Händelsen verkar idag vara bortglömd av de flesta. Få kommer ihåg den tragedi som uppenbarades för världen den 9 januari 2018. En hel familj, två vuxna och två minderåriga döttrar, hittades av polisen döda – strypta och mördade – i en villa i Bjärred i Lomma kommun i Skåne.

De två flickorna och mamman var mördade. Pappan hade begått självmord genom att hänga sig i trappan till övervåningen.

Det handlade om en välbeställd högstatusfamilj. Pappan, Oskar Henkow, var bitr. professor i Handelsrätt vid Ekonomiskolan vid Lunds universitet i Lund. Mamman, Hanna Brenton, var skattejurist vid Skatteverket i Malmö.

Döttrarna, Agnes, 14 år, och Moa, 11 år, som båda hade fått diagnosen ME, gick inte i skolan utan fick hemundervisning på grund av sin utmattning. Det hade pappan ordnat.

Jag blev djupt berörd av händelsen, inte på grund av föräldrarnas död utan på grund av att två oskyldiga barn, Moa och Agnes, hade mördats och aldrig fick chansen att växa upp till ett värdigt liv.

Under 2019 skrev jag en bok om dramat, ”Morden i Bjärred”, en bok som blev uppskattad av många läsare men kritiserad av andra. Jag beskylldes för att snaska i ett familjedrama. Andra ansåg att jag gjorde rätt som skrev boken eftersom en tragedi som denna aldrig får glömmas bort av samhället.

Innan boken kom ut på Ekerlids förlag hösten 2019 kom min förläggare, Bertil Ekerlid, och jag överens om att jag inte skulle namnge föräldrarna. Istället gav vi pappan och mamman fingerade namn. Flickorna däremot fick behålla sina namn, Moa och Agnes.

Det här var ett drama som snabbt tystades ner både av polisen, de sociala myndigheterna och de anhöriga. Nästan allt i förundersökningen belades med sekretess. Inte ens när förundersökningen var avslutad offentliggjordes mer än några enstaka detaljer. Familjen – läs: föräldrarna – skulle till varje pris skyddas.

Ingenting som hade hänt inne i den mörka tegelvillan i Bjärred fick komma till allmänhetens kännedom. Ingen skulle få veta vad föräldrarna hette. Ingen anhörig ville tala om dramat. Allt förblev tyst och stilla – som om det aldrig hade hänt. Askan efter familjens kroppar spreds över vattnet någonstans i Göteborgs skärgård. Det finns inte ens en grav att gå till för att lägga en blomma.

Det finns idag ingenting som påminner om de mördade flickorna och deras föräldrar. Allt är utplånat förutom det som polisen berättade i samband med förundersökningen. Föräldrarna Oskar Henkow och Hanna Brenton, ska enligt dokument fyra månader före morden gemensamt ha beslutat att barnen och de själva skulle dö. De hade inget att leva för, förklarade de i ett avskedsbrev, som polisen hävdar är äkta och undertecknat av båda föräldrarna. Flickornas ME-sjukdom angavs som skäl till morden.

Jag tänker fortfarande på den här händelsen, kanske inte längre varje dag men flera gånger i veckan. Dramat är obegripligt. Hur kan två föräldrar gemensamt komma fram till beslutet att döda sina egna barn? Jag kommer aldrig att få veta varför. Jag kommer aldrig att förstå.

Många människor har tagit kontakt med mig sen de har läst min bok eller lyssnat på ljudboken. Många är djupt berörda och upprörda. Jag har i nästan ett halvår haft tillgång till bilder på Moa och Agnes (skolfoton) men jag har tvekat att publicera dem med tanke på de reaktioner som kan komma efter en sådan publicering. Faktum är att jag hade bestämt mig för att inte engagera mig i det här mordfallet mera.

Den som talar illa om föräldrarna i Bjärred som dödade sina egna barn riskerar nämligen att dömas och straffas enligt en särskild lag i Brottsbalken (1962:700). Så här står det i §4:

”§4: Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne.”

Om man namnger en mördare efter det att han eller hon har avlidit så kan man alltså beläggas med straffansvar. Nu handlar inte §4 uttryckligen om förtal av en avliden person som har begått mord, bara förtal i största allmänhet.

Den här lagparagrafen aktualiserades den 10 juni i år, när chefsåklagare Krister Petersson på en mycket uppmärksammad presskonferens pekade ut en viss Stig Engström (”Skandiamannen”) som sannolik mördare. Han misstänktes av åklagaren för att vara den som mördade Olof Palme.

Reaktionerna över utpekandet av Olof Palmes mördare uteblev inte. Kritikstormen mot Krister Petersson blev skoningslös. Hur kunde en åklagare peka ut en gärningsman som statsministermördare trots att personen ifråga hade varit död i tjugo år och inte kunde försvara sig? Stig Engström begick nämligen självmord år 2000. Det var inget annat än förtal av avliden. Engström hade blivit förhörd för mordet av Palmeutredningen kort tid efter mordet på Olof Palme men avfördes ganska snabbt från utredningen,

Samtidigt som Palmeåklagaren Krister Petersson för gott lade ner förundersökningen om mordet på Olof Palme passade han på att peka ut Stig Engström som tänkbar mördare – trots att han helt saknade bevis för detta och bara baserade sig på massmediauppgifter! Det var i och för sig häpnadsväckande.

Flera personer anmälde Krister Pettersson för förtal av avliden. Frågan har under sommaren utretts av överåklagare Anders Jakobsson vid Särskilda åklagarkammaren i Stockholm.

Häromdagen kom beskedet: Det blir ingen förundersökning om brott. Krister Petersson ska inte ha gjort sig skyldig till förtal av avliden. Det fanns istället skäl att peka ut Stig Engström.

Baserat på detta beslut känner jag mig idag fri att dels avslöja namnen på föräldrarna till de två minderåriga flickor i Bjärred som i början av 2018 mördades av sina föräldrar. Sannolikt var det dock bara av en av föräldrarna som var skyldig till morden, nämligen pappan.

Jag har också beslutat att visa bilder på pappan, Oskar Henkow, samt på döttrarna Moa och Agnes. På mamman finns det inga bilder. Förtal av avliden kan det alltså inte handla om eftersom Oskar Henkow bevisligen är skyldig till mordet på sin hustru Hanna och sannolikt också på de båda döttrarna, även om polisen i Malmö inte formellt har erkänt att han begick alla tre morden ensam.

Bakgrunden till att jag gör det här idag är att jag vill att ingen ska glömma de mördade flickorna som var helt oskyldiga men som ändå blev strypta av sina föräldrar i samförstånd. Moa och Agnes föll offer för två personer som istället för att döda dem borde ha sett till att göra livet så meningsfullt som möjligt för de båda flickorna.

Att avslöja pappans namn anser jag också är motiverat. Varför ska samhället skydda en mördare? Även om mördaren är död och inte kan straffas så är han inte mindre skyldig. Genom avskedsbrevet har han – och bevisligen även Hanna Brenton – erkänt sig skyldiga till morden på sina barn.