Den 1 december fick jag min tredje vaccindos. Det har jag redan berättat om. Dagen därpå fick jag kännbara biverkningar i form av värk i muskler och leder, huvudvärk, feber, trötthet och andra typiska influensasymptom. Dagen därpå kände jag mig bättre igen.

Men det varade bara någon dag. Sen insjuknade jag återigen i vad som kan vara en vanlig kylning eller säsongsinfluensan. Jag vet inte själv eftersom symptomen liknar varandra. Jag brukar aldrig vara förkyld eller få influensa. Jag har inte varit sjuk i förkylning sen 2006!

Men nu, när coronapandemin härjar och förvärras för varje dag, blev jag sjuk. Jag trodde att det skulle gå över på några dagar. Men det gjorde det inte.

Nu har jag varit mer eller mindre sängliggande i över två veckor. Jag går upp på morgonen och äter frukost. Sen måste jag gå och lägga mig igen. Oftast somnar jag då och kan sova i flera timmar. Jag känner mig febrig utan att ha feber. Det onda i halsen har gått över men jag är så fruktansvärt trött.

Jag känner inte igen mig själv. Jag brukar ju alltid vara så pigg. Jag har inte orkat träna sen den 29 november. Då gjorde jag mitt sista cykelpass i Spanien. Jag orkar inte måla på mina tavlor. Jag kan inte ens förmå mig till att gå ut och ta en promenad. All tid vistas jag inomhus och stirrar ut i mörkret. Tack vare adventsljusstakarnas svaga ljusskimmer lyses mörket upp lite grand men julkänslan finns inte där.

Idag ryckte jag upp mig lite. Jag satte en bulldeg och bakade två plåtar med lussekatter. De blev goda.

Det finns en misstanke hos mig att mitt dåliga mående och min trötthet delvis hänger ihop med Bosses sjukdom och problem. I mitten av april i år upptäcktes en tumör (godartad än så länge) på den del högra delen av sköldkörteln som han har kvar. Efter ett oändligt tjatande från min sida fick han till slut träffa en läkare (en endokrinkirurg) på Nya Karolinska i Solna. Hon skrev ut remisser till alla slags röntgenundersökningar och provtagningar. Det gjordes två (!) punktion erav tumören på sköldkörteln. Punktionerna visade att tumören var godartad. Å andra sidan besvärar den honom ständigt. Han har svårt att svälja, svårt att andas, hostar ständigt upp slem.

Han önskar inget högre än att bli opererad, att få bort den där djävla biten av sköldkörteln som fortfarande sitter kvar och som nu även har gett honom struma. Hans sköldkörtelvärden visar att han har en överproduktion av sköldkörtelhormon. Det gör honom orolig, nervös, darrig, trött, yr och djupt deprimerad. Han gråter nästan varje dag och ser att hans liv håller på att tas ifrån honom om han inte får någon hjälp.

Men hans läkare tycker inte att hans sköldkörtelvärden är särskilt oroande. Hon har hittills dessutom vägrat att operera bort resterna av hans sköldkörtel. Han får nöja sig med Levaxin. Läkaren säger att hon inte vågar operera Bosse med risk för att hon då kan skada nerverna till stämbanden. Jag tycker att detta resonemang är nonsens. Jag har själv fått min sköldkörtel bortopererad eftersom det växte cancer i den. Jag fick inga men efteråt. Rösten blev till och med klarare efteråt.

Livet är därför mörkare än någonsin. All glädje och livsglädje är borta. Att som Bosse mot sin vilja tvingas leva med en sjukdom som han blir dålig av gör att han inte längre ser någon mening i livet. Hjälp honom! Idag skrev jag för tredje gången till hans läkare på Karolinska och beskrev hans lidande. Han skulle ha träffat henne den 5 december men tvingades lämna återbud pga sin förkylning. Nu har han inte heller fått någon ny tid. Mitt brev till läkaren var ett rop på hjälp.

Detta icke-besked har skakat om honom. Jag kräver att han ska få en s k second opinion på ett annat sjukhus där läkarna kan göra en ny värdering av hans problem. Han och jag kan inte acceptera att inget händer. Karolinska har lagt ner hundratusentals kronor på undersökningar och provtagningar på Bosse – men dessa pengar har varit helt bortkastade eftersom han inte har fått någon behandling efteråt.

Jag känner ett svensk man som bor i Spanien och som i morgon ska genomgå en operation. Trots att han inte är spanjor utan svensk har han fått den bästa tänkbara vård. Och inte bara vård utan även omtanke och ständiga uppföljningar, provtagningar och behandlingar som alla har syftat till att bota hans åkomma.

I Spanien kan en svensk medborgare få föredömlig vård – men i Sverige får en svensk medborgare ingen vård alls, särskilt inte om han är 73 år gammal.  Bosse och den andre mannen är lika gamla. I Spanien tar sjukvården ingen hänsyn till patientens ålder – men det gör man i Sverige.

Åldersfascismen frodas.

Fy fan vad besviken jag är.