För något mer än ett år sen, närmare bestämt i slutet av januari 2023, diagnosticerades jag med diabetes typ 2 av en läkare på min vårdcentral i Västerhaninge. Jag protesterade mot diagnosen eftersom jag själv inte tyckte att mitt blodsocker låg oroväckande högt.

”Jo”, röt läkaren. ”Du har diabetes och jag ska skriva ut Metformin till dig”.

Metformin är den blodsockermedicin som svenska läkare ända sen 1950-talet regelmässigt har skrivit ut till diabetiker. Men den visade sig snabbt ge svåra biverkningar. Själv gick jag i nästan ett halvår omkring med magsmärtor, diarréer, illamående och kräkningar. Dessa symptom var alla kända biverkningar av just det här läkemedlet. Jag har svårt att förstå att folk har stått ut under alla dessa år utan att protestera. Det finns ju diabetesmediciner med färre biverkningar.

I juni ifjol stod jag inte ut längre. Dessutom hade jag strax innan bytt läkare på vårdcentralen.

Han förbarmade sig över mig, satte ut Metformin och satte in ett annat diabetesläkemedel istället, nämligen Sitagliptin (eller Januvia). Det skulle förorsaka betydligt färre biverkningar, hävdade han.

Det stämde inte. Visserligen fick jag inga dagliga kräkningar, ej heller ständigt illamående men drabbades istället av fruktansvärda smärtor i benen, särskilt i vaderna och smalbenen, knälederna, ryggen och bäckenet.  Det gjorde att jag nästan inte kunde stå på benen, än mindre gå, utan att benen nästan vek sig under mig. Det var ingen trevlig biverkning.

Det kändes som växtvärk eller hård träningsverk – men till skillnad från träningsvärk släppte aldrig  smärtorna om man inte slutade ta tabletterna. Muskel- och ledbesvären fanns med på listan över biverkningar men jag trodde aldrig att de skulle kunna bli så plågsamma.

Jag uppmanar därför alla diabetiker att säga nej till både Metformin och Januvia. Metformin är dessutom ineffektivt när det gäller att sänka blodsockret. I det avseendet är Sitagliptin betydligt bättre.

I höstas hände emellertid saker som gjorde att mina diabetesproblem hamnade långt ner på prioriteringslistan. Den 8 september bröt jag vänster lårbenshals när jag snubblade på min handväska och föll handlöst på vardagsrumsgolvet. Den värk som den olyckan förde med sig var förstås sju resor värre än smärtorna från diabetesmedicinen. Så jag fortsatte äta Sitagliptin eftersom jag kunde lindra alla mina smärtor, först med morfintabletter, sedan med Ipren och Alvedon.

Rehabiliteringen efter höftledsoperationen gick långsamt och jag drogs med ständig värk. Jag har fortfarande ont i höftleden trots att över ett halvår har gått sen operationen. Jag tappade intresset för nästan allt i min omgivning och blev alltmer deprimerad. Jag slutade att testa blodsockret som jag alltid hade gjort tidigare – men fortsatte att ta min diabetesmedicin.

Under julhelgen bestämde jag mig för att inte acceptera biverkningarna längre. Jag ville än en gång byta diabetesmedicin. Jag skrev till min läkare och bad honom att skriva ut Ozempic till mig istället för Sitagliptin.

Problemet med Ozempic är att det nästan inte går att få tag på längre. Under minst ett års tid har det varit slutsålt över hela världen. Orsak: läkemedlet har i stor skala skrivits ut som bantningspreparat, inte som diabetesmedicin, eftersom det visat sig att Ozempic effektivt sänker vikten hos överviktiga.

Så det som skulle användas som livräddande läkemedel för diabetessjuka kom istället att användas som bantningsmedel – och ett mycket effektivt sådant. En kraftigt överviktig kvinna blev så här smal bara genom att ta injektioner med Ozempic:

Men min läkare på vårdcentralen skrev inte ut Ozempic till mig. Istället fick jag ett brev i slutet av januari där han meddelade att han hade ”satt ut”, d v s tagit bort, mitt Sitagliptin. Jag skulle inte längre ta någon diabetesmedicin alls. Istället skulle jag vänta i 4-5 veckor och därefter lämna ett nytt blodsockerprov på vårdcentralen.

Det gjorde jag i förra veckan. Med stort intresse kollade jag provresultatet i min journal via 1177 dagen därpå. Det visade sig att jag hade perfekta blodsockervärden, bara 5.4 mmol/liter blod på provtagningsdagen. Normalvärdet ska ligga mellan 4.2 – 6 mmol, så mitt värde var lysande! Jag hade ingen diabetes längre! Trots att jag hade varit utan diabetesmedicin i mer än fem veckor kunde jag visa upp helt normala blodsockervärden!

