Nu är det hög tid för Sverige att förbjuda kusingifte. Svenska politiker har under alla år gravt försummat de allvarliga hälsoriskerna för barn som avlas av två kusiner.
Sen år 1844 är kusingifte tillåtet i Sverige. Det betyder att det under snart tvåhundra år har varit helt ok att gifta sig och få barn med sina kusiner. Det är fortfarande tillåtet trots att debattens vågor går höga både i Sverige och i andra västländer om de enorma medicinska risker kusingifte och andra former av inavel innebär för de barn som föds i dessa äktenskap.
Sverige – ett u-land
Men Sverige har förblivit ett u-land på detta område. I vårt land har det nämligen alltid varit tabu att ens framföra åsikter som har med biologin och det genetiska arvet att göra.
För etniska svenskar är kusingifte idag inte något större problem. Nuförtiden förekommer det sällan att kusiner i Sverige gifter sig och får barn, i varje fall inte när det handlar om infödda/etniska svenskar – trots att det är tillåtet att få barn med sina kusiner. Problemet finns istället bland det ständigt ökande antalet invandrare i Sverige, framförallt invandrare från Nordafrika, Mellanöstern och Sydasien, där kusingifte har varit vanligt sedan tidernas begynnelse.
Det är nämligen fortfarande skrämmande vanligt med kusingifte och andra former av inavel i ett stort antal länder i Nordafrika, stora delar av arabvärlden, Indien, Pakistan och Bangladesh, alltså länder där islam har ett starkt fäste.
I många länder i arabvärlden utgör kusingiftena i genomsnitt 30 procent av alla äktenskap. Nästan vart tredje äktenskap ingås alltså mellan en man och en kvinna som är kusiner. I arabvärlden finns den högsta andelen kusinäktenskap i hela världen.
Inte sällan handlar det om tvångsäktenskap. Unga flickor blir bortgifta med sina kusiner på order både av brudens och brudgummens familjer, giftermål som har varit planerade i flera år och där den unga kvinnan inte har haft något att säga till om. Det här känner vi alltför väl till – även i Sverige.
Bilden nedan ger syn för sägen. Den visar andelen kusinäktenskap av samtliga äktenskap i Arabvärlden och Sydasien. Siffrorna är inte dagsfärska men situationen har inte ändrats på något avgöranda sätt under de senaste åren:
De länder som har den högsta andelen kusingifte har jag markerat med rött på bilden. Särskilt en region skiljer ut sig kraftigt från de övriga, nämligen Punjab i Pakistan där 83 procent av alla äktenskap är äktenskap mellan kusiner. I Pakistan som helhet sker 70 procent av giftermålen inom släkten, framförallt mellan kusiner.
Sudan i Nordafrika, som anses vara en del av Mellanöstern trots att det ligger i Afrika, har också en stor andel kusinäktenskap, mellan 44 och 50 procent. I Nubien, som är ett landområde kring Nilen och som ligger dels i Egypten, dels i norra Sudan, är andelen kusinäktenskap mellan 39 och 47 procent, alltså uppemot hälften av alla äktenskap.
Sjukdomar och missbildningar till följd av kusingifte
Orsaken till att kusingifte (en form av inavel) är så kontroversiellt är att studier har visat att ovanliga och mycket allvarliga genetiska sjukdomar, hög dödlighet och missbildningar är betydligt vanligare i kusinäktenskap än i äktenskap där makarna inte är släkt. De sjukdomar det kan handla om är medfödda neurologiska sjukdomar, hjärtsjukdomar, njursjukdomar, cystisk fibros, blodsjukdomar, bröstcancer, dövhet och blindhet, spinal muskelatrofi (försvagad muskelkraft), psykiska sjukdomar, schizofreni, depression och intellektuella funktionsstörningar. Till detta kommer grava missbildningar.
Barn i kusinäktenskap föds alltså oförskyllt in i ett ofattbart lidande på grund av dessa nedärvda sjukdomar, som nästan alltid leder till en för tidig död. Och barnens föräldrar och släktingar fortsätter att låta detta ske.
Föräldrar som är kusiner delar 12,5 procent av sina arvsanlag, vilket är farligt mycket. Risken för att ett barn ska födas med en missbildning eller en ärftlig sjukdom är dubbelt så hög om föräldrarna är kusiner jämfört med om föräldrarna inte är släkt med varandra.
Det i sin tur beror på det sätt på vilket föräldrarnas arvsmassa förs över till barnen. Ju mer gemensamt DNA (arvsmassa) två makar har desto större är risken att deras barn föds med svåra missbildningar och obotliga genetiska sjukdomar.
Ju närmare släkt man är med varandra desto mer gemensamt DNA har man. En människa har 50% gemensamt DNA med sina föräldrar och barn, 25% med sina mor- och farföräldrar och barnbarn och alltså 12.5% gemensamt DNA med sina kusiner, mor- och farbröder, mostrar, fastrar och syskonbarn.
