Att coronapandemin har förvandlat många människors liv till oigenkännlighet känner vi till. Restriktionerna har under snart två års tid förhindrat normala sociala kontakter och relationer. Ordet ”ensamhet” har blivit ett av de oftast använda orden under de här åren. Ensamheten har inte bara fått ett ansikte. Ensamheten har fått många ansikten.

Men det var först häromkvällen som jag verkligheten upplevde det här som en realitet, nämligen hur ensamheten sliter sönder människors själar och kastar ner dem i ett djupt svart hål. Samtidigt som min man och jag pysslade med middagen slölyssnade vi på ett program på P4 dit folk kunde ringa och prata av sig. De flesta berättelser i sådana här program glömmer vi bort. Att många människor har det svårt vet vi om men vi är för det mesta så upptagna av vårt eget lidande att vi inte orkar bry oss.

Men den här gången glömde jag bort mig själv. En kvinna som ringde in till radioprogrammet förvandlades plötsligt till en symbol för den förfärliga pandemin som så till den grad har förstört så många människors liv. Kvinnan var förmodligen ensamstående pensionär och bodde någonstans i glesbygden. Hon berättade för den chockade programledaren att hon inte hade träffat en enda människa under ett helt år på grund av covidrestriktioner och smittoriskn. Hon hade inte ens fått kunnat träffa sina egna vuxna barn eftersom dessa bodde någonstans långt upp i Norrland.

Kvinnan var förmodligen änka eller frånskild men berättade att hon före pandemin inte hade saknat umgänge eller sociala kontakter. Hon hade ofta blivit hembjuden till folk och hade själva kunnat bjuda tillbaka ibland. Men när coronaviruset började svepa över landet var det plötsligt slut på dessa kontakter. Hon blev allt ensammare allteftersom dagarna och veckorna gick.

Ensamheten tärde på henne. Det var förmodligen därför hon ringde in till radioprogrammet. Hon sökte mänsklig kontakt men ville också förmedla sina upplevelser av hur det känns att bli socialt totalt isolerad – inte därför att hon själv ville det utan därför att pandemin hade hindrat henne från att träffa de människor som hon tidigare hade träffat.

Den här kvinnan är inte ensam, varken i Sverige eller i något annat land. Pandemin har inte bara skördat människoliv. De som lyckligtvis har sluppit smittan har istället drabbats på andra sätt, nämligen av ensamhet och isolering.

Jag är inte den första som skriver om detta. I artiklar och krönikor har det här problemet tagits upp åtskilliga gånger. Men det är ett känsligt ämne att prata om. De flesta vill ju inte erkänna att de är ensamma. Det är fult att vara ensam. Den som är ensam är det något fel på.

Själv har jag aldrig varit så ensam som under dessa två år men jag är ändå lyckligt lottad eftersom jag lever i tvåsamhet. Bosse och jag har visserligen varit ensamma tillsammans men det är inte lika svårt som att vara ensam ensam.

I morgon är det nyårsafton. Restriktionerna gör att inte lika många människor kommer att kunna fira in det nya året med stormande och fyllevåta fester. Ändå kommer många att strunta i restriktionerna och träffas ändå. Det är ju bara nyårsafton en gång om året. Många glas champagne kommer att drickas ur. Många kommer mer eller mindre berusade att njuta av de fyrverkerier som ska avtacka det gamla året och välkomna det nya.

I morgon kväll kommer ensamheten för de redan ensamma att bli värre än någonsin.

För några veckor sen läste jag en artikel om hur storhelger som jul och nyår påverkar människor som lider av ensamhet och som redan från början har få sociala kontakter. Många kanske tror att juldagarna är de dagar då det psykiska lidandet för de ensamma är som värst. Så är det inte. Det är istället nyårshelgen som skördar de flesta offren. Det är under nyår som psykiskt utsatta människor hamnar i de djupaste kriserna, de djupaste depressionerna, som i värsta fall kan leda till att de tar livet av sig.

Jag förstår varför det förhåller sig så här. Julhelgen är familjens högtid. Då samlas familjerna i sina hem. Julen är inte särskilt socialt utåtriktad, snarare inåtriktad mot hemmet. Nyårsfirandet är däremot desto mera utåtriktat. Då strömmar människor till varandra på fester med champagne och kulinariska höjdpunkter. Då bjuds vännerna in eller också firar man nyår på någon lokal. På nyårsafton vill ingen vara ensam. Nyårsaftonen är de sociala umgängets högtid.

Detta faktum slår oerhört hårt  mot dem som redan är ensamma, som inte blir bjudna på något nyårskalas, som får nöja sig med att sitta ensam hemma och titta på Grevinnan och betjänten i avvaktan på att det nya året ska ringas in från Skansen. Om de orkar hålla sig vakna så länge.

Själv har jag faktiskt tillbringat flera nyårsaftnar ensam. Jag har lagat en god nyårsmiddag till mig själv men jag har gått och lagt mig tidigt. Jag har stoppat öronpropparna i öronen för att slippa höra ljudet från nyårsraketerna. När jag har vaknat på nyårsdagen har jag varit glad att allt varit över. På nyårsdagen är man visserligen fortfarande ensam men inte lika ensam som på nyårsafton.

Min vana trogen ska jag även idag publicera den senaste dagsnoteringen över smittspridningen i Sverige som Folkhälsomyndigheten som vanligt publicerade klockan 14.00 idag. Det var djupt nedslående att upptäcka att det nästan sattes en nytt smittrekord sen igår, onsdag. Mellan onsdag och torsdag bekräftades inte mindre än 10 874 nya fall av covid-19. Det är en av de högsta siffror som hittills har uppnåtts under hela pandemin.

Så vi kommer att tvingas leva både med smittorisken och med ensamheten även i fortsättningen.

Ljuset i tunneln släcktes för längesen.