Jag vet att mitt förslag i den här bloggen idag av många kommer att ses som fullkomligt horribelt. ”Har människan tappat förståndet?”, frågar säkert några. ”Ska Sverige bli en militärdiktatur?”, undrar säkert andra.

Förvisso inte. Lyssna nu istället på vad jag har att säga. Vi kan idag konstatera att den svenska polisen – hur välutbildad, skicklig och ansvarsfull den än är – inte ensam klarar av den oerhörda börda som de senaste årens upptrappning av det dödliga våldet har skapat. En rapport från igår visar att polisen under 2016 lämnade in 26 procent färre brott till åklagare än året innan – trots att det sannolikt begicks fler brott under 2016 än under 2015.

Samtidigt ser vi inget slut på alla dessa skjutningar, ofta relaterade till kriminella gäng, i ett begränsat antal förorter till våra tre största städer, Stockholm, Göteborg och Malmö. Bara hittills i januari har tre människor mördats i Malmö. Igår kväll, torsdag, sköts 16-årige skojpojken Ahmed ihjäl när han väntade på bussen på Amiralsgatan i Rosengård för att komma hem. Varför? Varför? På vilket sätt förtjänade Ahmed att dö bara 16 år gammal? Avrättad med en k-pist?

Polisen i Malmö står närmast maktlös. Bristen på utredningsresurser är skrämmande. När t ex den 24-årige nyutbildade tandläkaren Rami Amin i Malmö avrättades på en gata i Malmö den 2 december hade malmöpolisen bara en utredare som kunde ta sig an fallet!

I Rinkeby, Hjulsta, Husby, Biskopsgården, Angered, Kortedala-Bergsjön, Västra Frölunda, yes you name it, duggar mordförsöken och morden tätt. Inrikesminister Anders Ygeman har nu kallat in rikspolischefen Dan Eliasson för överläggningar om man regeringen och polisen mer kan göra för att stävja brottslighet och öka uppklarningen av grova våldsbrott.

Mer pengar till polisen? Javisst, men om det inte finns tillräckligt många utbildade poliser som kan söka nya tjänster, så är dessa nya miljarder inget värda. Många poliser slutar på sina jobb på grund av att de känner att de inte klarar av sina viktigaste kärnuppgifter, att stävja och beivra brott och att skydda svenska medborgare.

Jag överdriver inte när jag säger att det på vissa håll (jag betonar vissa) råder något som liknar ett krigstillstånd. Malmös värst utsatta områden är ett sånt exempel. Biskopsgården i Göteborg är ett annat. Hjulsta, Rikeby och Husby i Stockholm är ett tredje. Det dödliga våldet är, det måste sägas, lokaliserat till vissa enskilda områden.

Men i dessa områden är situationen idag så svår att polisens resurser inte räcker till, allra minst som polis, räddningstjänst och ambulanspersonal ofta inte ens vågar ta sig in i dessa områden av rädsla för att själva bli beskjutna, utsatta för stenkastningar och annat sabotage.

På Folk och Försvars konferens som häromdagen avslutades i Sälen uttryckte sig rikspolischefen på ett i mitt tycke intressant sätt: Han var inte främmande för att ta in hjälp av svensk militär. Även Anders Ygeman var inte främmande för den tanken. Det finns redan lagändringar gjorda för att polis och militär ska kunna samarbeta i samband med eventuella terroristattacker – men i det mera vardagliga polisarbetet har militären hittills varit portförbjuden.

Jag anser att det nu måste bli ett slut på denna rädsla i Sverige att låta militär och polis tillsammans stå för upprätthållandet av ordningen i landet. Jag menar absolut inte att militären ska gå in och göra polisens jobb. Nej, det sköter polisen bättre. Däremot kan militära insatser i krisområden hjälpa till att hålla ordning och att bevaka, att bistå polisen med logistiktjänster, material, bilar m m.

I Sverige har det ända sedan Ådalen 31, när polis beordrade militär att skjuta ner strejkande arbetare som demonstrerade i Ådalen. Så skedde också. Sedan dess har det rått en total beröringsskräck inför tanken att låta polis beordra fram militär.

Men Ådalen 31 ligger snart hundra år tillbaka i tiden. Vi skriver nu 2017 och vi befinner oss i ett polisiärt krisläge i Sverige. Något extraordinärt måste till. Det finns resurser hos försvaret som kan användas till att upprätthålla ordning i vissa bostadsområden. Att det skulle göra Sverige till en militärdiktatur är fullkomligt nonsens.

Men som det ser ut idag med gängkrig som lamslår och terroriserar hela bostadsområden och som vi inte ser något slut på, kan jag bara dra slutsatsen att vi inte kan ha det så här längre. Det måste till något radikalt, något extraordinärt.

Anders Ygeman! Dan Eliasson! Lyssna på mig, även om jag bara är en liten obetydlig kvinna och journalist. Men jag är rädd om Sverige. Jag vill ha tillbaka det fina, trygga Sverige som vi hade förut, där kvinnor kunde gå ut på stan utan att riskera att bli våldtagna och där unga pojkar inte blir avrättade med maskingevär när de står och väntar på bussen.

OBS: Jag kommer att bildsätta den här bloggen senare men först måste jag lägga ut de till läsning. Vänligen

Elisabet