OBS: Bilden är tagen vid ett annat tillfälle

Så blev det då till sist ett klimatavtal i Paris efter sedvanligt segdragna förhandlingar, tröttsamma nattmanglingar och uppskjutna avgöranden. Igår kväll kom det, upphaussat av Frankrikes president Francois Hollande, premiärminister Laurent Fabius och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon.

Det lät igår kväll som om Messias åter hade nedstigit från himmelen för att frälsa mänskligheten från allt ont. Klimatavtalet innebar enligt propagandan "den definitiva vändpunkten" i klimatarbetet. Äntligen har vi fått "en chans att förändra världen". Vi ser "en historisk vändpunkt". "2015 blev det år då allt vände" och allt möjligt annat snömos.

Frankrikes president Francois Hollande tog i så han nästan sprack när han efteråt sade: "I Paris har det varit många revolutioner. Idag har den vackraste och fredligaste revolutionen fullbordats". Han menade förstås klimatavtalet. Han kan tydligen inte ha läst på om franska revolutionen särskilt mycket.

Indiens miljöminister var inte sämre. Så här uttryckte han sig: "Detta är ett historiskt ögonblick. Idag har vi återförsäkrat framtiden för kommande generationer".

Indien är ett av världens mest klimatförstörande länder men efter det här avtalet bör indierna inte ha särskilt bråttom, inte heller rika oljeproducerande länder som Saudiarabien, som lever på att människor världen över använder fossila, koldioxidproducerande energislag.

Nu kunde alla hundratals delegaterna i lugn och ro åka tillbaka hem till andra sidan jordklotet i sina koldioxidgenererande flygplan.

När jag läser alla dessa hallelujauttalanden förstår jag att det måste ha tilldragit sig något alldeles fullkomligt fundamentalt revolutionerande under slutskedet av klimatförhandlingarna i Paris. Jag har därför läst alla artiklar och kommentarer om avtalet jag kommit åt – men ingenstans ser jag några bevis för det revolutionära steget framåt i klimatarbetet som avtalet i Paris påstås innebära.

Dessutom: Ett avtal som i total enighet undertecknas av 195 stater är nog inte ett avtal man ska tro särskilt mycket på. En så kompakt enighet betyder snarare att avtalet är precis så urvattnat och precis så till intet förpliktande som man kan förvänta sig.

Varför är jag då så negativ när alla andra är så lyckliga? Svaret är enkelt. Jag har nämligen läst H C Andersens barnsaga "Kejsarens nya kläder". Kejsaren hade fått "nya" kläder av sina skräddare men dessa påstod att det tyg som kejsarens kläder hade sytts av bara kunde ses av begåvade människor. Dumma människor skulle inte kunna se tyget utan kejsaren skulle framstå som naken.

Därför jublade alla undersåtar över kejsarens nya kläder när han uppenbarade sig för folket. De såg visserligen att han var naken men ville inte framstå som dumma genom att påpeka detta. Det var bara ett litet barn som oskuldsfullt utropade: "Men Kejsaren är ju naken!" Barnet hade givetvis rätt. Kejsaren var naken men det tordes de vuxna inte säga av rädsla för att betraktas som obegåvade.

H C Anderssons sensmoral passar perfekt in i gårdagens klimatavtal. För kejsaren var ju naken där också. Klimatavtalet var på ytan ambitiöst formulerat, där medlemsländerna skulle åta sig att uppfylla sju olika punkter. Det viktigaste åtagandet var att de efter fem år skulle utvärdera sina respektive klimatinsatser.

Några förpliktelser i övrigt finns inte i avtalet. Visserligen var förhandlarna smarta nog att kasta in ett skenbart tufft krav i slutförhandlingarna. Tidigare hade flera länder, EU och FN enats om att den globala medeltemperaturen inte fick öka med mer än +2 grader C fram till 2050. Gradtalet gäller en jämförelse med temperaturen vid industrialismens genombrott i slutet av 1700-talet.

Nu skärpte förhandlarna plötsligt kravet. Temperaturökningen fick bara uppgå till +1,5 grader! Men årtalet var borta. Det sägs inte ett ord om när detta mål ska vara genomfört, om det ska uppnås 2025 eller 2050 eller 2070 eller 3000 eller 3050. Ingenting sägs om detta.

Vad är då en sådan målsättning värd? Ingenting. Den här s k skärpningen innebär ingen som helst förpliktelse. Det är bara ett slags frivilligt åtagande. Och "frivilliga åtaganden" vet vi ju oftast vad de innebär.

Många av de närvarande regeringsförhandlarna måste ha dragit en lättnadens suck när det tunga oket i form av stupstocksårtalet 2050 lyftes bort från dem. Nu fanns inga specifika mål för klimatarbetet längre – bara att man vart femte år skulle redovisa hur det har gått.

Sveriges miljöminister Åsa Romson var inte överraskande överlycklig över avtalet. Hon var nöjd men trött. Visst saknade hon det där bindande årtalet men ändå…Avtalet innebär en stark signal till världens länder att göra något åt koldioxidutsläppen.

"Mission completed", twittrade Åsa Romson. Med det menade hon att uppdraget var slutfört. Det var tråkigt att höra att det inte bidde mer än en tumme.

Kejsaren förblir naken under många år till.