”Det är synd om människorna,” skrev Augusti Strindberg i sin teaterpjäs ”Ett drömspel”.

Men idag tycker jag att det är mest synd om Magdalena Andersson trots att hon under hela valrörelsen har längtat efter att befinna sig i den situation hon just nu befinner sig i, nämligen att ha blivit utsedd av riksdagens talman Andreas Norlén att vara den partiledare som sonderar möjligheterna att bilda en ny regering.

Ingen avundas henne denna till synes omöjliga uppgift. I varje fall ser den omöjlig ut idag. Under hela fredagen har jag via TV följt talmansrundan i riksdagen, sett Andreas Norlén träffa och dricka kaffe med sju av Sveriges åtta partiledare. De fick var och en 35 minuter på sig att lägga fram sina synpunkter på hur en regering skulle kunna se ut och vem som först skulle få uppdraget att sondera.

Det blev inte överraskande socialdemokraternas partiordförande Magdalena Andersson som fick det uppdraget. Det är inget konstigt med det. Dels leder hon Sveriges största parti – trots att socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på 100 år.

Dels har Magdalena Andersson under valrörelsen oblygt förklarat att hon vill bli Sveriges statsminister efter valet. Hon har varit så säker på att hon skulle lyckas att man fick känslan av att valet redan var över. Andersson var övertygad om att hon hade både valsegern och statsministerposten som i en liten ask.

Nu visar det sig att denna ask är mycket, mycket liten, så liten att inte ens Magdalena Andersson själv får plats – som det ser ut idag, måste jag förstås tillägga.

Det uppdrag hon fick av talmannen förefaller övermänskligt och omöjligt. Bara ett mirakel skulle kunna få riksdagens ledamöter att tolerera Magdalena Andersson som ny statsminister.

Problemet är nämligen att Magdalena idag inte verkar ha något regeringsunderlag, d v s tillräckligt många partier som är villiga att sätta sig i hennes regering – eller ge henne stöd i riksdagen utan att sitta med i regeringen.

Anderssons dröm var att hon skulle kunna regera tillsammans med – alternativt få stöd av – miljöpartiet, centern och vänsterpartiet – även om hon egentligen ogillar att ha med vänsterpartiet i en regering.

”Vänsterpartiet är inte regeringsdugligt”, sa hon flera gånger under valrörelsen. ”Vänsterpartiet har en lång resa att göra.”

Socialdemokraterna har aldrig släppt in vänsterpartiet i en regering, däremot med miljöpartiet. Det gamla kommunistpartiet har aldrig betraktats som rumsrent av socialdemokraterna. Däremot har (s) under årtionden levt på passivt stöd från vänsterpartiet.

Det var en dramatisk dag i riksdagen idag, för idag uppenbarades tydligare än någon gång tidigare den omöjliga ekvationen att få till en majoritetsregering bestående (S), (MP), (C) och (V). Skulden till detta ligger inte på Magdalena Andersson utan på att centerpartiet och vänsterpartiet inte tål varandra.

Vänsterpartiets ordförande Noshi Dadgostar upprepade idag det ovillkorliga kravet att få sitta med i en socialdemokratisk regering. Annars skulle hon rösta rött till Magdalena Andersson som statsminister. Vänsterpartiet beslutade på sin kongress tidigare i år att partiet aldrig kommer att stödja en regering som de själva inte sitter med i. Den ståndpunkten ruckar man inte på. Tvärtom.

Centerpartiet å sin sida vägrar att sitta med i eller stödja en socialdemokratiskt ledd regering om vänsterpartiet ingår i denna. Noshi Dadgostar och centerpartiets nya ledare Elisabeth Thand Ringqvist vägrar till och med att vistas i samma rum. Hur skulle de då kunna sitta i samma regering? Never! Impossible!

Thand Ringqvist sa också att hon inte ens vill ha ett första möte med socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet.

Dessa ultimativa krav gör att Magdalena Andersson nu inleder sitt sonderingsarbete utan att ha stöd från tillräckligt många partier i riksdagen för att kunna regera. Alla förstår att det arbete hon nu har att se fram emot är ett sisyfosarbete, d v s ett arbete som blir omöjligt att slutföra – som det ser ut idag, ska jag tillägga för säkerhets skull.