Om bara en förälder bär på en sjukdomsgen behöver inte det ha någon betydelse. Men om båda föräldrarna bär på samma sjukdomsanlag så slår sjukdomen eller missbildningen igenom hos barnet. Risken för detta är dubbelt så hög om föräldrarna är kusiner.
Och skyhögt större är riskerna för dem som lever i folkgrupper där män och kvinnor under generationer har gift sig med sina kusiner och/eller med andra nära släktingar och som därför är gravt inavlade. Låt mig ge några exempel:
”Råttfolket” i Pakistan
I Pakistan finns det en grupp människor som kallas för ”råttfolket” (Chuas). Namnet har de fått eftersom barnen föds med onormalt små huvuden, stora näsor, stora öron och bakåtsluttande pannor. Råttfolket lider av en sjukdom som heter mikrocefali (”liten hjärna”). I Pakistan lever de flesta i ”råttfolket” som slavar och utnyttjas som tiggare på gator och torg.
Sjukdomen mikrocefali hos ”råttfolket” anses vara en genetiskt nedärvd sjukdom till följd av kusingifte. Hjärnan hos barn som föds med mikrocefali växer inte. Därför förblir huvudet litet. Detta är ett exempel på allvarliga sjukdomar som kusingifte och inavel kan ge upphov till.
Jag ska visa ytterligare några bilder på barn från Pakistan och Indien som har fötts med svåra missbildningar, en tragisk följd av kusingiften och inavel:
När man ser dessa bilder och samtidigt känner till sambandet mellan kusingifte och risken att föda svårt sjuka och missbildade barn så är det lätt att inse vilken sprängkraft frågan har. Det är därför uppseendeväckande att kusinäktenskapen tidigare inte har diskuterats alls i Sverige och att Sverige fortfarande har kvar en lagstiftning från 1844 som tillåter kusingifte. Det visar att Sverige ligger långt efter många andra västländer på det här området.
I Sverige upplyser myndigheterna gravida kvinnor om att de inte bör äta östersjöfisk eftersom denna kan innehålla tungmetaller. Samtidigt blir kvinnor upplysta om riskerna med att föda barn efter 35 års ålder. Däremot sägs inte ett ord om de medicinska riskerna med kusinäktenskap.
Kusingifte är granne med hedersrelaterat våld. Inget av detta har våra politiker velat tala högt om – förrän när de fyra regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna skrev in i Tidöavtalet att kusingifte skulle förbjudas i Sverige. Det var verkligen på tiden.
Ekonomiska skäl
Den viktigaste orsakerna till att vissa kulturer tillämpar kusinäktenskap och äktenskap med andra nära släktingar är ekonomiska. Familjens, eller rättare sagt klanens, tillgångar måste hållas inom släkten. Arvet måste gå till ”rätt” personer och inte till några ”främlingar” utifrån. Kusinäktenskap anses också stärka gemenskapen i klanen och skydda klanens medlemmar mot en fientlig omvärld.
Kusinäktenskap är en del av hederskulturen. Giftermål inom släkten anses gynna familjens rykte och heder. I klankulturen är individens vilja underordnad kollektivets status och respekt. Dessa faktorer har under alla år vägt tyngre än det faktum att många av de barn som har fötts inom klanerna har varit svårt sjuka eller missbildade på grund av inavel.
Arrangerade äktenskap
Kusinäktenskap är en urgammal företeelse och tros ha uppkommit när jordbruket blev den dominerande näringen för urtidsmänniskan. Då växte också behovet av att hålla ihop jordegendomar och andra tillgångar. Giftermål inom släkten var en väg att nå det målet.
Dessa äktenskap har alltid varit arrangerade och har aldrig haft med kärlek att göra. Samtidigt var barnkullarna stora och den geografiska rörligheten liten. Det fanns med andra ord inget utbud på hågade friare utifrån. Det slutna klansamhället växte istället fram där familjen och släkten var viktigare än individen.
Äktenskap mellan nära släktingar i arabvärlden sanktionerades redan av profeten Muhammed (570-632 e.Kr.) som hade en mycket liberal syn på sexuella relationer. Han gifte sig med flera av sina kusiner. Han hade många sexslavar och han var även gift med den frånskilda hustrun till sin egen adopterade son.
Ungefär 1 miljard människor beräknas leva i kulturer där kusingifte är vanligt. Enligt beräkningar är minst 10% av alla äktenskap i världen kusin- eller sysslingäktenskap. Krig och fattigdom har ökat migrationen från de länder där kusinäktenskap förekommer, till exempel i Mellanöstern. Det har gjort att kusingifte och inavel har importerats till Västeuropa och USA.
När dessa familjer flyttar (eller flyr) till Europa och Sverige tar de med sig sin gamla hederskultur med bland annat kusingifte till det nya hemlandet. Av det skälet finns det stor anledning för Sverige att vakna upp och så fort som möjligt förbjuda kusinäktenskap samtidigt som myndigheterna bör åläggas kravet att informera flyktingar och invandrare om riskerna med kusinäktenskap. Det görs inte idag.
Samtidigt som kusingifte är tillåtet i Sverige är det förbjudet i många andra länder just på grund av de sjukdomar som barnen kan drabbas av. I hälften av USA:s delstater är kusingifte förbjudet. Norge införde förbud för kusingifte år 2020. Förbud mot kusingifte finns också i Kina, Nord- och Sydkorea, Taiwan, Vietnam och Filippinerna.
Samtidigt pågår ett arbete i länder som Indien, Pakistan och Bangladesh med att upplysa människor om riskerna med kusingifte. Det händer till och med att myndigheterna förbjuder enskilda par att gifta sig på grund av att de är kusiner. Så det finns en växande medvetenhet även i de länder där kusingifte är vanligt.
Det som fick mig intresserad av problematiken kring kusingifte var när jag i början av året såg en brittisk TV-dokumentär om den pakistanska minoritetsbefolkningen i Storbritannien. Dokumentären heter ”When cousinsmarry” och var producerad och presenterad av den kvinnliga pakistanfödda journalisten Tazeen Ahmad. Filmen producerades 2010. Nio år senare avled Tazeen Ahmad i cancer, bara 48 år gammal.
Filmen grep tag i mig. Jag hade inte en aning om att så många pakistanska barn i Storbritannien föddes med genetiska sjukdomar orsakade av att deras föräldrar var kusiner. Tazeen Ahmad studerade framförallt den engelska staden Bradford där den pakistanska populationen är stor. Det är nämligen bland pakistanierna i England som problemet med kusingifte, missbildningar och genetiska sjukdomar är som störst.
I Storbritannien som helhet är 55 procent av pakistanierna gifta med en kusin. Det förklarar varför brittiskapakistanska familjer löper 13 gånger större risk än den övriga befolkningen att få barn med genetiskasjukdomar och missbildningar.
Men i Bradford är 75% av pakistanierna gifta med en kusin. Enligt filmen kommer mellan 4 och 10% av barnen att födas med svåra genetiska sjukdomar och skador. En tredjedel av de sjuka barnen kommer att dö innan de har fyllt fem år.
Tazeen Ahmed besökte den pakistanska muslimska familjen Akhtur i Bradford. Paret har sex barn. Tre av barnen är sjuka i en genetisk sjukdom som heter Mycolipidos typ 4. Båda föräldrarna bär på genen men är själva inte sjuka. Sjukdomen är en ämnesomsättningssjukdom som gör att kroppen inte kan bryta ner de restprodukter och gifter som levern och njurarna normalt bryter ner. Istället samlas restprodukterna i alla kroppens celler och ger upphov till förståndshandikapp, minskad rörelseförmåga, dövhet och blindhet och till slut en för tidig död.
Sonen Marsin är 17 år och svårt sjuk. Han är redan blind och är på väg att bli döv. Han talar sluddrigt, ligger och skriker hela dagarna och kan inte göra sig förstådd. Han förstår allt mindre av det som händer omkring honom.
Hans två yngre systrar har samma sjukdom. De är på väg att bli både döva och blinda. De pratar och rör sig förvirrat.
Men mamman och pappan förstår inte att det är de själva som har fört över sjukdomen till sina barn eftersom föräldrarna är kusiner. ”Mina barn var friska när de föddes”, säger fru Akhtur. ”De blev sjuka på sjukhuset”. Hon förstår heller inte varför det är olämpligt att kusiner gifter sig med varandra och får barn.
Föräldrarna lever i total förnekelse av riskerna med kusingifte. Att barnen är sjuka ser de som en slump – eller ödet. Det är den här sortens okunnighet som gör att kusiner från Pakistan, Bangladesh och Indien fortsätter att gifta sig och skaffa barn tillsammans i Storbritannien. Detta trots att det i Storbritannien är dubbelt så vanligt att barn till kusiner föds med missbildningar och sjukdomar än barn till föräldrar som inte är släkt med varandra.
En stor skuld till detta vilar på brittiska politiker. Kusinäktenskapen i Storbritannien är ett tabubelagt ämne. Ingen politiker vågar ta upp ämnet med risk för att förlora viktiga väljare i valen och dessutom bli betraktade som rasister.
Samma attityd har funnits i Sverige. Kanske blir det en ändring på detta snart.
I morgon kommer jag att publicera ännu ett inlägg i detta känsliga ämne. Då ska jag redovisa de mest häpnadsväckande historiska exemplen på hur generationer av inavel har lett till ett totalt mänskligt förfall.