europaparlamentet. De partier som gick bra i riksdagsvalet i höstas gick ännu bättre i gårdagens val (t ex SD) medan de partier som gick dåligt i höstas (t ex liberalerna och miljöpartiet) gjorde ett dåliga val, i vissa fall rentav katastrofval.