De som såg Veckans brott igår kväll måste ha insett att det de såg inte var något mindre än en sensation. För första gången vågade ett etablerat medium i ett av sina mest populära och sedda program ta upp frågan om kriminaliteten bland invandrare.

Leif G W Persson hade bjudit in Peter Springare, förundersökningsledaren vid Örebropolisen, som för några veckor sen väckte stor uppståndelse när han på sin facebooksida skrev att flertalet av de grova brott som han hade att utreda var utförda av personer med invandrar- och flyktingbakgrund.

Peter Springare bokstavligt talat kölhalades i gammelmedia men framförallt på sociala medier. Vems ärenden gick han? var en fråga som ofta ställdes. Var han Sverigedemokrat? Kryptonazist? Rasist? Invandrarhatare? Ja, allt möjligt ont som man kan tänka sig. Springare polisanmäldes till och med av sin arbetsgivare, Polisen i Örebro, för hets mot folkgrupp.

Igår kväll satt han emellertid tillsammans med GW och Camilla Kvartoft runt det vita bordet i Veckans brott-studion i SVT och pratade lugnt och stilla om det stora problemet att invandrare faktiskt är kraftigt överrepresenterade bland de allra grövsta brottslingarna. Leif GW Persson var inte sen att hålla med. De båda fann varandra i en aldrig skådad åsiktsgemenskap.

Jag bara satt och gapade i TV-soffan. Var detta verkligt? Eller drömde jag? Hur vågade SVT ta upp den här frågan så frankt och så öppet i ett av sina stora prestigeprogram?

Det kändes som om kapsylen verkligen flög ur flaskan, som GW själv uttryckte saken. Plötsligt var det legitimt att prata om det mest förbjudna, det vill säga att en stor majoritet av landets grövsta brottslingar har invandrarbakgrund. Att påstå något sådant har hittills varit tabu i de fina salongerna i Sverige. Det har hittills varit Sverigedemokraternas privilegium att ”säga sanningen”, som man kallar det, en sanning som ”medierna döljer och blundar för”. SD har som ett av sina främsta politiska argument framhållit den höga kriminaliteten bland invandrare som det viktigaste skälet att stoppa invandringen till Sverige, alltmedan medierna, politikerna och till och med polisen tigit och låtsats som om problemet inte funnits.

Efter gårdagskvällens Veckans brott borde SD ha tappat ett av sina främsta argument. Leif GW Persson och SVT bokstavligt talat vred vapnet ur händerna på Sverigedemokraterna genom att nu själva våga börja tala om invandrarnas höga brottslighet. Det var modigt gjort. Kanske innebär detta TV-program en vattendelare i det officiella Sveriges sätt att tala om vilka de är som begår de grövsta brotten. Men det är inte säkert. Det vi såg igår kväll kanske blir en engångsföreteelse.

Leif GW Persson tog upp en annan viktig aspekt i programmet, nämligen att den grova brottsligheten kommer att bli en av de stora frågorna i 2018 års valrörelse. Han kan få rätt. Det finns, som han själv påpekade, en stark oro i de djupa leden över detta. Det finns också en stark folklig vrede över att medier och politiker väjer för att säga sanningen om hur det förhåller sig med kriminaliteten bland invandrare.

Jag är själv typexemplet på en journalist som har väjt för att säga som det är. När jag under 2016 kartlade det grova och ofta dödliga våldet i Sverige nämnde jag inte en enda gång vilken etnisk bakgrund gärningsmännen hade – trots att jag i de flesta fall kände till den. Självcensuren slog till även mot mig. Jag var mera mån om att mitt budskap skulle nå fram, nämligen att det grova våldet har ökat kraftigt de senaste åren, än att hamna i en debatt om kriminaliteten bland invandrarna och beskyllas för att gå Sverigedemokraternas ärenden. Många har kritiserat mig för min feghet. Jag är beredd att hålla med kritikerna. Jag vågade helt enkelt inte säga som det var.

Men att dölja sanningen är aldrig någon framgångsvåg. Jo, i ett avseende har den varit det i Sverige, nämligen när det gällt  att förklara Sverigedemokraternas starka och växande dragningskraft på väljarna. De andra politiska partierna har sig själva att skylla för det sjunkande väljarstödet. De har vägrat ta debatten – av samma skäl som jag själv vägrade ta den. De har inte velat kalla saker vid deras rätta namn av rädsla för att invandrarfientligheten ska växa sig starkare. Strategin var som vi har sett totalt feltänkt. Det blev istället tvärtom.

Att tala om vem som begår de värsta, grövsta och blodigaste brotten i Sverige idag är inte detsamma som att förfölja vissa etniska grupper. Tvärtom. 99 procent av alla invandrare och flyktingar i Sverige är hederliga och sympatiska människor som inget hellre vill än att leva ett lugnt och lagligt liv. Det är detta vi måste framhålla – men vi får heller inte blunda för att det bland invandrare finns de individer som står för den grövsta brottsligheten i landet.

Vågar vi prata om detta i framtiden så kommer luften att rensas. Helt oskyldiga invandrare behöver inte längre känna sig utpekade och dömda på förhand för att i lönndom göda kriminaliteten. Inget skadar invandrarna mer än att inte våga tala högt om problemen med segregation och kriminalitet.

Hittills har man sagt att gravt belastade kriminella personer kommer från socioekonomiskt svaga grupper i utanförskapsområden. Ja, det stämmer. Men man kan inte bara framhålla socioekonomiska faktorer som förklaringsgrund till den grova brottsligheten. Det finns andra faktorer också. Och det är dessa vi måste börja ta itu med.

Ett sätt är naturligtvis att ge polisen mer resurser. Men polisen måste också våga använda sig av dessa resurser. I samband med upploppet i Rinkeby i måndags kväll dröjde det flera timmar innan polisen vågade ingripa mot de vandaler som slog sönder butiker och restauranger, satte eld på bilar och försatte de boende i Rinkeby i ett nytt trauma. Polisen vågade helt enkelt inte ingripa. Det är inget gott tecken. Det saknades inte personella polisresurser den kvällen. Det var rädslan som höll poliserna borta.

Polisen måste därför utrustas med helt andra resurser än bara fler anställda. Polisen får inte dra sig för att kalla in Nationella insatsstyrkan när vanliga poliser inte längre klarar av att hantera upplopp och kravaller. Polisen måste också få tillåtelse att använda för Sverige hittills okonventionella metoder, t ex tårgas och vattenkanoner, när de bekämpar vandaler och upprorsmakare, som inget hellre vill än att skada och helst döda poliser. Polisen måste våga möta de grova brottslingarna med samma metoder som dessa använder. Silkesvantarnas tid är förbi. De kriminella gängen är inte rädda för den svenska polisen eftersom de vetat att polisen inte vågar agera.

Om polisen vågar börja visa handlingskraft så kan ett stort steg tas på vägen när det gäller att bekämpa den grova brottsligheten.