Detta såg jag inte komma, om jag får använda ett slitet politikeruttryck. Några dagar senare fick jag ett nytt brev från min läkare. Nu skrev han att jag inte behöver ta någon diabetesmedicin alls. Han hade studerat mina provsvar och kommit fram till att  jag har ”normala blodsockervärden”. Det betyder att jag också slipper de förfärliga biverkningarna!

Då undrar förstås alla hur jag kunde bli frisk från min diabetes. Normalt är diabetes en livslång sjukdom och man måste medicinera livet ut. Det är en sanning med modifikation. Man kan göra mycket själv för att stabilisera blodsockret vid diabetes typ 2. Det handlar helt enkelt om vad man äter och hur man i övrigt behandlar sin kropp.

När jag fick min diagnos för drygt ett år sen lade jag helt om kostvanor. Jag skippade allt som innehöll socker, t ex kanelbullar, wienerbröd, godis, choklad, tårtor, glass och rent socker. Visserligen har jag aldrig vältrat mig särskilt mycket i sådant tidigare heller men nu var det totalstopp.

Sötsaker och kaffebröd består inte bara av tomma kalorier. Allt socker omvandlas i kroppen till glukos, d v s blodsocker. För höga glukosvärden är skadliga och kan resultera i diabetes. Istället består mina mellanmål idag av frukter och bär, nötter, råa morötter och sockerfria kex.

Visserligen innehåller frukt och bär ofta mycket fruktsocker, s k fruktos. Fruktos ombildas till glukos i kroppen. Somliga menar att diabetiker borde avstå även från frukt och bär men det tycker inte jag. Frukt, bär och grönsaker är så nyttiga på andra sätt att fördelarna uppväger nackdelarna. Kroppen behöver alla nyttiga vitaminer och mineraler som finns.

Jag vill idag påstå att jag själv genom att äta nyttig och sockersnål mat har botat min egen diabetes. Mina erfarenheter tar därför udden av de påståenden som görs att diabetes typ 2 inte går att bota. Det är fel. Med rätt och sockersnål mat, mycket träning och motion och rejäl koll på kroppsvikten kan man bota diabetesen, om den inte är medfödd och kallas Diabetes typ 1.

Min brutna lårbenshals tvingade mig också att trots svåra smärtor träna hårt nästan varje dag. Ett höftledsimplantat kräver hård träning för att höften och musklerna ska läka bra och bli starka. Jag har därför byggt upp ett eget hemmagym med cykeltrainer, gåband och hantlar. Under det gångna halvåret har jag för min rehabilitering lagt ner hundratals träningstimmar i hemmagymmet. Även träningen har förstås bidragit till mina förbättrade blodsockervärden.

Egentligen borde jag inte ha lyckats med det. För tolv år sen upptäcktes nämligen en gigantisk neuroendokrin cancertumör på min bukspottkörtel (Pancreas). Jag genomgick en mycket farlig och omfattande bukoperation där bland annat bukspottkörteln togs bort tillsammans med flera andra organ som hade blivit kontaminerade av cancertumören.

Det är i bukspottkörteln som det för kroppen så viktiga insulinet produceras och det är insulinet som håller blodsockret i schack. För högt blodsocker är farligt i längden. Utan tillräcklig mängd insulin kan man drabbas av diabetes, som utan behandling är en dödlig sjukdom.

Insulinet bildas i s k betaceller som sitter i ett pyttelitet område i bukspottkörtelns ”huvud” och som kallas de Langerhanska öarna. Se bilden ovan. Och det var en himla tur för mig att insulinet produceras just där. Följande två bilder visar vad jag menar. Den första bilden visar en frisk bukspottkörtel.

När kirurgerna på Karolinska i Huddinge skar bort min bukspottkörtel så lämnade man kvar ”huvudet” där de Langenhanska öarna alltså sitter. Det gör att min kropp fortfarande kan producera insulin trots att det mesta av bukspottkörteln är borta.

Men det finns osäkerheter. Eftersom nästan hela bukspottkörtel är bortopererad så leder det att mitt blodsocker ibland kan vara svajigt. Periodvis har det varit för högt men jag tror att jag genom den hårda regim som jag styr min kropp med kan få behålla normala blodsockernivåer för lång tid framöver.

Men det krävs uppoffringar – och sockersuget finns där. Drömmen om att få sätta i mig en hel prinsesstårta kommer aldrig att försvinna. Då måste jag börja tänka på råa morötter istället.