Det redan svårt sargade centerpartiet har hamnat i ett nytt trångmål. Det gäller vem som eventuellt kommer att utses till partiledare för centern den 2 februari nästa år.

Annie Lööf tillkännagav ju i höstas att hon inte längre stod till förfogande som partiledare. Dels hade partiet gjort ett uruselt val. Dels har Annie Lööf personligen blivit utsatt för svåra prövningar. För några år sen blev hon allvarligt sjuk i samband med att hon födde sin andra dotter. I somras kom det fram att Visby-mördaren Theodor Engström hade planer på att mörda Annie Lööf. Nu blev det Ing-Marie Wieselgren istället.

Denna fasansfulla information tog hårt på Annie Lööf, som på allvar kände hur utsatt hon var som politiker och offentig person. Hon har inte sagt detta själv men det är inte svårt att gissa att det var detta påstådda planerade terrormord på henne som fick henne att bestämma sig för att lämna partiledarskapet i centern. Jag har all förståelse för beslutet och känner stark empati med henne.

Därmed placerades hennes parti i den akuta situationen att hitta en efterträdare till Annie Lööf. Några personer föll tidigt bort eftersom de tackade nej. Den 7 november i år kunde dock valberedningen presentera inte mindre än tre kandidater, som under några veckor skulle resa runt i landet och låta sig utfrågas av lokala centerpartister. Sen fick det visa sig vem som var mest populär.

De tre kandidaterna var Daniel Bäckman, gruppledare för centern i riksdagen, Elisabeth Thand Ringqvist, riksdagsledamot för centern och tidigare VD för Företagarna, och Muharrem Demirok, också han nybliven riksdagsledamot och tidigare kommunalråd i Linköping.

Sen den 7 november har dock mycket hänt och utsorteringen av kandidaterna har startat. Den som först avfördes från listan och ansågs omöjlig som centerledare var den trygge värmlänningen Daniel Bäckman.

Under en utfrågning fick han två frågor, dels om han kunde tänka sig vilja viga ett samkönat par, dels om han skulle vara beredd att gå i spetsen för en Pride-demonstration. Bäckman duckade. Han förklarade att han inte var vigselförrättare. Det var det enda svar den generade partiledarkandidaten kunde ge. Därmed var han som man brukar säga ”rökt”.

Då återstod Elisabeth Thand Ringqvist och Muharrem Demirok, än så länge inte påkomna med några lik i garderoben. Den 14 december fattade Centerns Kvinnoförbund beslutet att nominera Muharrem Demirok till ny partiledare i centern. Så här sa centerkvinnorna:

”Med Muharrem Demirok som partiledare tror vi att … arbetet kommer att stärkas i hela partiet. Genom sitt långa kommunala engagemang har Muharrem en stark förankring allra närmast gräsrötterna, kraften som hela centerrörelsen bygger på. Ett inlyssnande ledarskap, stor kunskap om organisationen och inte minst ett starkt och värdegrundat engagemang i jämställdhetsfrågor är nödvändiga delar i det partiledarskap som Centerpartiet behöver och som Centerkvinnorna värderar högt. Det är också förmågor som Muharrem Demirok besitter. Vi har landat i beslutet att Muharrem Demirok är den ledare som har bäst förutsättningar att ta sig an Centerpartiets stundande utmaningar.”

Det var ett tungt vägande besked. Manegen var krattad för Muharrem Demirok. Han sågs nu som favorit till partiledarposten.

Yippii! ropade jag själv högt. Detta var precis vad jag ville höra. Redan när trion presenterades av valberedningen den 7 november ansåg jag att Demirok var den överlägset bäste av de tre. Jag kände överhuvudtaget inte till honom – i likhet med de flesta andra svenskar – men jag föll pladask för hans auktoritet, vältalighet, charm, karismatiska utstrålning – och dessutom för hans manlighet. Han är sexig, faktiskt, om uttrycket tillåts. Så får man förstås inte skriva i min ställning men jag tyckte att han var skitsnygg och dessutom en trevlig partiledare in spe, som skulle kunna pumpa in nytt blod i det numera så anemiska centerpartiet.

Att Demirok dessutom har utländsk bakgrund är inte fel, även om han är född och uppväxt i Norsborg, alltså i ett utanförskapsområde. Han vet därför hur det ser ut i de delar av Sverige där de största problemen och största utmaningarna för våra politiker finns.

Någon förstå-sig-påare tyckte att han hade en sak emot sig: han lät som en sosse! Tja, varför skulle det vara ett hinder? Sossar och centerpartister har av tradition alltid kunnat tala med varandra – och dessutom kunna samarbeta politiskt.

Men där tog glädjen slut för mig och för många inom centern. Förlåt, sa jag fel nu? Jag är naturligtvis inte centerpartist, har aldrig röstat på centern och kommer sannolikt aldrig att göra det heller. På den tiden jag röstade – det var många år sen nu – brukade jag lägga min röst på sossarna. Men det är väl nästan samma sak. (Orsaken till att jag har valt att inte rösta är ett principbeslut om att inte som politisk journalist binda upp mig för ett visst politiskt parti.)

