Sverige är ett stort land med en liten befolkning, bara 10.5 miljoner invånare. Det betyder att när Sverige drabbas av en allvarlig pandemi och många människor insjuknar och avlider, så handlar det ändå aldrig om riktigt höga tal, alltså långtifrån så höga som i Spanien, Italien och USA.

 

Detta är ett bedrägligt fenomen. Ett fenomen som har gjort att jag tror att många svenskar har underskattat coronapandemin och dess effekter i Sverige. Till att börja med var dödstalen i Sverige jämförelsevis låga. Under en period redovisade Folkhälsomyndigheten i genomsnitt 60 avlidna i covid-19 per dag. Det lät ju inte särskilt allvarligt.

Idag, onsdagen den 29 april, har Folkhälsomyndigheten rapporterat 20 302 bekräftat smittade i covid-19 och 2 462 avlidna. Det låter inte mycket – men det  ä r  mycket.

Det har nämligen visat sig att Sverige enligt en artikel i brittiska The Guardian har tre gånger fler döda per 1 miljon invånare än både Danmark och Tyskland och sex gånger högre än dödstalet i Finland. Svenska folket har alltså fått betala ett högt pris för att ha kvar sitt relativt öppna samhälle. Som det ser ut just nu i alla fall.

Anders Tegnell försökte länge om inte spela ner pandemin och smittorisken så i alla fall försöka tolka nya smittotal och dödstal så positivt han kunde. Jag vet inte om det var ett uttryck för önsketänkande hos honom eller om han i det längsta ville att Sverige skulle framstå som lindrigt drabbat av viruset.

Men sen påsk har Anders Tegnell och Folkhälsomyndigheten tvingats se sanningen i vitögat: antalet avlidna har varit betydligt högre i verkligheten än vad Folkhälsomyndighetens siffror har visat. Detta har framkommit fram sen Socialstyrelsen i slutet av förra veckan offentliggjorde sina beräkningar av antalet dödsfall, som är både högre och mer med sanningen överensstämmande än Folkhälsomyndighetens.

Sverige har fått hård kritik utomlands för att regeringen under pandemin inte har stängt ner landet. Folk får leva ungefär som vanligt bara de

1) stannar hemma när de känner sig sjuka,

2) inte deltar i stora folksamlingar, fester och events med mer än 50 personer

3) tvättar händerna ofta, helst med tvål och vatten,

4) inte besöker äldreboenden,

5) undviker ”onödiga” resor både inom landet och utomlands

6) försöker jobba hemifrån om det går

7) håller sig hemma om man är över 70 år och inte minst

8) noga iakttar den så kallade sociala distanseringen, alltså att hålla avståndet (alltifrån en armlängds till 2 meters avstånd). Här har myndigheterna förvirrande nog kommit med olika rekommendationer men Anders Tegnell talar fortfarande om ”en armlängds avstånd”. Det är ett osäkert mått, särskilt för människor som har korta armar. Jag tycker att 1.5 – 2 meter känns tryggare. Den distansen försöker jag hålla även om jag på grund av pandemin aldrig är ute och träffar folk längre.

Iakttar man dessa råd och anvisningar så kan man i Sverige leva ett ganska normalt liv trots coronapandemin. Detta tycker jag i och för sig är utmärkt. Det kan också ha det goda med sig att Sverige som nation snabbare uppnår så kallad ”flockimmunitet” än andra länder. Det innebär att fler människor i Sverige har chansen att bli immuna mot viruset eftersom fler svenskar kanske har smittats än folk i de länder där det har rått ”total lock down”.

Även om somliga har underskattat pandemins risker och omfattning så tror jag att ingen kommer att göra det från och med idag. Jag har tittat på samtliga presskonferenser med Folkhälsomyndigheten sen pandemin startade i mars. Jag har analyserat varje nyans och varje skiftning i Anders Tegnells och Anders Wallenstens uttryckssätt och minspel. Min känsla har varit att Folkhälsomyndigheten hela tiden har velat se förbättringar, minskad smittspridning och minskat antal dödsfall.

Men så har det inte blivit. Dagens siffror talar sitt tydliga språk. Även om smittspridningen har stabiliserats i Stockholm så har den börjat öka oroväckande mycket i andra delar av landet. Stockholm har ju legat först i smittspridningen men nu börjar andra regioner knappa in på det avståndet. Idag fick vi veta att smittspridningen börjar öka kraftigt i regioner som Halland och Värmland som tidigare nästan inte har haft några sjukdomsfall alls. Det är oroande.

Idag var det faktisk första gången som Anders Tegnell uttryckte ett känsloengagemang när han presenterade de senaste dödstalen. Han uttryckte även en starkare oro än den han har visat tidigare. Han har alltid varit så korrekt och distanserad, på gränsen till känslokallt. Kanske har han fått tillsägelse att visa lite mer empati med alla dem som insjuknar och med de anhöriga till alla dem som avlider. Men idag sa han i alla fall så här när han presenterade dödstalet idag 2 462 döda:

”Det här är en väldigt hög siffra. En så hög siffra har vi aldrig sett vid någon annan sjukdom under väldigt lång tid i Sverige”.

Han fortsatte:

”Det här (pandemin) är definitivt inte över. Långtifrån över. Det här är en situation som vi måste leva med under lång tid framöver och helt säkert är det här ett virus som vi också måste lära oss att leva med för lång tid framöver.”

Det var ord och inga visor. Många hade hoppats att pandemin skulle avta. Det är osäkert om så är fallet. Smittspridningen ökar med mellan 600 och 700 nya fall om dagen. Det är oroande. Tack och lov har den svenska sjukvården ännu inte nått sitt kapacitetstak. Det finns fortfarande ett stort antal lediga platser på IVA runtom i landet men det beror på att sjukvården har skjutit operationer och behandlingar av andra, mindre allvarliga sjukdomar framför sig för att ge plats åt dem som har smittats av covid-19.

Situationen i Sverige idag känns paradoxal. Samtidigt som Anders Tegnell uttrycker sig mera oroat och mera känsloladdat än tidigare så ser vi hur andra svårt drabbade länder i Europa planerar för att dra ner på restriktionerna och öppna samhällena igen. Sådana exempel är Frankrike och framförallt Spanien. Spanien räknar med att samhället kan vara tillbaka i normala banor igen i slutet av juni om den nuvarande smittrenden håller i sig.

I Sverige finns däremot inga planer på att lätta på restriktionerna. Så kanske det också måste vara. Sverige stängde aldrig ner samhället helt. Därför är det rimligt att svenskarna också måste vara mer uthålliga när det gäller restriktioner under längre tid än andra länder.

Men misslyckandet att hålla pandemin borta från äldreboendena är fortfarande flagrant. Det är Sveriges akilleshäl idag. Idag kom en rapport om att 27 av de 96 boende på Berga äldreboende i Solna har avlidit i covid-19, alltså mer än var fjärde patient. Det är både chockerande och upprörande, ja skandalöst.

Uppgifterna återfinns i en anmälan till Arbetsmiljöverket som skyddsombudet på boendet har gjort. Av anmälan framgår att personal ”hindersfritt” har kunnat röra sig mellan avdelningar med både smittade och icke smittade, i samma arbetskläder och med samma munskydd och med risk för ytterligare smittspridning.

Berga äldreboende i Solna ägs av koncernen A&O med huvudkontor i Norrköping. Så här beskriver företaget målet för verksamheten på sin egen hemsida:

”Värme, omtanke och trygghet – Det är A&O”

A&O berättar att man har bedrivit äldreomsorg sen 1993.

Jag får skrämselhicka när jag läser dessa vackra ord. Inget av det här verkar vara sant idag. Var har tryggheten för de boende funnits på det här äldreboendet under den senaste tiden när mer än var fjärde boende hade avlidit i Corona-viruset. Och vart tog livskvaliteten vägen?

Jag bara undrar.