Skadeglada toner hörs nu från många håll över de svårigheter som Magdalena Andersson hittills har haft när det har gällt att bilda en rödgrön regering. Till och med de skribenter och kolumnister som jag trodde var hennes vapendragare tävlar nu om att dödförklara Magdalena Andersson som Sveriges nästa statsminister.
Istället talar alltfler om att det blir Ulf Kristersson som kommer att bilda regering – trots att han och Tidöregeringen förlorade valet. De fyra rödgröna partierna (S), (MP), (C) och (V) skrapade ihop 176 mandat i valet medan Tidöpartierna bara lyckades nå upp till 173 mandat. Jag vill påminna om detta eftersom många tycks ha glömt hur valresultatet faktiskt blev.
För alla riksdagens partier har läget varit låst under hela hösten. Ingen partiledare har hittills utkristalliserat sig som en potentiell statsminister. Kanske beror det på att riksdagens talman Andreas Norlén från början valde att hålla statsministeromröstningar (hittills 2 stycken) med fel partikonstellationer.
Magdalena Andersson föll i den första statsministeromröstningen när hon prövades som statsminister i en socialdemokratisk minoritetsregering. Varför talmannen valde det regeringsalternativet begriper jag fortfarande inte.
Nästa partiledare som föll var centerns Elisabeth Thand Ringqvist. Hennes namn prövades i en statsministeromröstning om en fempartiregering bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna. Bara centerns egna riksdagsledamöter röstade ja. Alla andra tryckte på den röda knappen. Ett pinsamt nederlag för en obegriplig regeringskonstellation.
.
Två statsministeromröstningar slarvades därmed bort eftersom omröstningarna handlade om regeringar som alla från början visste var dödsdömda. Varför dessa onödiga och tidsödande tabbar? Men kanske var de nödvändiga för att något skulle börja hända i det låsta läget.
Och det gjorde det när Jimmie Åkesson i fredags på en presskonferens meddelade att Sverigedemokraterna hade beslutat att avstå från ministerposter i en eventuell regering ledd av Ulf Kristersson. SD skulle istället gå i ”full opposition”.
.
Detta var som jag ser det en riggad tillställning av SD och Ulf Kristersson för att det skulle se ut som om en Kristersson-regering inte skulle bli beroende av SD.
Därmed skulle en borgerlig regering lättare kunna tolereras av centerpartiet, som ju har motarbetat Sverigedemokraterna i tio års tid. Det var ju på grund av Sverigedemokraterna som Elisabeth Thand Ringqvist tidigt i valrörelsen förordade en regering ledd av Magdalena Andersson.
Nu tänker jag säga vad jag tycker om hela det här skådespelet: Att Sverigedemokraterna skulle avstå från politiskt inflytande bara därför att de avstod från statsrådsposter var inget annat än en övertaktisk skenmanöver och ett sätt att slå blå dunster i ögonen inte bara på väljarna utan framförallt på de andra partierna.
.
För det är inte alls sant att Sverigedemokraterna gjorde walk over och avstod från allt politiskt inflytande genom att avstå från sina ministerposter.
Det var inte alls så att Ulf Kristersson skulle få klara sig själv och söka majoriteter för sina förslag där han kunde hitta dem, som Jimmie Åkesson uttryckte sig. Det var inte alls sant att Sverigedemokraterna inte skulle bli ett stödparti till Ulf Kristersson, som Åkesson själv påstod i fredags.
.
I själv verket var det här arrangemanget en politisk bluff omgärdad av så täta dimridåer att partierna bakom uppgörelsen hoppades att ingen skulle genomskåda bluffen.
Det verkar för mig som om majoriteten av Sveriges politiska journalister efter den stora oredan i fredags inte uppmärksammade de villkor som Jimmie Åkesson faktiskt ställde på Ulf Kristersson för att avstå från de hägrande ministerposterna och ”gå i full opposition”.
.
I själva verket uttryckte sig Åkesson under fredagens presskonferens så här, något som jag påpekade redan i det blogginlägg jag skrev efter den ”galna fredagen”:
Samtidigt som Jimmie Åkesson underströk att SD minsann inte skulle agera stödparti åt Ulf Kristersson så lyckades Åkesson utverka en förpliktelse från Ulf Kristersson att ”en blå alliansregering måste förhandla med Sverigedemokraterna om statsbudgeten”.
.
SD kommer inte alls att bli något oppositionsparti – för ett oppositionsparti har aldrig för vana att kräva inflytande över regeringens statsbudget – och därmed över de flesta politikområden som ryms inom ramen för statsbudgeten! De partier som befinner sig i opposition är i opposition och inget annat. Man kan inte vara i opposition och samtidigt förhandla om statsbudgeten med den regering om man befinner sig i opposition till!
Det är här den stora bluffen ligger. Utfästelsen från Ulf Kristerssons sida visar att han och en blå alliansregering är beredda att ge Jimmie Åkesson ett betydande inflytande över den politik som Kristersson tänker föra.
.
Men när Elisabeth Thand Ringqvist samma fredagseftermiddag i förra veckan begärde att få in ”totalpaket” både av Magdalena Andersson och Ulf Kristersson där dessa i detalj skulle beskriva vilken politik de tänkte föra och med vilka partier de tänkte regera eller samarbeta med så var det förstås Jimmie Åkessons plötsliga ”oppositionsroll” som hon hade i bakhuvudet.
