På söndagskvällen höjdes temperaturen avsevärt i den regeringsbildningsprocess som nu har pågått i 56 dagar och som har skapat en nervositet inte bara hos de inblandade partierna utan även hos väljarna.

Det var när socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson till allas bestörtning vid halv sextiden på söndagskvällen blixtinkallade medierna till en presskonferens i riksdagen. Ibland går allt väldigt långsamt och ibland går det väldigt fort.

”Äntligen stod prästen där i talarstolen” är ett uttryck jag gärna travesterar och som är hämtat ur Selma Lagerlöfs roman ”Gösta Berlings saga”. Men det var inte Gösta Berling som hade klivit upp i talarstolen utan Magdalena Andersson, hon som till allas förvåning har varit i det närmaste osynlig i vecka efter vecka och enbart kommunicerat utåt via inlägg på Facebook och Instagram.

Vad som föranledde denna plötsliga brådska hos socialdemokraterna var förstås det som hände ”den galna fredagen” den 6 november, alltså för två dagar sen. Det var då Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna till allas förvåning meddelade att partiet nu övergav sitt tidigare kompromisslösa krav på att få ministerposter i en eventuell borgerlig regering under ledning av Ulf Kristersson. Sverigedemokraterna skulle släppa fram  Ulf Kristersson-ledd som statsminister men sen själva gå i opposition.

Sen skulle Kristersson får klara sig själv, hävdade Jimmie Åkesson. Men detta var inte alls sant. Jimmie Åkesson hade nämligen fått Kristersson att lova att SD skulle få vara med och förhandla om alla budgetar – något som minsann inte är något litet krav.

Syftet med denna sverigedemokratiska kovändning var att bana väg för centern och Elisabeth Thand Ringqvist att lockas över till högerblocket – och därmed överge sin favoritkandidat som statsminister, nämligen Magdalena Andersson.

Centern har ju i mer än tio års tid på heder och samvete lovat sina väljare att aldrig sätta sig i en regering  tillsammans med Sverigedemokraterna eller sätta sig i en regering som samarbetade med SD.

Det andra som hände under ”den galna fredagen” var att samma Elisabeth Thand Rinqvist, också det på en blixtinkallad presskonferens, tillkännagav ett alldeles eget drag i detta segslitna schackspel. Hon ville nu återta initiativet och meddelade att hon hade startat en ”skönhetstävling” mellan Ulf Kristersson och Magdalena Andersson.

De båda partiledarna fick en vecka på sig att sammanställa var sitt dokument, ett s k totalpaket, där båda noggrant redovisade exakt vilken politik de tänkte föra om de skulle bli regeringsbildare och vilka partier de tänkte regera med alternativt samarbeta med.

Det var alltså den dramatiska utvecklingen i fredag som så till den grad skakade om Socialdemokraternas partiledning på Sveavägen 68 i Stockholm att det nu gällde att handla snabbt. Detta resulterade i den brandkårsutryckning som Magdalena Andersson stod för på söndagskvällen.

På sin presskonferens föregrep hon det ”totalpaket” hon hade ombetts att lämna till Elisabeth Thand Ringqvist och avslöjade vilka partier hon ville regera tillsammans med:

”Jag vill leda en regering tillsammans med Miljöpartiet och Centerpartiet. Tillsammans vill vi ha ett fruktbart samarbete med Vänsterpartiet.”

Det var Magdalena Anderssons egentligen inte särskilt överraskande besked. De flesta som kan något om svensk inrikespolitik vet att socialdemokraterna aldrig vill ha med Vänsterpartiet i en regering. Partiet har dock alltid förväntat sig stöd i riksdagen av Vänsterpartiet.

Nu fick alltså Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet under söndagen veta vad även de redan visste, nämligen att de inte är önskvärda i Magdalena Anderssons regering. Vänsterpartiet var än en gång petat ur en socialdemokratiskt ledd regering. Men Magdalena Andersson förklarade ju redan under valrörelsen att ”vänsterpartiet har en lång resa att göra” och att partiet ännu inte var ”regeringsdugligt”.

Däremot verkade Magdalena Andersson idag vara inställd på att ge Vänsterpartiet ett långtgående inflytande över politiken även om (V) inte sitter med i regeringen. Det kan t ex ske genom att Vänsterpartiet får tjänstemän placerade i regerings-kansliet som är med och lägger upp politiken. Men detta nöjer sig inte Vänsterpartiet med.

Icke överraskande är vänsterpartisterna nu oerhört besvikna på socialdemokraterna. När partiets vice ordförande Ida Gabrielsson på söndagskvällen intervjuades i SVT:s Agenda framhöll hon gång på gång att hennes parti har ett kongressbeslut på att säga nej till varje regering där de själva inte sitter med.

”Detta beslut kan vi inte ändra på. Det går inte. Vi är bundna av det.” förklarade Ida Gabrielsson.

Detta är naturligtvis kvalificerat struntprat. Alla politiska partier har kongressbeslut som de aldrig kommer att genomföra. Så heliga är normalt inte kongressbeslut. Detta påpekade också Anders Ygeman, vice gruppledare för socialdemokraterna i riksdagen som också var inbjuden till Agenda.

Men för Vänsterpartiet verkar de vara det eller också använder partiet det argumentet för att pressa socialdemokraterna att släppa in dem i en regering.

För övrigt var Ida Gabrielsson påfallande surrig i intervjun i Agenda. Hon svarade egentligen aldrig riktigt på frågan om Vänsterpartiet skulle rösta rött till en trepartiregering ledd av Magdalena Andersson om det mot förmodan skulle bli en statsministeromröstning om en sådan regering. Istället surrade hon om att en regering bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet skulle bli ännu mera högerinriktad än en borgerlig regering stödd av Sverigedemokraterna. Uppriktigt sagt förstod jag inte vad hon menade.

Sannolikt menade hon att Centerpartiet skulle driva en socialdemokratiskt ledd regering långt åt höger, eftersom centerpartiet i grunden är ett borgerligt parti.

Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist vill inte kommentera Magdalena Anderssons utspel idag utan skriver så här på sociala medier:

”Vi vill se helheten och avvaktar därför med att kommentera enskilda delar tills vi har tagit del av båda totalpaketen”.

Läget i regeringsbildningsprocessen blir alltså alltmer förvirrat. Samtidigt ska man kanske försöka läsa mellan raderna vad de inblandade partiföreträdarna säger. Det Ida Gabrielsson sa i Agenda på söndagskvällen tyckte i varje fall jag var något mångtydigt.

Helt klart är dock att pressen på Vänsterpartiet kommer att bli hård under den kommande veckan. Magdalena Andersson sa så här på söndagskvällen:

”Jag hoppas att Vänsterpartiet tar tid på sig att reflektera kring det här och vad som står på spel för människor i vårt land.”

Och på söndagen blandade sig till och med den svenska världsartisten Robyn i den svenska inrikespolitiken. Hennes överraskande budskap var riktat till Vänsterpartiet. Hon uppmanade ledningen för Vänsterpartiet att fokusera på det som är bäst för Sverige:

”Vi som gillar Vänsterpartiet skulle gärna se att V gör det möjligt för oss att få en ny regering som gör det bästa för Sverige”, skrev hon på Instagram.

Vi får se vilken effekt Robyns inspel kommer att ha på beslutsprocessen inom Vänsterpartiet.

Till sist vill jag förmedla en reflektion som jag gjorde när jag lyssnade på Magdalena Anderssons presskonferens på söndagskvällen. Flera gånger påpekade hon nämligen att den enda regering som skulle kunna bli stark är en regering med Socialdemokraterna och Moderaterna. 

Hon betonade att hon flera gånger hade haft samtal med Ulf Kristersson. Hon säger också att hon inte skulle ha svårt att samarbeta med honom. De minnesgoda kommer kanske ihåg att Magdalena Andersson och Ulf Kristersson hade ett utmärkt samarbete 2022 när Sverige förhandlade om ett svenskt medlemskap i Nato.

Då sågs Magdalena Andersson och Ulf Kristersson ofta på bild tillsammans.

Jag kanske övertolkar det Magdalena Andersson sa om Kristersson under söndagskvällen men i det säkerhetspolitiska läge som Sverige befinner sig i just nu kanske det just är en regering bestående av Socialdemokrater och Moderater som Sverige behöver.

Det vore en murbräcka av historiska dimensioner. Men jag kan ha fel.