Sent ikväll (onsdag) stod det till 99.9% säkerhet klart att Tidöregeringen har fallit i 2026 års riksdagsval samtidigt som det rödgröna blocket tar hem segern, till och med med betydligt större antal röster än det såg ut igår och tidigare idag.

Med detta slutresultat blir det Magdalena Andersson som förväntas bilda regering – även om vägen dit kommer att bli lång och kantad av både stridsvagnshinder och höga berg. Både miljöpartiet, vänsterpartiet och centerpartiet har sagt att de vill ha Magdalena Andersson som statsminister – trots att Andersson och hennes parti var en av de två stora förlorarna i valet. Den andre förloraren var som bekant Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.

Men det blir ingen lätt resa för Magdalena Anderson att sy ihop en fyrpartikoalition bestående av de rödgröna partierna och centern. Frågan är om det ens är möjligt. För det första har flera av partierna närmast oförenliga ståndpunkter i många viktiga frågor.

För det andra har vänsterledaren Noshi Dadgostar surrat sig fast vid masten genom att hänvisa att partiet har ett kongressbeslut på att man inte kommer att stödja en regering som man själva inte får sitta med i.

Tro det eller ej men jag tycker faktiskt att det är en rimlig ståndpunkt.

Vänsterpartiet är det parti som i förhållande till sitt väljarunderlag har gått fram mest i valet och tar hem 8.3% av rösterna. Vänsterpartiet är också Sveriges fjärde största parti. Vänsterpartiet är samtidigt det enda parti i det här valet som har lyckats mobilisera väljare från de svagaste och mest invandrartäta områdena i Sverige. Och det är inte fy skam.

Alla partier, inte minst socialdemokraterna, har under alla år beklagat det faktum att röstviljan bland invandrarna är så låg, ofta omkring 30 procent. Men i den här valrörelsen har inte Magdalena Andersson lagt två strån i kors för att mobilisera invandrarväljarna. För henne har det varit viktigare att gräla med Ulf Kristersson och håna sverigedemokraterna än att förverkliga partiets viktigaste princip, nämligen att ”Alla ska vara med”.

Den i dubbla bemärkelser gröna centerledaren Elisabeth Thank-Ringqvist – som ser ut att få 7% i valet – verkar ha drabbats av storhetsvansinne. Hon tror sig kunna styra och ställa som hon vill även om hon har sagt att centern kommer att rösta fram Magdalena Andersson som statsminister. Men – liksom vänsterpartiet har Thank-Ringqvist målat upp kanske den hårdaste röda linjen av alla de rödgröna partierna:

Med en dåres envishet upprepar hon kravet att vänsterpartiet  i n t e  ska få ingå i Magdalena Anderssons regering.

Fiendskapen mellan centerpartiet och vänsterpartiet sägs till och med vara så stor att de båda partiledarna inte ens kan dricka en kopp kaffe ihop, än mindre regera tillsammans.

Med vilken rätt ställer hon detta ultimativa krav? Kan hon med bara 7 procent av väljarkåren bakom sig diktera villkoren för hur Magdalena Anderssons regering ska se ut? Vem tror Elisabeth Thank-Ringqvist att hon är? Hon har dessutom redan markerat att hon aldrig skulle stödja en blågul regering som är beroende av sverigedemokraternas röster. Så den färska centerledaren har redan lyckats måla in sig i ett hörn.

Hon säger också att Magdalena Anderssons regering, som hon har sagt sig stödja, ska bedriva en ”mittenpolitik”, underförstått en politik med sänkta skatter, satsning på företagande, vinster i välfärden och vinstgivande friskolor. Vem har mer än Elisabeth Thand-Ringqvist hävdat att socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet är ”mittenpartier” enligt den definition som Thand-Ringqvist använder?

De är inga mittenpartier. Däremot finns det inget som hindrar varken socialdemokraterna eller miljöpartiet att göra upp över blockgränserna i enskilda sakfrågor. Men det är en annan femma.