Hon är säkert inte så korkad att hon missade Jimmie Åkessons villkor för att avstå från SD:s ministerposter. Däremot passar hon nu på tillfället att testa om de borgerliga har något bättre att erbjuda henne än vad Magdalena Andersson har.
För nu var ju ”problemet Sverigedemokraterna” löst. SD var borta ur bilden och centern hade återfått sin frihet att välja och vraka bland de politiska alternativen. Thand Ringqvist kunde lugnt svika Magdalena Andersson och löftena till henne eftersom hon nu hade lyckats rationalisera bort Jimmie Åkesson ur sitt bagage av politiska stötestenar.
.
Jag lyssnade med stort intresse på Nike Nylanders intervju med vänsterpartiets vice ordförande Ida Gabrielsson ikväll.
Den här gången var Gabrielsson betydligt tydligare och mera outspoken än hon har så sent som i söndags. När Gabrielsson säger att centern med berått mod inte bara lierar sig med Ulf Kristersson & Co. utan också med Sverigedemokraterna så är hon helt rätt ute. Vänsterpartiet har inte feltolkat situationen.
.
Elisabeth Thand Rinqvist har spelat ett mycket högt och mycket fult spel. Hon har utnyttjat Magdalena Andersson för att få sitta med i en regering och få igenom så mycket centerpolitik som möjligt. Men när det plötsligt erbjöds ännu bättre utdelningsmöjligheter genom att hoppa in i Ulf Kristerssons (och därmed även Jimmie Åkessons) lag så ser hon ut att hellre vilja välja detta.
Man får hoppas att Thand Ringqvists parti och de 500 000 väljare som i valet röstade på Centerpartiet förstår vilket svek partiledaren utsätter dem för när de till sist förstår att ”problemet Sverigedemokraterna” inte alls är eliminerat.
.
Jag tycker synd om Magdalena Andersson som så gärna vill ha produktiva politiska relationer med Centerpartiet. Nu riskerar Andersson, som ju har varit Elisabeth Thand Ringqvists favoritkandidat som statsminister, att bli dumpad och sviken av sin ”nya vän”.
Det som hela tiden har betraktats som huvudproblemet för Magdalena Andersson att kunna bilda en rödgrön regering har varit Vänsterpartiets dagligen upprepade krav på att få sitta med i Anderssons regering. Partiet hänvisar till ett kongressbeslut där det uttrycks att Vänsterpartiet kommer att rösta rött till varje regering som de själva inte sitter med i.
.
Detta ultimativa krav har gjort att Vänsterpartiet har isolerats samtidigt som Elisabeth Thand Ringqvist har kunnat bedriva utpressning både mot Magdalena Andersson och Vänsterpartiet. Thand Ringqvist vägrar ju att sitta med i samma regering som Nooshi Dadgostar och hennes ministrar.
Med tanke på att så mycket har hänt under de senaste dagarna att spelplanen för regeringsbildningen totalt har förändrats så anser jag ikväll att det inte alls är uteslutet att Vänsterpartiet till slut går med på att ”för den här gången” avstå från ministerposter i en regering ledd av Magdalena Andersson.
.
Ida Gabrielsson uttryckte sig inte så i kvällens intervju i Aktuellt men hon gav ändå en hint om att det kanske fanns öppningar, att frågan om regeringsmedverkan för Vänsterpartiet kanske ändå var förhandlingsbar.
Vänsterpartiet är ju plågsamt medvetna om att om de framhärdar i att kräva ministerposter så blir det ingen rödgrön regering. Då blir det Ulf Kristersson som kommer att bilda regering där Sverigedemokraterna fortfarande kommer att ha ett stort inflytande.
.
Då riskerar Nooshi Dadgostar och Ida Gabrielsson att inte få igenom någonting av sin politik. I en rödgrön regering ledd av Magdalena Andersson skulle Vänsterpartiet däremot kunna få ganska stor utdelning även om partiet inte sitter med i regeringen. Historiskt har det visat sig att det ofta lönar sig att avstå från taburetterna i utbyte mot att få betydligt mer av sin politik genomförd genom att stå utanför regeringen.
.
I ett inlägg på Facebook i eftermiddags skrev Magdalena Andersson så här om hon lyckas bilda en trepartiregering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet:
.
”Med den här lösningen skulle Vänsterpartiet få ett inflytande över politiken och möjlighet att genomföra förändringar för sina väljare. Som statsminister skulle jag ta ansvar för att de överenskommelser vi träffar också genomförs.
.
Samtidigt skulle Centerpartiet kunna stå fast vid sina principiella ställningstaganden i regeringsfrågan, som har en djup ideologisk förankring. Det är en viktig skillnad mot en regering med Ulf Kristersson som statsminister, en regering som skulle vara helt beroende av Sverigedemokraterna.”
.
Jag tror faktiiskt att Magdalena Andersson menar allvar med sina löften. Hon kommer att se till att Vänsterpartiet får den bästa tänkbara politiska utdelning om de släpper kravet på ministerposter.
Även om jag tar en stor risk genom att säga detta så tror jag inte alls att loppet är kört för Magdalena Andersson att kunna bilda en trepartiregering med stöd i riksdagen av Vänsterpartiet. Både Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar vet att de annars har att se fram emot en borgerlig regering som för sin existens kommer att vara beroende av Sverigedemokraterna.
.
Så lite är nämligen Jimmie Åkessons utlovade ”fulla opposition” värd.