Klockan 08.00 i morse, den historiska dagen den 18 maj 2022, lämnade Sverige och Finland in sina ansökningar om medlemskap i Nato. Det var Sveriges och Finlands Nato-ambassadörer i Bryssel som lämnade över ansökningarna direkt till Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. Denne norrman var mäkta stolt när han hälsade sina kära grannländer Sverige och Finland välkomna in i alliansen.

Igår, tisdag, på Norge nationaldag, undertecknade Sveriges utrikesminister Ann Linde Sveriges ansökan medan Finlands riksdag samma dag med stor majoritet röstade för att ansöka om Nato-medlemskap.

Det är inte bara en överrumplande utan också en historisk händelse som helt och hållet kommer att rita om den säkerhetspolitiska kartan, inte bara i Norden och övriga Europa utan också för de Nato-länder som finns utanför Europa, d v s USA och Kanada.

29 av Natos 30 medlemsländer förefaller vara positiva till det svensk-finska medlemskapet. Det är bara Turkiets oberäknelige, diktatoriske och auktoritäre president Recep Tayyip Erdoğan som nu gör allt för att sätta käppar i hjulet för att förhindra att Finland och Sverige blir medlemmar av Nato. Med vänner som Erdogan behöver man inga fiender.

Dessutom är Erdogan bäste kompis med Vladimir Putin, så ett barn kan räkna ut på vems sida Erdogan står när det gäller det för Ryssland så förhatliga svensk-finska Nato-medlemskapet. Erdogan motiverar sin hårda linje med att Sverige och Finland enligt honom har vägrat att lämna ut 33 kurdiska och turkiska flyktingar, som Turkiet har stämplats som terrorister. 17 av dessa lever i Sverige.

Turkiet har under lång tid gått till angrepp mot Sverige som man betraktar som ett kurdvänligt land. Och kurderna är Erdogans hatobjekt nummer ett.

”Sverige och Finland är gästhem för terroristorganisationer”, har Erdogan rutit gång på gång.

Men Erdogan talar själv tyst om att han under de senaste åren återigen håller på att förvandla Turkiet till ett land där mänskliga och demokratiska rättigheter sätts på undantag och där han själv och tongivande myndighetspersoner blir alltmer auktoritära. Han har till och med på senare tid talat om att återinföra dödsstraffet i Turkiet. Mamma mia!

Turkiet är ett viktigt och strategiskt beläget Nato-land. Därför borde Erdogan agera på ett mindre hysteriskt och mer ansvarsfullt sätt. De ultimativa krav som han ställer på Sverige, nämligen att vi ska skicka tillbaka personer till Turkiet som har fått både asyl och medborgarskap här men som Erdogan betraktar som terrorister, är naturligtvis ohemula.

Det är pinsamt att se hur Turkiets president agerar vapendragare åt Ryssland och Vladimir Putin med tanke på hur skändligt Ryssland agerar när man invaderar ett fredligt grannland och sprider död och förintelse omkring sig. Att vara bästa vän med Vladimir Putin är i dessa dagar inte särskilt hedersamt.

Ändå tänker statsminister Magdalena Andersson tydligen gulla med Erdogan så att hon får honom på bättre humör igen. Hon har till och med antytt att hon är beredd att göra eftergifter för Erdogans krav. Om det handlar om att utvisa kurder eller s k Gulen-anhängare till Turkiet får hon själv svara på.

Så här säger Magdalena Andersson enligt Expressen:

”Vi är redo att ha en dialog med Turkiet på olika nivåer. Vi är också naturligtvis redo att resa till Turkiet för att diskutera och räta ut de frågetecken som kan finnas.”

Men den turkiska magdansen kommer säkerligen att försena det svensk-finländska Nato-medlemskapet, även om förnuftet mest talar för att Turkiet ger med sig efter ytterligare ett antal hotfulla piruetter.

Få begriper egentligen riktigt den kovändning som Sverige har gjort i Nato-frågan. På några månader har den heliga alliansfriheten kastats på soptippen. Nåja, det var i själva verket inte särskilt väl beställt med alliansfriheten förut heller. Det har varit en alliansfrihet på papperet och i den socialdemokratiska retoriken medan  Sverige i själva verket ända sen 90-talet har blivit alltmer insyltat i Nato, så insyltat att man förundras över att Sverige överhuvudtaget har velat kalla sig alliansfritt.

Men bland de djupa leden av socialdemokratiska väljare har alliansfriheten varit en vacker symbol för frihet och självständighet, en symbol som måste värnas och helgas. Jag tycker inte alls att det är konstigt att stödet för ett svenskt Nato-medlemskap inte är så starkt att man kan tala om en bastant majoritet. Tvärtom är nästan hälften av de svenska väljarna idag negativa eller tveksamma till ett svenskt Nato-medlemskap.

Många väljare känner sig överkörda efter den socialdemokratiska kovändningen och begriper ingenting. Många är oroade över vad ett Nato-medlemskap kommer att innebära i praktiken. Många fruktar att Nato kommer att placera ut kärnvapen på svensk mark (även om detta inte är särskilt sannolikt just nu). Många känner sig svikna och lurade. Dessa väljare har inte funderat så mycket över det intima de facto-samarbete som Sverige redan har haft med Nato under lång tid. De har trott på sina politiker när dessa har försäkrat att Sverige är och ska förbli alliansfritt.

Självklart har Finland spelat en helt avgörande roll för det svenska ställningstagandet. Bland den finska befolkningen har det länge funnits ett starkt stöd för ett finskt medlemskap i Nato. Finland är närmaste granne med Ryssland. Det är lätt att förstå att man vill skydda sig mot ondskefulla grannar som när som helst kan sticka kniven i ryggen på en.

Sverige har i alla fall Östersjön och Baltikum och förstås även Finland som skyddsmurar mot Ryssland. Svenskarna har inte känt sig lika utlämnade åt den ryska rouletten.

Sverige har alltid betraktat sig som Finlands storebror. Finland var ju i flera hundra år lydrike under Sverige. Men idag är det Finland som agerar storebror, som går i bräschen för de stora och livsavgörande säkerhetspolitiska besluten.

Svenska politiker har rest i skytteltrafik till Helsingfors för att kunna matcha den finska Nato-politiken. Det är Finland som har visat vägen. Samtidigt har Sverige ett lika stort ansvar. Sverige får själv ta konsekvenserna för vad som händer när Nato-medlemskapet förvandlas från teori till praktik.

Magdalena Andersson har upprepade gånger låtit förstå att socialdemokraterna vill klara av Nato-medlemskapsfrågan så fort som möjligt för att undvika att Nato blir en fråga i valrörelsen. Jag tror att fru Andersson kommer att bita sig i tummen. Även om tvisterna med Turkiet klaras upp och Nato-toppmötet i slutet av juni i Madrid kommer att sanktionera Sverige och Finland som nya Nato-medlemmar så kommer Nato-frågan att förfölja Magdalena Andersson, Peter Hultqvist, Ann Linde och alla de andra påhejarna i valrörelsen.

Svekdebatten kommer att förfölja dem under sommaren ända fram till valdagen. Lyckas inte socialdemokraternas ledning övertyga sina väljare om ett svenskt Nato-medlemskap är det bästa och tryggaste för Sverige så finns risken att många väljare som tidigare hade tänkt rösta på Magdalena Andersson i valet lägger sina röster på vänsterpartiet eller miljöpartiet istället.

Jag vet inte hur pass väl medveten Magdalena Andersson är om den risken. Hon är en intelligent kvinna och borde ha tänkt i dessa banor hon också. Samtidigt är Nato-medlemskapet en ödesfråga för Sverige. Situationen i omvärlden har förändrats så kapitalt på bara några månader att det som tidigare varit självklart (det vill säga ett alliansfritt Sverige) inte är självklart längre.

Personligen är det rätt av Sverige att följa Finland in i Nato. Detta borde till och med ha skett långt tidigare men nu befinner sig den här delen av världen vid en vägkorsning. Då gäller det att välja rätt väg – och rätt vänner.

….