Först ska jag berätta varför jag inte har skrivit något på min blogg sen den 18 oktober. Det har berott på att bloggen helt enkelt inte har fungerat. Jag har drabbats av ett tekniskt fel på min bloggadministration, WordPress, som i sin tur har varit sammankopplat med andra fel som jag inte har haft någon kontroll över. Det är dock alldeles för komplicerat att redogöra för detta på ett begripligt sätt.

Därför lämnar jag den frågan med att konstatera att min support Jonas nu har fixat åtminstone ett av felen så att jag kan skriva inlägg på min blogg igen. Jag har samtidigt beställt en ny Mac som jag förhoppningsvis får i slutet av veckan. Min nuvarande Mac har sju år på nacken och verkar ha uppnått pensionsåldern – för att inte säga skrotningsåldern.

Från det ena till det andra är det nu hög tid att för er, kära läsare, uppdatera min hälsostatus efter det olycksaliga höftledsbrottet på vardagsrumsgolvet den 8 september, en olycka som förstörde hela min höst. De gångna månaderna har det bara handlat om vila och sängliggande men också om mycket rehabträning. Däremot har hösten i övrigt varit i total avsaknad av glädjeämnen.

Jag har inte orkat måla trots att en halvfärdig tavla är uppställd på staffliet i ateljén i väntan på att färdigställas.

Jag har läst sega böcker och tittat på dåliga filmer, men inget har gett mig någon glädje eller livskvalitet. Det enda skojiga har varit att gosa med lilla Ingrid.

Samtidigt märker jag idag, den 30 oktober, 53 dagar efter olyckan, att min rehabträning har gett resultat. Jag kan idag gå kortare sträckor utan kryckor – men fortfarande bara inomhus, eg. bara mellan matbordet och spisen men ändå …

Varje dag har jag gjort ett längre träningspass på 45-50 minuter. Antingen har jag promenerat på vägen. Då har jag hittills använt två kryckor men skulle nog klara mig med en krycka idag. Men efter olyckan har jag blivit fruktansvärt feg och vågar absolut inte ta några risker. Att ramla omkull igen vore en mardröm.

Min andra träningsmetod har varit trainercykeln, d v s min icke mobila racercykel som står uppställd i ett rum och som jag normalt alltid tränar på när vädret inte tillåter utomhusträning. Denna cykel har visat sig vara mycket effektiv även när det gäller att återställa höften i användbart skick. Blodcirkulationen i höften och benet förbättras av cykelträningen vilket gör att läkningsprocessen underlättas.

Flera gånger om dagen genomför jag ett cirka 20 minuter långt gymnastikpass för att träna höftleden. Rehabgymnastiken har nog varit det effektivaste sättet att återfå styrkan i höften och låret. Jag har redan börjat köra bil, vilket jag självklart är jätteglad över. Eftersom jag har en automatväxlad bil behöver jag inte trycka ner någon kopplingspedal med det försvagade vänsterbenet.

Jag har nästan inte ont i höften längre. Jo, ibland när jag har kört ett lite för hårt träningspass kan värken komma.  tillbaka och jag måste ta en Ipren eller en Alvedon. Men det är ju ingenting mot de lockande men ödesdigra  morfintabletterna som jag tvingades äta mot smärtorna under de första veckorna och som gav mig ångestladdade abstinensbesvär. Dessa besvär känner jag inte av längre men jag varnar än en gång alla för att äta Oxycodone eller Oxynorm om ni absolut inte behöver det. Det tar bara tre-fyra veckor så har man blivit morfinist och beroende.

Att gå uppför och nedför trapporna till övervåningen lärde jag mig direkt. För säkerhets skull tar jag stöd av en krycka för att inte ta några risker. Skulle ni råka få så mig när jag försöker ta mig fram lite överallt så skulle ni nog börja tänka på den vanställde krymplingen Quasimodo i Ringaren i Notre Dame. Till skillnad från Quasimodo som hade en medfödd obotlig sjukdom, kommer jag att bli frisk och se någorlunda normal ut igen.

Jag skulle nog vilja påstå att jag ligger före det statistiska tillfrisknandet för höftledspatienter. Det normala är att en höftledsopererad klarar sig helt utan gånghjälpmedel först efter tre månader. Jag ligger redan ett bra stycke före.

Jag har hittills bara kunnat konstatera  e n   e n d a   f ö r d e l  med höftledsolyckan. Det framgår ganska tydligt av den här bilden:

På bilden ligger jag i sängen med knäna uppdragna. Under hela mitt liv har mitt vänstra ben varit mellan 1,5 och 2,5 cm längre än det högra. Detta problem är jag definitivt inte ensam om att ha men ändå skapar det obehag. Om det ena benet är märkbart kortare än det andra så skapar det problem både för ryggraden och bäckenet. Risken för ryggvärk är stor eftersom underkroppen alltid utsätts för en snedbelastning.

Självfallet har jag under hela livet ansträngt mig för att dölja denna hälta, antingen genom att börja det vänstra knät något men framförallt genom att bygga upp högerfoten i skon med hjälp av hälinlägg.

När jag 2011 bröt den högra lårbenshalsen i samband med en skidolycka blev högerbenet ännu kortare. Så jag gissar att den maximala skillnaden i benlängd mellan vänster- och högerbenet har varit uppemot 2,5 cm, i varje fall 2.3 cm.

Men när jag kom hem från sjukhuset den 19 september började jag kolla mina ben. Hade inte det opererade vänsterbenet blivit något kortare? Jo, absolut. Skillnaden i benlängd mellan det vänstra och det högra benet var inte alls lika stor längre.

Före höftoperationen bad jag ortopedkirurgen att fixa så att det vänstra benet blev lite kortare. Han förklarade att han var medveten om mitt problem men att det ofta är väldigt svårt att förkorta ett ben i samband med en höftledsoperation. (Däremot är det tydligen lättare att förlänga ett ben. Varför, förstår jag inte.)

Jag bad Bosse att mäta längden på mina ben. Han tog fram en tumstock och mätte och kom fram till att vänsterbenet nu bara var drygt 1 cm längre än högerbenet, alltså en rejäl förkortning. Men Bosse är ju inte ortoped och en vanlig tumstock är kanske inte det bästa mätinstrumentet.

Ända vill jag påstå att resultatet stämmer överens med min iakttagelser, nämligen att det vänstra benet nu är något mindre för långt än det högra, om ni förstår vad jag menar. Den 16 november ska jag på återbesök hos en ortoped på Södersjukhuset och då kommer jag sannolikt att få svar på om jag idag är något mindre vanskapt än jag har varit under mitt tidigare liv.