Idag, onsdagen den 20 mars 2024, infaller vårdagjämningen, det vackraste ord som finns i det svenska språket. I varje fall tycker jag det. I morgon är dag och natt lika långa. Sen tar dagen och ljuset långsamt över mörkret samtidigt som värmen från solen, snösmältningen och tjällossningen värmer upp jorden och ger plats först åt tussilagon, sen åt blåsipporna och sen åt vitsipporna.

Då är våren här. Men den dröjer. Under påskhelgen nästa vecka kommer temperaturen, i varje fall här i Tungelsta på Södertörn, att ligga kvar på bara några plusgrader dagtid och minusgrader nattetid. Den meteorologiska våren kommer inte att infinna sig här i Svealand på ännu ett långt tag. För att en meteorologisk vår ska ha anlänt krävs att dygnsmedeltemperaturen överstiger 0 grader under sju dygn i sträck. Så har inte skett här ännu.

Fortfarande ligger isen kvar på Vedasjön, vår egen sjö. Men den börjar släppa längs strändena och är Bosse och jag igår gick längs sjön kunde vi höra det karaktäristiska sjungande ljudet isen bryter sig loss från strandkanten.

Under den här brytningstiden på året är inte naturen särskilt vacker. Träden står fortfarande kala och stelfrusna. Allt gräs är gult och vissnat. Buskarna står kala. Naturens färger är en blandning av brunt, grått, beige och ljusgult, en färgblandning utan större yttre skönhet.

Men när solen lyser över den fortfarande sovande mullen och det förvissnade sjögräset så uppstår ändå vissa nya nyanser som påminner mig om att färgerna snart kommer att förändras, när klorofyllen ger gräs, växter och träd den efterlängtade gröna färgen.

Och så några bilder till från vår lilla sjö och maktkampen mellan vinter och vår: