Elisabets boktips

Världshistoriens mest berömda och mest omskrivna mord är inte det man först tror. Det är inte skotten i Sarajevo som utlöste första världskriget 1914. Det är inte det misstänkta mordet på Karl XII 1718. Det är inte mordet på Gustav III 1792. Det är inte Jack Uppskärarens många kvinnomord i Londons slumkvarter. Det är inte mordet på Erik XIV. Det är inte halshuggningen av Johannes Döparen eller häxbränningen av Jeanne d´Arc.

Istället är det mordet på Julius Caesar den 15 mars år 44 f.Kr. Trots att det nu har gått inte mindre än 2074 år sen detta bestialiska mord ägde rum i hjärtat av Rom så fortsätter mordet att fascinera mänskligheten. Fortfarande skrivs det böcker och görs filmer om sammansvärjningen och mordet på en av världshistoriens mest framgångsrike, segerrike och omstridde politiske ledare, Julius Gaius Caesar.

Julius Caesar var synonym med det Romerska rikets successiva utbredning och storhet. Med Alexander den store som förebild la Caesar under sig den ena provinsen runt Medelhavet efter den andra. Han var en av historiens mest framgångsrika och blodtörstiga härförare. Men hans framgångar gick honom åt huvudet. Hans mål var att krossa den romerska republiken. Han utropade sig själv till diktator i Rom på livstid och många fruktade att han även tänkte göra sig själv till kung eller kejsare över hela Romarriket.

Hans storhetsvansinne blev också hans fall. När hans närmaste vänner i Rom började misstänka att Caesar planerade att störta den romerska republiken (trots att han själv förnekade detta) började de planera en sammansvärjning mot Caesar i syfte att döda honom. Hans närmaste vänner och förtrogna vände sig mot honom. De svek honom. De förrådde honom.

I spetsen för sammansvärjningen stod Marcus Junius Brutus, en av Caesars närmaste vänner. Kanske var Brutus även Caesars oäkte son.

Vid sin sida hade Brutus Gaius Cassius, han militär liksom Caesar, och misstänkt anstiftare till hela sammansvärjningen.

Den tredje personen i sammansvärjningen var Decimus, en ung general och en av Caesars mest hängivna vänner och beundrare. Decimus´ roll i sammansvärjningen har historiskt kommit i skymundan, framförallt för att William Shakespeare mer eller mindre glömde bort Decimus i sina historiska skådespel.

Strax efter klockan 12 00 på dagen på Idus Martiae, den mittersta dagen i mars månad den 15 mars år 44 f.Kr, dödades Julius Caesar med 23 knivhugg. Mordet skedde i den tillfälliga senatsbyggnaden vid dåvarande Marsfältet i Rom inför mer än 200 senatorer plus hundratals gladiatorer, veteransoldater, plebejer, folktribuner och vanliga åskådare. Dådet var fullbordat efter bara några minuter. Efteråt låg den döde Caesar ensam kvar på golvet bara delvis täckt av sin bloddrypande röda toga medan alla andra flydde.

Detta berömda mord, ett högförräderi av historiska mått, har fascinerat människor tusentals år efter det att det ägde rum. I hundratals böcker, skådespel, teaterpjäser, dramer, avhandlingar och artiklar har fram till idag detta mord sysselsatt oss. Som gammal historiker och litteraturvetare är inte minst jag själv djupt fascinerad av detta märkliga brott.

Jag håller just på att avsluta en relativt nyskriven bok om mordet på Caesar skriven av Barry Strauss, professor i antikens historia vid Cornell University i USA, en bok som jag rekommenderar alla historiskt intresserade personer att läsa. Boken är som en spännande modern thriller trots att mordet på Caesar utspelade sig för så många hundra år sen. Barry Strauss har gått igenom och kritiskt granskat alla skriftliga källor som har lämnats kvar till eftervärlden om mordet, varför det begicks, hur det planlades och utfördes och vad som hände efteråt.

Strauss konstaterar att de skriftliga källorna är både få till antalet och högst motsägelsefulla. En del skrifter om mordet på Julius Caesar kom till uppemot hundra år efter hans död. Så man har anledning att vara högst misstänksam när man bedömer hur trovärdiga dessa källor är. Men Barry Strauss gör en grundläggande trovärdighetsbedömning av berättelserna och kommer fram till att mytbildningen kring mordet på Caesar har varit omfattande.

Strauss slår också hål på flera av de mest efterhängsna myterna kring Caesar. En av dem är de numera bevingade orden som Julius Caesar i sitt chocktillstånd under knivhuggningen ska ha riktat till sin vän Brutus: ”Även du, min Brutus” eller på latin ”Et tu, Brute?” Caesar ska enligt ryktesspridningen ha förvånats över att till och med hans vän Brutus deltog i sammansvärjningen mot honom.

Enligt Barry Strauss är detta rent nys. Strauss menar att det inte finns något i de antika källorna som visar att Caesar skulle ha sagt något sådant till Brutus, om han alls hann säga något alls. I själva verket är uttrycket enligt Strauss påhittat under renässansen, alltså en rent efterhandskonstruktion många hundra år efter mordet på Julius Caesar.

Vad som också talar mot att Caesar skulle ha sagt ”Et tu, Brute?” på latin är att Caesar i sitt offentliga ämbetsutövande överhuvudtaget aldrig talade latin utan grekiska. Det gjorde också de flesta andra romerska statsmännen.

Att de tre attentatsmännen påhejade av ytterligare uppemot 60 personer skulle ha mördat Caesar eftersom de ville att den romerska republiken som statsskick skulle överleva tror heller inte Barry Strauss på. Istället menar Strauss att Caesar blev mördad därför att han hade blivit för stark. Han hade fått för mycket makt. Han hade ju till och med utsett sig själv till diktator på livstid. Därför såg männen i den stora konspirationen mot Caesar hur deras egna intressen riskerade att äventyras och försvagas. Det var av ren och skär egennytta, inte av politiska skäl, som diktatorn mördades. De politiska motiven var bara dimridåer som lagts på för att dölja det snöda egenintresset.

Det var helt enkelt ekonomiska och maktpolitiska skäl som låg bakom mordet på Caesar. Han hade blivit för stor för Rom och han hade utnyttjat sin makt så till den grad att till och med hans så kallade vänner vände sig mot honom.

Intressant att konstatera i boken är att Caesar var en motsägelsefull politiker. På den tiden var det normalt att en makthavare i Caesars ställning mördade sina fiender och vedersakare. Det gjorde inte Caesar. Istället benådade han dem. Han visade en slags mildhet även mot sina politiska motståndare.

Även de omfattande reformer som Caesar hade drivit igenom i Rom var i ett nutidsperspektiv synnerligen progressiva. Många reformer gynnade de stora massorna, folket, rakt emot de privilegierade gruppernas intressen. Dessa reformer hade väckt så mycket ont blod att till och med Caesars mest trogna anhängare vände sig mot honom.

Kanske borde det till en ännu mer rejäl omvärdering av Julius Caesars politiska insatser. Han var visserligen en fullblodsmakthavare men en makthavare som också ville använda sin makt för att gynna vanligt folk i det antika Rom.

Detta är intressanta politiska nyheter för mig. Ingenting är helt svart – men inte heller helt vitt. Historieskrivningen kring Julius Caesar är grovt förfalskad och en av dem som har stått för de värsta förfalskningarna är ingen mindre än – den engelske dramatikern William Shakespeare!