Det händer obehagliga saker inom svensk inrikespolitik i dessa dagar –  fyra månader före valet. Taktiserandet har nått hittills oanade höjder. Vad jag framförallt tänker på är socialdemokraternas oförblommerade taktikspel för att behålla regeringsmakten. Självklart har varje parti rätt att slåss för sin politik – men när den egna politiken mer eller mindre byts ut mot en annan och för väljarna  mera lockande och inställsam politik, då får man en dålig smak i munnen.

Det som hände i förra veckan när socialminister Annika Strandhäll helt överraskande och fullkomligt oförklarligt sparkade generaldirektören för Försäkringskassan Ann-Marie Begler var en sådan händelse. Begler, som är en av de skickligaste och mest erfarna ämbetsmännen inom svensk statsförvaltning, stod plötsligt utan jobb. Hon tillträdde chefsposten på Försäkringskassan 2015. Hennes sexåriga förordnande skulle inte löpa ut förrän 2021. Hon fick lämna sin post i halvtid.

Ingen begriper varför. Vad har Ann-Marie Begler gjort som förtjänar en sådan behandling? Har hon stulit pengar från Försäkringskassan? Har hon nallat av personalens kaffekassa? Har hon förskingrat statens pengar? Har hon låtit staten betala vidlyftiga resor, middagar och lyxshopping? Har hon supit på jobbet? Har hon åkt fast för rattfylleri eller fortkörning? Har hon smugglat sprit och cigarretter?

Nej, inget av detta har hon gjort. Socialminister Annika Strandhäll har inte kunnat ge en enda trovärdig förklaring till att hon fyra månader före valdagen gav Ann-Marie Begler silkessnöret. Vad kan det då handla om?

Jo, Ann-Marie Begler har bara gjort det regeringen förväntat sig av henne. Hon har bara gjort sitt jobb. Hon har på ett oefterlikneligt sätt fått ner sjuktalet i Sverige under de senaste åren. Hon har genomfört kraftiga besparingar i den s k assistansersättningen, som är den utgiftspost i statens budget som har skenat mest och där det också under flera år avslöjats omfattande bedrägerier med assistansersättning till personer som varit fullt friska och som inte varit behov av någon assistans, bara av statens pengar.

Nu har Ann-Marie Beglers ganska hårdhänta hantering av Försäkringskassans pengar lett till stora rubriker i kvällstidningarna. Det har handlat om människor som har varit i stort behov av personlig assistans men som plötsligt har blivit av med assistansersättningen. Så ska det naturligtvis inte vara. Har en svårt sjuk eller handikappad person behov av daglig hjälp för att klara de mest elementära behoven, så har personen ifråga självklart rätt till assistansersättning.

Kanske har Försäkringskassan i vissa fall varit alltför hård i sina bedömningar. Detta måste självklart rättas till. Däremot är det en självklarhet att Försäkringskassan ska dra in assistansersättningen till personer som spelar sjuka och som bara är ute efter att få bidrag. Då handlar det om rena bedrägerier och sådana ska beivras.

När det kommer till själva sjukförsäkringen så har Försäkringskassan lyckats minska det s k sjuktalet. Det betyder att antalet sjukdagar har sjunkit, något som är bra både för individen och för samhället. Det står utom allt tvivel att sjukförsäkringen i Sverige under lång tid har överutnyttjats. Människor som skulle kunna jobba ha blivit sjukskrivna, dels därför att de själva har velat bli sjukskrivna, dels och inte minst därför att det finns alldeles för många läkare som frikostigt skriver ut sjukintyg till personer som faktiskt i många fall skulle må bättre av att gå tillbaka till jobbet.

Jag är klart medveten om att man inte får skriva på det här sättet. Man får inte misstro människor. De som påstår att de är sjuka ska man tro på. Något annat är integritetskränkande och ärevördigt. Nu skriver jag så här i alla fall. Jag har nämligen flera personer i min bekantskapskrets som jag vet är fullkomligt friska och arbetsföra men som ändå går sjukskrivna år efter år. De tycker bättre om att leka med hundarna och påta i trädgården än att slita inom hemtjänsten. Visst, det skulle jag kanske också tycka om det var aktuellt. Men det är inte skattebetalarna som ska stå för denna form av arbetsfrihet. Det får dessa personer göra själva.