Om vänsterpartiet – men i ännu högre grad centerpartiet – tänker fortsätta att klamra sig fast vid sina röda linjer så blir det ingen rödgrön regering, i varje fall ingen koalitionsregering bestående av fyra partier. Då tvingas Magdalena Andersson satsa på en minoritetsregering tillsammans med miljöpartiet och be till gud att hon får igenom sin politik med hoppande majoriteter. Det är definitivt ingen säker och långsiktig lösning.

Därför säger i varje fall jag så här ikväll: Släpp alla barnsliga och sandlådemässiga röda linjer! Självklart ska vänsterpartiet få en plats i Magdalena Anderssons regering och självklart måste Elisabeth Thand-Ringqvist släppa sina ultimativa villkor att inte sitta i en regering tillsammans med vänsterpartiet.

En annan viktig faktor att beakta är att vänsterpartiet inte bara ställer kravet att få sitta med i en rödgrön regering. Deras kongressbeslut från i våras säger också så här:

”Vänsterpartiet kommer att rösta nej till varje regering som de själva inte sitter med i”. 

Det är något de andra rödgröna partierna och inte minst Magdalena Andersson borde betänka och beakta. Om vänsterpartiet förenar sig med de fyra borgerliga Tidöpartierna och röstar nej till Magdalena Andersson, ja då får Andersson en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig och då blir hon inte statsminister.

Många glömmer att vänsterpartiets krav är tvådelat. Man talar bara om att partiet kräver att sitta med i en rödgrön regering.

Den slutliga rösträkningen pågår fortfarande och kommer att fortsätta även i morgon. I varje fall avbröt rösträknarna i Göteborg rösträknandet tidigt ikväll för att återuppta arbetet i morgon, torsdag klockan 09.00.

När jag skriver denna mening i mitt inlägg har klockan hunnit bli 23.35 på onsdagskvällen. I detta nu skiljer det 42 374 röster mellan det rödgröna blocket och Tidöpartierna till Magdalena Anderssons favör. Det gapet har alltså ökat under onsdagskvällen i takt med att fler och fler av storstadsrösterna har kontrollräknats. Och i både Stockholm, Göteborg och Malmö är det rödgröna blocket starkare än i någon annan del av landet.

Vilken är då slutsatsen av mitt resonemang? Jo, jag anser att det är demokratiskt rätt att släppa in vänsterpartiet i en eventuell rödgrön koalitionsregering. Socialdemokraterna har under alla år betraktat vänsterpartiet som ett transportkompani. Partiet har aldrig fått sitta med i någon socialdemokratisk regering men har alltid förväntats lägga ner sin röst eller rösta ja när omröstningen om en blivande socialdemokratisk statsminister hålls i riksdagen.

. Den tiden är nu förbi. Vänsterpartiet anser att deras röster är lika viktiga som de andra partiernas röster, i synnerhet nu när partiet har gjort sitt bästa val på många år. Det är verkligen en ståndpunkt som jag stöder till punkt och pricka.

Det är svenska folket som har avgivit rösterna i söndagens val. Den regering som därefter ska bildas bör i största möjliga utsträckning avspegla valresultatet. Sen får Elisabeth Thand-Ringqvist säga vad hon vill.

En sista fråga: Kommer Magdalena Andersson att lyckas med konststycket att bilda en stabil regering? Mitt svar är: Det är inte alls säkert – men jag upprepar vad jag tidigare har skrivit: Sverige måste ha en regering som styr landet och alla partier, inte minst de som har tagit hem segern, har ett ansvar för detta.

För väljarna kräver detta.

PS: För att undvika missförstånd vill jag klargöra följande: Jag har aldrig röstat på vänsterpartiet och kommer förmodligen inte att göra det heller. Men jag anser att varje anständigt och demokratiskt parti har rätt till det inflytande som de har fått mandat av väljarna att åtnjuta.