Om utsikterna för Magdalena Andersson att kunna bilda en majoritetsregering med miljöpartiet, centern och vänsterpartiet såg svårt ut redan när det stod klart att dessa fyra partier tillsammans hade besegrat Ulf Kristersson och hans Tidöregering såg det idag omöjligt ut när talmansrundan hade avslutats. Både centern och vänsterpartiet har grävt ner sig ännu djupare i sina skyttegravar och surrat sig ännu hårdare fast vid masten när det har handlat om deras principer.

Hur det ska gå att lösa upp den knuten finns det ingen som kan säga idag. Som det ser ut just nu kommer Magdalena Andersson att misslyckas, vilket skulle kunna leda till ett extraval om motsättningarna inte går att stävja. Samtidigt är alla partier pinsamt medvetna om att Sverige måste ha en regering. För varje vecka som går kommer därför pressen på vänsterpartiet och centern att öka.

Men det hände även andra saker i riksdagen idag som gjorde att jag nästan fick känslan att valrörelsen fortfarande pågår trots att valet är över. Flera partiföreträdare upprepade med ännu större emfas sin retorik från valrörelsen. Det kändes nästan overkligt. Två partiledare utmärkte sig särskilt, nämligen liberalernas Simona Mohamsson och (SD)-ledaren Jimmie Åkesson.

Simona Mohamsson slog idag både inför talmannen och på den efterföljande presskonferensen ännu hårdare fast att liberalerna kommer att rösta rött i en riksdagsomröstning om Magdalena Andersson som statsminister.

På presskonferensen gick Mohamsson till och med så långt att hon att hon sa att hon inte ens ville prata med Magdalena Andersson:

”Hon (Magdalena Andersson) behöver inte ens ringa mig!”

Jag studsade till i TV-fåtöljen. Hur kunde en partiledare uttrycka sig på det sättet i en så känslig situation som denna? Det var ohyfsat, nonchalant och visade på dåligt omdöme. Det stred också mot den goda ton som man förväntar sig ska upprätthållas även mellan partier som inte sympatiserar med varandras åsikter. På några sekunder tappade jag allt förtroende för Simona Mohamsson. Hon uppträdde som en omogen, trotsig tonåring.

Det är ingen som kräver att Simona Mohamsson ska sätta sig i en regering ledd av socialdemokraterna. Men att avfärda Magdalena Andersson på det här sättet visar att Simona Mohamsson saknar den politiska polityr som man kan förvänta sig av en ledare för ett riksdagsparti. Ridå!

Men ännu värre uttryckte sig Jimmie Åkesson. Det sken han på senare tid har försökt upprätthålla gentemot  de tre andra borgerliga partierna inom ramen för Tidösamarbetet var som bortblåst. Hans image krackelerade totalt. Idag visade han sitt rätta ansikte, sitt rasistiska och människoföraktande ansikte.

Han hade nämligen mage att skylla sverigedemokraternas stora nederlag i valet (-3.1 procentenheter) på att socialdemokraterna och vänsterpartiet hade ”mobiliserat islamistiska väljare”, alltså någon slags konspirationsteori om att (S) och (V) ville islamisera det svenska samhället. Så här sa han bland annat:

”Vänsterpartiet primärt och även Socialdemokraterna har varit väldigt bra på att mobilisera de här islamistiska röstern som tidigare hade andra partier att rösta på.”

Han sa vidare:

”Vänsterpartiet har gjort ett bra val och det är bara islamister som skulle kunna stå för den ökningen då ”ingen normal människa röstar på ett sådant parti”.

Enligt Jimmie Åkesson är alltså de väljare med invandrarbakgrund som i valet röstade på vänsterpartiet eller socialdemokraterna är ”islamister”. Det är naturligtvis fullkomligt befängt. De flesta muslimer i Sverige är inte islamister. Det är en grov kränkning av invandrarväljarna att påstå detta.

Magdalena Andersson reagerade inte oväntat starkt på Jimmie Åkessons utspel: