Jag såg dem inte först. De var så små, så små. Stjälkarna var bara 1-2 cm höga och de hade nästan gömt undan sina blå blomblad. Men plötsligt såg jag vad det var som såg så ovanligt ut. Tre små blåsippor som växte i en solig slänt i skogen ett stycke hemifrån.

De små liven hade kämpat sig upp ur det vissna gräset och de vissna löven. De hukade fortfarande under den kyliga himlen. De ville ännu inte att deras vackra blå blomblad skulle slå ut utan inväntade ännu en kall frostnatt.

Eftersom lagringsutrymmet i min mobilkamera plötsligt hade blivit fullt kunde jag inte ta några bilder på de små blåsipporna under min skogspromenad idag. De blåsippsbilder jag visar här på min blogg idag är från förra året. Men det gör väl ingenting?

Däremot hann jag ta några bilder från stranden av min sjö, Vedasjön, hemma i Tungelsta.

Isen låg fortfarande kvar intill stränderna men ute på sjön satt en gubbe i en liten båt och metade. Det såg fridfullt – men kallt – ut.

Trots att vintern på våra breddgrader har varit extremt mild är det just nu mycket kallt trots att vi redan har passerat vårdagjämningen. Temperaturen nattetid är nere på 10 minusgrader och på dagarna orkar inte solen värma upp luften. Temperaturen hinner bara stiga till 3 plusgrader innan det är dags att sjunka ner under noll igen.

Idag kändes det i alla fall för första gången att våren är på väg. Solen står allt högre på himlen och på platser kan det bli riktigt varmt om det inte blåser. Jag väntar nu bara på den dag då jag kan ta ut racercykeln. Kanske blir det redan under den kommande veckan.

Ikväll ska jag i alla fall, likt många andra svenskar, titta på statsminister Stefan Löfvens tal till nationen i SVT. Jag tror inte att han kommer att servera några heta nyheter. Sannolikt kommer talet mest att handla om en uppmaning till oss alla att iaktta solidaritet och sammanhållning inför de påfrestningar som coronakrisen för med sig.

Men osvuret är bäst. Kanske blir det någon nyhet också. Vi får se.