Äntligen är jag hemma i Tungelsta igen efter tretton dagar på spanska Solkusten. Jag köpte ju en lägenhet i fjol i byn San Luis de Sabinillas, som ligger mellan Marbella och Gibraltar.
Resan till Spanien blev tyvärr ett rejält fiasko. Bara därför att spanska solkusten har 300 soltimmar per år betyder inte det att det alltid är varmt och skönt under dessa 300 soltimmar. Under perioden 25 januari – 9 februari rekommenderar jag inte någon svensk att resa till Spanien. Jag har aldrig i hela mitt liv upplevt en sådan köld som den på solkusten under dessa två veckor.
Nej, det var inte minusgrader eller så men det blåste en hård isande nordvästlig byig stormvind hela tiden. Det regnade och var kallt. Motvinden slet i min kropp när jag cyklade på min racercykel på motortrafikleden A7 mot Gibraltar (man kan faktiskt cykelträna på sådana här vägar i Spanien). Som jag redan har berättat var ju huvudsyftet med min resa att jag skulle få träna på cykeln. Bara under fyra av dessa tretton dagar var vädret och temperaturen sådana att jag kunde cykla utomhus.
En enda dag kunde jag åka i korta cykelbyxor. Jag kan avslöja att jag numera tränar i det kazakiska proffscykelstallet Astanas tävlingsdräkter. Dessa – och även andra märken – kan man för en inte alltför stor summa inhandla på nätet. Men för att kunna träna i den här sortens cykelkläder måste förstås vädret vara fint och varmt och solen steka. På den bild jag nu tänker visa på några Astana-cyklister finns inte jag med. Det trodde ni väl heller inte.
Men stormen, kylan och regnet var inte allt som drabbade mig. Jag hade kunnat överleva detta om inte luftkonditioneringssystemet i lägenheten också pajade efter några dagar. Ni kan förstå hur det är att bo i ett stenhus, med stenväggar och stengolv utan en enda värmekälla samtidigt som det är 7 – 10 grader varmt ute och blåser hård vind rakt igenom oisolerade fönster och balkongdörrar. Efter ett dygn av outhärdlig frossa fick jag tag i vaktmästaren och redogjorde för mitt problem. Ja, det ska vi nog kunna ordna men du får betala kostnaden för reparationen själv, sa han. Javisst, svarade jag, bara jag får värmen tillbaka.
Efter ett dygn uppenbarade sig en reparatör. Jag förklarade mitt problem. Han lyfte ur en takskiva i ett av badrummen, där den lokala luftkonditioneringsanläggningen satt, och konstaterade att det förmodligen var så att gasen i systemet hade tagit slut och att han skulle fylla på gas. Men innan han sade det förvarnade han mig om att vad det än var för fel så skulle det kosta mig 200-250 euros, d v s cirka 2 300 kronor. Jag bävade. Men sen fick jag veta att det inte alls var gas som fattades. Det var själva huvudapparaten som sitter på hustaket som hade pajat och att gasen pös ut därifrån. Jag förstod ingenting eftersom ingen har bott i det här huset sen jag flyttade in i mars i fjol. Luftkonditioneringen har använts under högst några veckor sedan dess. Anläggningen var ju i det närmaste ny, liksom hela huset.
Jag såg framför mig en kostnad på kanske 10 000 kronor för en luftkonditioneringsapparat som sannolikt inte alls var särskilt trasig. Jag såg också framför mig hur reparatören helt enkelt försökte bluffa mig. Jag tackade därför omedelbart nej till hans fortsatta tjänster. Kan ni tänka er att han dessutom hade mage att begära 75 euros för besöket, alltså cirka 700 kronor. Nä, du ska inte ha några pengar, förklarade jag. Jag har tagit hit dig för att du ska fixa min luftkonditionering och när du inte har lyckats med det, ja då blir det inga pengar heller. Jag puttade ut honom ur lägenheten, smällde igen dörren och låste den med tre slag. Därefter åkte jag till en butik och köpte en värmefläkt. Inte mycket till värme men i alla fall bättre än ingenting om man befann sig inom tre meters avstånd från fläkten. Sen fick värmeljusen göra resten.
Efter det tappade jag allt intresse för min spanienvistelse, tog kontakt med Norwegian och tidigarelade hemresan till Sverige från den 9 till den 7 februari. Jag måste hem till snön, kylan, frosten – och värmen, den härliga, underbara värmen från vår vedspis.
