Mitt älskade sorgebarn Kalinka är död – hon blev ihjälkörd av en bil på en väg i Tungelsta strax före klockan 17.00 i söndags eftermiddag den 2 oktober!

Till alla er som har följt dramat med vår älskade katt Kalinka, som vi adopterade från Södertälje katthem den 20 juli i år vill jag meddela följande:

Kalinka lever inte längre. Hon dog sent i eftermiddags, söndagen den 2 oktober 2022, när hon blev ihjälkörd av en bil på Vädersjövägen i Tungelsta, alltså många kilometer från vårt hus.

Vi satte hela tiden upp nya och uppdaterade efterlystningsaffischer på massor av träd och anslagstavlor inom en radio av 3-5 km från vårt hus
Grafik: Elisabet Höglund

Jag fick veta detta vid 17-tiden i eftermiddags, söndag,när Bosse och jag fick det telefonsamtal vi inte ville ha. Det var en mycket vänlig kvinna som strax före fem hade upptäckt Kalinkas döda och blodiga kropp mitt på Vädersjövägen i Tungelsta, en normalt inte särskilt trafikerad och ganska landsbygdsbetonad väg. Kalinkas kropp var fortfarande varm när kvinnan kände på henne. Dödsolyckan måste ha skett bara några minuter tidigare.

Kvinnan agerade mycket rådigt. Hon ville inte att Kalinkas blodiga och söndertrasade kropp skulle ligga kvar på vägen. Hon hämtade en svart plastsäck som hon lade kroppen i och tog hem den till sig. Sen ringde hon både till min man och till mig. Hon berättade att hon kände igen Kalinka trots att kroppen var svårt skadad. Hon hade sett våra efterlysningslappar med bilder på Kalinka och där även våra telefonnummer fanns angivna. Hon visste vem hon skulle ringa till.

När hon ringde förstod jag med en gång att det inte handlade om någon annan katt. Det handlade om Kalinka som var död men som ändå hade lyckats överleva i 2.5 månader sen hon rymde från oss den 20 juli. Under lång tid vet jag att hon hade observerats i vårt närområde, senast den 8 september. Detta gjorde att mitt hopp hölls vid liv länge.

Men efter den 8 augusti blev det tyst. Sen dess hade ingen sett henne. Jag fortsatte att ställa ut mat till henne, senast de senaste dagarna. Men när vi hämtade matskålarna såg vi att ingen hade rört maten. Kalinka hade inte varit där. Hon hade begett sig längre bort, bort från oss där hon senare skulle möta sitt slutliga öde.

Jag bad kvinnan ta några bilder av Kalinkas kropp, bland annat på tatueringen i hennes vänstra öra. När jag fick bilderna såg jag omedelbart att det var Kalinka. Hennes tatuering i örat stämde: Nummer C3129. Hennes päls stämde. Allt stämde. Det var Kalinka och hon var död. När jag hade tittat på de hemska bilderna raderade jag dem omedelbart. Jag ville inte att mina sista minnesbilder skulle vara en söndertrasad och blodig kropp. Trots att jag omedelbart raderade de hemska bilder etsade de sig fast på näthinnan och jag vet att jag kommer att se hennes sista ögonblick med stor fasa.

Kalinka var en underbart vacker katt men livrädd för främmande människor. Det var därför hon rymde från oss.

Det är många, många vänliga människor som under de här månaderna har engagerat sig i Kalinkas öde, som har letat efter henne och som även har satt ut mat till henne. De har skrivit eller ringt till mig och lovat att hålla ögonen öppna ifall de såg en katt som liknade Kalinka. Många har hört av sig under tiden och frågat om Kalinka har kommit till rätta igen. Jag har alltid tvingats svara: Nej, hon är fortfarande borta. 

Till alla dessa människor vill jag ikväll ända rikta ett varmt tack ur djupet av mitt hjärta!

Jag har försökt spåra Kalinka genom olika Facebook-grupper som engagerar sig i bortsprungna katter. Jag har fått många goda råd. Dessa har jag föjlt till punkt och pricka. Jag och Bosse har gjort allt som har stått i vår makt för att få tillbaka Kalinka – trots att det var hon som rymde från oss. Men inget av detta hjälpte.

På senare tid har jag blivit alltmer orolig för Kalinka. Hösten är här och vintern och kylan kan komma fortare än vi tror. Det skulle ha inneburit stora svårigheter för Kalinka att klara sig i vinter om hon inte hade ett varmt människohem att komma till. Jag kände att vi måste hitta henne innan vintern kom. Jag blev alltmer desperat.

Nu behöver jag inte oroa mig längre. Kalinka behöver aldrig frysa mer. Hennes kropp är förmodigen redan kremerad på Bagarmossens djursjukhus, dit den vänliga kvinnan som hittade henne körde hennes kvarlevor. Jag orkade inte göra detta själv. Jag ville inte minnas Kalinka som blodiga rester av det som tidigare hade varit en vacker katt. Jag vill ha kvar mina vackra minnesbilder av henne djupt inne i mitt hjärta.

Men de konkreta bilderna vill jag inte ha kvar. När jag fick veta att hon var död raderade jag alla bilder på henne både i telefonen och i mitt bildarkiv i datorn. Bara de två bilder som jag visar i det är inlägget finns fortfarande kvar men så fort det här inlägget är publicerat kommer jag att radera även de här bilderna. Så gjorde jag med alla bilder på vår älskade katt Sigrid sen hon hade dött den 11 juli i år. Det känns bäst så. Ändå hann jag aldrig sörja Sigrid. Omsorgerna om Kalinka tog över omedelbart. Kanske hade det något gott med sig. Jag slapp tänka på de fjorton år Sigrid, Bosse och jag fick tillsammans. Det var underbara år.

Nu är både Sigrid och Kalinka borta. Vår stora tröst är lilla Ingrid som jag köpte på Blocket i slutet av augusti när jag förstod att jag aldrig skulle få se Kalinka mera. Ja, det kände jag på mig.

Än en gång: Tack alla ni som har brytt er om Kalinka och som försökt hjälpa oss att hitta henne. Nu vet vi var hon finns. Hon finns inte där jag hade önskat att hon hade funnits, nämligen i vårt hem, men hon behöver inte längre kämpa varje dag för att överleva.

Er

Elisabet