Sen i måndags befinner jag mig i min by Sabinillas på den spanska solkusten, där jag sen drygt ett år tillbaka har en liten lägenhet. Jag åkte ner för att få lite vila och rehabilitering efter Bosses svåra höftledssjukdom med den ångest som jag gått och burit på hela vintern. Nu är Bosse nästan bra och har börjat arbeta så smått igen.
Däremot tvingades jag avboka hans resa till .Spanien på grund av hans operation men han ville att jag skulle resa i alla fall. Och det gjorde jag – men högst motvilligt.

Inte heller jag var ju fit for fight för att åka till Spanien och träna cykel med tanke på alla de skador jag själv har drabbats av sen i januari. Ni har väl sett bilderna på mitt blåslagna ansikte efter olyckan de 10 april, när jag tränade stavgång och föll så olyckligt att jag höll på att krossa hela högra ansiktshalvan samtidigt som jag (nästan) krossade mitt högra knä.

Även om ansiktsbilderna såg förfärliga ut, så är de snart läkta. Läkt är däremot inte knäleden. Jag har i två veckor haft så fruktansvärda smärtor i högerknät att jag nästan inte kunnat gå. Det har värkt hela tiden. Bara nattetid när jag inte har belastat benet har värken dämpats men återkommit igen så fort jag stigit ur sängen på mornarna. Detta har dödat all min livsglädje och all min kreativitet.

Mitt liv här nere i Spanien består alltså just nu mest av Alvedon, Voltaren-gel och elastiska knäbindor. Det är det enda medicinska sätt jag har till mitt förfogande för att lindra smärtorna. Jag har cyklat två gånger hittills den här veckan.

Ni ser på de här bilderna hur min tjusiga proffscykeldräkt från det numera grovt komprometterade kazakiska cykelstallet Astana hänger på galgen och väntar på att jag ska ta den på mig igen och ge mig ut på en runda längs Medelhavet.

Mina nya cykelskor (de bästa jag hittills har haft) står också och väntar på att mina fötter ska stickas in i dem.

Liksom min röda hjälm, som ska hjälpa till att skydda det bästa jag har, nämligen hjärnan. För kroppen är det då inte mycket bevänt med.

Jag ska ut och cykla bara dimman lättar. För så fort jag rullade upp persiennerna i morse mötte mig en dimma jag aldrig sett härnere. Jag såg nästan inte taket på husen på andra sidan gatan. Men jag är övertygad om att dimman kommer att lätta under dagen och ge plats åt den berömda spanska solen igen.

Jag nämnde tidigare om alla de olyckor som drabbat mig sen i januari, olyckor jag inte har berättat om tidigare.
Första gången var den 25 januari, när jag fullastad med bagage föll i en rulltrappa på Malagas flygplats på väg till biluthyrningen. Det tunga bagaget hamnade med all kraft över min späda kropp och jag bara väntade på vad som skulle hända när rulltrappan tog slut och allt stannade upp. Jag såg fram emot de hemskaste skador man kan tänka sig.

Det hände också. Kanten på ett av rulltrappans fotsteg skar tre djupa jack i mitt vänstra underben. Dessutom fick jag en svår skada i vänster lårmuskel, som det tog en månad att läka. Chockad och svårt haltande lyckades jag så småningom hitta biluthyrningsfirman som inte alls låg där jag hade trott.

Nästa gång olyckan var framme var i mitten av mars. En reporter och hans fotograf var hemma hos mig i Tungelsta för att göra ett reportage. Vi hade varit ute och tagit bilder, varefter jag rusade in i värmen. Men jag såg inte de två stora fotoväskor fotografen hade placerat mitt på golvet i vardagsrummet – med påföljd att jag föll handlöst över fotoväskorna. Länge låg jag kvar på golvet och kved av mina smärtor samtidigt som jag försökte komma fram till hur skadad jag var. Jo, jag hade slagit huvudet i golvet, brutit minst två revben, skadat det högra knät igen och lite annat smått och gott.

Och så – den 10 april – en ny vurpa med ännu allvarligare skador som följd. Ni tycker nog när ni läser det här att den där kvinnan inte borde få gå lös. Hennes man borde hålla henne i sele så att hon inte ramlar omkull så fort hon försöker röra sig.

Nej, så allvarligt är det inte. Förmodligen har jag alldeles för bråttom hela tiden och ser inte alltid var jag sätter fötterna. För övrigt är jag en person som alltid har ramlat i hela mitt liv, särskilt när jag åker skidor. Och det är minsann inte bara i utförslöporna jag dråsar omkull. Jag kan ramla rakt på platten. Kanske för att den ena staven fastnat mellan skidorna. Jag kan dock glädja mig över att en skiddrottning som Charlotte Kalla också brukar falla omkull i spåret ungefär på samma sätt – och det väldigt ofta, även om hon har fått lite bättre balans på senare tid.

Nåja, nu väntar jag alltså på att den berömda spanska solen ska titta fram så att jag kan komma ut på min cykel – och kanske göra en ny vurpa. Nej, nej, nej, jag skojade bara. Håll tummarna för att jag ska hålla mig upprätt.