Kanske har Ann-Marie Begler även när det gäller sjukförsäkringen drivit en policy som ibland har gått för långt. Människor har nekats sjukpenning trots att faktiskt   h a r   v a r i t   sjuka.

Det är mot den här bakgrunden som regeringen och socialminister Annika Strandhäll vill ha bort Ann-Marie Begler från posten som högsta chef för Försäkringskassan. Det har varit alldeles för många negativa skriverier om Försäkringskassans nya hårdhänthet för att det ska gynna socialdemokraterna inför valet.

Även om Ann-Marie Begler bara har gjort sitt jobb, så har hon gjort det  f ö r  bra. Vill socialdemokraterna maximera sitt röstetal så får det inte gro ett missnöje i de djupa leden över att en av statens viktigaste myndigheter går för hårt fram mot enskilda individer.

Hade de inte varit valår i år, så hade Ann-Marie Begler aldrig fått sparken. Det är just i år som hon inte passar in i det röstmaximerande mönstret.

Ann-Marie Begler har en lång och gedigen erfarenhet bakom sig på olika statliga chefsposter. Innan hon kom till Försäkringskassan var hon generaldirektör för Skolinspektionen. Hon har varit överdirektör på socialstyrelsen, överdirektör på Rikspolisstyrelsen och generaldirektör för Brottsförebyggande Rådet. Hon är utbildad socionom, vilket talar för att hon nog kan sitt jobb ganska bra.

Annika Strandhälls avrättning av Ann-Marie Begler väckte omedelbart protester inom Försäkringskassan. Flera tunga chefer inom FK gick omedelbart ut i ett öppet brev och krävde att Begler återinsätts på sin tjänst. Hon var uppenbarligen mycket populär bland sina egna anställda.

Men som generaldirektör för flaggskeppet Försäkringskassan var hon inte populär hos socialdemokraterna – inte just nu i alla fall.

Avslutningsvis ska jag bara nämna en annan form av taktiserande som socialdemokraterna och Stefan Löfven har ägnat sig åt den senaste tiden. I fredags la Löfven tillsammans med migrationsminister Helène Fritzon fram en ny migrationspolitik inför valet, en s k migrationsplattform. Med hjälp av denna blir det nu betydligt hårdare tag mot flyktingar och asylsökande.

Antalet asylsökande måste minska i Sverige, säger Stefan Löfven. Samtidigt ska de asylsökande som fått avslag på sina asylansökningar nekas försörjningsstöd, d v s socialbidrag. Deras barn ska heller inte få gå i svensk skola.

Detta föreslår (S) för att som man säger slå vakt om asylrätten. Det kan ligga något i detta. Den som har rätt till asyl har också rätt till bidrag och skolgång. Den som inte har rätt till asyl har heller inte de andra rättigheterna. Enligt socialdemokraterna ska dessa asylsökande återvända till sina hemländer.

Till Sverige har det under de senaste tre åren kommit 350 000 asylsökande. Sverige har tagit ett stort ansvar för dessa, långt större än de flesta andra EU-länder. Ifjol tog Sverige emot 27 000 personer. Det är enligt Helene Fritzon för mycket i förhållande till Sveriges storlek. 14 000 asylsökande är mera lagom.

Jag säger inte att socialdemokraternas restriktivare migrationspolitik är fel. Vad jag däremot tycker är märkligt är att de här skarpa förslagen kommer först nu – fyra månader före valet. Klart är att socialdemokraterna hoppas kunna ta röster både från Sverigedemokraterna och Moderaterna om man vågar ta i lite hårdare mot flyktingarna.

Detta är ett uppenbart taktiserande, som väljarna faktiskt kan tycka väldigt illa om, även om de stöder förslagen i sig. Det är själva omsvängningen som inte är trovärdig. Visserligen har socialdemokraterna under flera år rört sig i den här riktningen i migrationspolitiken men inte kunnat genomföra alltför hårda åtgärder därför att regeringspartnerns miljöpartiet har motsatt sig detta.

Men nu är det val och då är partierna fria att slåss för sin egen politik – utan att behöva tänka på något trist komprimissande på regeringssammanträdena.