Sverige är alliansfritt och neutralt. Detta mantra har upprepats sen slutet av 50-talet. ”Alliansfrihet i fred, neutralitet i krig”, var den princip som har gällt i Sverige under hela efterkrigstiden. Inte i något läge har svenska (socialdemokratiska) ministrar ens velat ta i frågan. I varje fall inte offentligt och officiellt. Varje gång Nato-frågan har kommit upp till diskussion har diskussionen omedelbart avfärdats av en svensk statsminister, utrikesminister eller försvarsminister som alla har hänvisat till den svenska alliansfriheten.

Men så har det inte alltid varit. Tage Erlander, som blev statsminister i Sverige 1946, hade utomordentligt goda relationer med USA, ja till och med så goda att Erlander var beredd att skriva under ett avtal med USA om ”ömsesidigt militärt bistånd”. Våren 1952 besökte Tage Erlander Washington. Trots att resan i Sverige beskrevs som en privat semesterresa träffade Erlander USA:s dåvarande president Harry S Truman i Washington för att diskutera ett framtida militärt samarbete mellan Sverige och USA.

Den 1 juli 1952 undertecknades ett avtal som gav Sverige möjlighet att köpa militär utrustning och materiel från USA. Länderna inledde ett professionellt utbyte av militär spaning och information. Det svenska flygvapnet skulle förses med bränsle och smörjoljor från USA som var tillräckligt för nittio dygns krigföring. Så mycket ansågs nödvändigt för att det svenska flygvapnet skulle kunna hålla stånd mot ett sovjetiskt anfall i avvaktan på att Nato ingrep. Allt detta enligt tidskriften Populär historia.

Men svenska folket hade ingen aning om vad som utspelades bakom kulisserna. Ingen hade en aning om att Tage Erlander var på väg att göra Sverige till en medlem av Atlantpakten, sedermera Nato. Inget av samarbetet med USA offentliggjordes. Hemlighetsmakeriet kring Nato-frågan hade inletts.

Att svenska folket under fyrtio år hade förts bakom ljuset i Nato-frågan och att Sverige de facto varken var alliansfritt eller neutralt avslöjades 1991 av militärforskaren Wilhelm Agress i boken ”Den stora lögnen”.

Visst hade Sverige på papperet varit både alliansfritt och neutralt – men i verkligheten pågick ett intimt samarbete med USA. När Agrells bok kom ut 1991 uppstod en upprörd debatt i Sverige om att vi hade blivit förda bakom ljuset av våra politiker och att Sverige i själva verket under alla år hade spelat under täcket med USA. Många av oss hade å andra sidan sen länge anat att den svenska alliansfriheten bara var en papperstiger och täckmantel för det de facto-samarbete som under hela efterkrigstiden pågick mellan Sverige och västmakterna. Själv blev jag inte det minsta upprörd, eftersom jag länge hade förstått hur det låg till.

Men något Nato-medlemskap blev det aldrig för Sverige. Någon nordisk försvarsunion blev det heller inte. Istället gick de nordiska länderna skilda vägar. Norge och Danmark anslöt sig till Nato redan 1949. Sverige och Finland valde att förbli neutrala och alliansfria –  av rädsla för att bli angripa av det alltmer aggressiva Sovjetunionen.

Sverige började istället rusta upp sitt försvar och bygga upp en egen stark försvarsindustri.

Nato-frågan blev ett officiellt tabu i Sverige. Varje gång den kom upp – och det var ofta – har socialdemokratiska ministrar och politiker snabbt fått slut på debatten. Den svenska neutraliteten och alliansfriheten har gynnat Sverige, har det hetat. Något medlemskap i Nato skulle det aldrig bli tal om. Och så låter det än idag.

Senast den senaste veckan har både statsminister Magdalena Andersson och försvarsminister Peter Hultqvist avvisat varje fråga om ett svenskt Nato-medlemskap. Magdalena Andersson anser att Sveriges traditionella alliansfria status har gynnat svenska intressen. Ett Nato-medlemskap är ingen option. Samtidigt har opinionen i Finland vänt. En opinionsundersökning som publicerades häromdagen visade att 63 procent av det finländska folket var positiva till ett finskt medlemskap i Nato.

Även i Sverige har Rysslands anfallskrig i Ukraina gjort att opinionen snabbt håller på att vända. En Novus-undersökning som kom idag visar att 49 procent av de tillfrågade var positiva till ett svenskt Nato-medlemskap. Så sent som i höstas var bara 32 procent positiva till ett medlemskap i Nato. Så allt går nu väldigt snabbt.

Den ständigt avvisande attityden till ett svenskt Nato-medlemskap har länge varit förvirrande för stora delar av svenska folket. 1994 blev Sverige nämligen medlem i det som kallas Partnerskap för fred, ett initiativ från Nato:s sida efter Sovjetunionens och Warszawa-paktens fall. Nato tvingades då se sig om efter en ny roll. Utan Warszawapakten hade ju inte Nato något existensberättigande eftersom Nato var en part i den terrorbalans som rådde under kalla kriget. Nu fanns inte Sovjetunionen kvar. Nato hade förlorat sin fiende och därmed sin tro på den egna existensen.

Idag är Sverige mer insyltat i Nato än någon skulle ha kunnat drömma om. Som jag förklarade i ett inlägg häromdagen är Sverige så nära ett medlemskap i Nato som något land överhuvudtaget kan vara. Det enda som saknas för att Sverige ska vara en fullvärdig medlem i Nato är att Sverige ställer sig bakom artikel 5 i Nato:s stadgar som reglerar de s k ömsesidiga försvarsförpliktelserna.

Men under de senaste dagarna har saker hänt. Idag höll Nato ett möte i Bryssel. Efter mötet förklarade Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg att Sverige och Finland i fortsättningen skulle få tillgång till  a l l  information som de övriga Nato-länderna fick om Nato:s agerande efter det ryska invasionskriget i Ukraina.

Detta löfte är ett stort steg in i ett de facto-medlemskap i Nato både för Sverige och Finland. Både Sverige och Finland knyts nu allt närmare Nato. Samarbetet kommer att utvidgas och fördjupas ytterligare.

Vad blir då nästa steg: Jo, ett svenskt och ett finländskt medlemskap i Nato.

Jag är övertygad om att Sverige och Finland inom bara ett år kommer att ha ansökt om medlemskap i Nato. Så fort går det nämligen nu. Historiska paradigmskiften går sällan långsamt. Tvärtom går de ofta med rasande fart. Berlinmuren revs i november 1989 utan att någon hade förutsett detta. Drygt två år senare, den 26 december 1991, upplöstes Sovjetunionen. Samtidigt var Warszawa-pakten ett minne blott. Detta skulle ingen ha trott ens fem år innan det inträffade.

Den s k arabiska våren föddes den 17 december 2010 när en ung tunisisk grönsakshandlare, Mohammed Bouazizi, brände sig själv till döds i protest mot den styrande makten i Tunisien. Denna tragedi blev startskottet till det som kallades den arabiska våren, när flera länder i Nordafrika och Mellanöstern började slåss mot sina egna totalitära ledare. Den arabiska våren ledde dock ingen vart förutom i två avseenden: Libyens diktator Muhammed Khadaffi störtades och mördades av sitt egen folk. Nästan samma öde gick Egyptens president Hoshni Mubarak som också avsattes.

Istället följdes den arabiska våren av en blodigt krig i Syrien och en födelse för terrororganisationen IS.

Bortsett från detta misslyckande känner jag att Rysslands invasion i Ukraina och det blodiga krig som nu pågår där gör att ett svenskt medlemskap i Nato är nära förestående även om det kommer att ta en viss tid. Ett land blir inte medlem i Nato över en natt. Istället ska ärendet processas mellan Nato:s nuvarande medlemsländer men inget land inom Nato skulle säga nej till att Sverige och Finland träder in som nya medlemmar.