Tyvärr, tyvärr … Muharrem Demirok visade sig ha flera lik i garderoben, som rasslade ut när tidningen Östgöta-Correspondenten (Corren) i förra veckan avslöjade att Muharrem Demirok har dömts två gånger för misshandel. Det lät inte bra. Visserligen inträffade misshandelsbrotten för längesen, under andra hälften av 90-talet, men ändå …

Den första domen kom 1995. Då dömdes den då 19-årige Demirok till 70 dagsböter efter ett bråk med en annan kille på hans gymnasieskola i Botkyrka. Fällande dom nummer 2 kom 1999 efter ett bråk på en studentfest. Då hade Demirok hunnit bli 23 år. Den gången dömdes han till villkorlig dom och 40 timmars samhällstjänst. Båda gångerna handlade det om misshandel. Jag har själv inte hunnit läsa domen men enligt Expressen ska Demirok under hösten 1994 ha kört upp en dansk skalle i ansiktet på målsäganden, en annan kille.

Muharrem Demirok förnekar idag ingenting av det som hände. Han vet heller inte om avslöjandet av domarna kommer att påverka hans möjligheter att bli partiledare. Han känner dock att han hittills har haft ett starkt stöd inom partiet.

Följande fråga inställer sig därför omedelbart: Kan en person som vid två tillfällen har dömts för misshandel väljas till partiledare för centern? Normalt inte. Även om det har gått många år sen misshandeln ägde rum så kommer de två domarna för evigt att klistra sig fast på Muharrem Demirok. Han kommer aldrig att kunna riva bort dem. Folk kommer att säga: ”Den där mannen har visat sig vara beredd att ta till våld. Det behöver vi inte mer av i Sverige. Han har misshandlat folk.”

Vill man vara snäll kan man säga att Demirok har (eller hade) kort stubin och grep till våld när han kände sig provocerad. Men i politiken finns det inget som heter snällhet. Politiken är hård, kanske till och med hårdare är Muharrem Demiroks danska skalle.

Tyvärr tror jag att han är ute ur leken och att han nu får ställa sig i skamvrån tillsammans med Daniel Bäckman.

Om inte underverk sker alltså, men det är inte troligt. Vi har redan haft en jungfrufödsel i världen och det lär nog inte bli fler.

Däremot undrar jag idag vad centerns valberedning egentligen sysslade med under hösten när man vaskade fram de tre partiledarkandidaterna. De hade uppenbarligen inte fantasi nog att kolla brottsregistret. För säkerhets skull, alltså. Det kunde ju finnas något där. Det hade varit enkelt att logga in sig på Lexbase och betala 139 kronor för att få veta att Muharrem Demirok var dömd för misshandel vid två tillfällen. Varför gjorde man inte det? Trodde valberedningen att Muharrem skulle berätta det där obehagliga om misshandelsdomarna alldeles själv? Det skulle han aldrig göra. Han hoppades bara på att det aldrig skulle komma fram.

Det är aldrig bra – oftast förödande – när en politiker inte lägger alla kort på bordet på en gång, så att alla vet om han/hon är fågel eller fisk.

Jag tycker att det är väldigt tråkigt att Muharrem Demirok nu förmodligen har berövats allt hopp om att bli partiledare. Dessutom tror jag att han skulle ha kunnat ha blivit en bra partiledare.

Vad återstår nu? Jo, Elisabeth Thand Ringqvist, den allra tristaste av de tre kandidaterna. Hon har visserligen stöd här och var inom sitt parti men hon kommer inte att göra någon glad. Jag läste en intervju med henne där hon beskrev sig själv som en ”renässansmänniska”.

R e n ä s s a n s m ä n n i s k a !?  En Leonardo da Vinci!?

En person som betraktar sig själv som renässansmänniska eftersom hon har så många strängar på sin lyra borde inte bli partiledare! En renässansmänniska är en person som kan allt. Han/hon är inte bara konstnär utan också ingenjör, musiker, arkitekt, vetenskapsman, poet, författare, politiker, ja allt. En mångsysslare med andra ord. I den nyss nämnda intervjun berättar hon att hon har provat på det mesta, dykning, golf, jakt, skridskor, musik, att hon är driven av nyfikenhet och av driften att ständigt skaffa sig ny kunskap. Vem är inte det? Lite mindre självskryt skulle vara på sin plats.

Hur mycket renässansmänniska Elisabeth Thand Ringqvist än anser sig vara så är hon en urtråkig politiker. På alla bilder ser hon antingen mallig eller arg ut. Hon är säkert duktig och driftig och kan säkert en hel del om företagsamhet. Men partiledare – nej, hon är i alla fall inte min cup of tea.

Men de stackars centerpartisterna har väl ingen annan att rösta på nu när ”den store favoriten” har förpassats till skamvrån.