Katalonien, den rika men stridslystna nordöstra regionen i Spanien, vill inte längre solidariskt betala för att stödja Spaniens fattiga  regioner. Detta är vad hela konflikten om Kataloniens självständighet handlar om. Den 1 oktober, alltså nästa söndag, tänker katalanerna gå till folkomröstning om ett fritt Katalonien.

De katalanska väljarna ska svara på en enda fråga i folkomröstningen: ”Önskar du att Katalonien ska bli en självständig stat i form av en republik?” I den frågan ligger hela konflikten manifesterad. Katalonien – eller i varje fall en del av befolkningen samt de politiska ledarna – vill skiljas från moderlandet Spanien och bli en självständig stat.

Beslutet om folkomröstningen den 1 oktober är olagligt. En spansk domstol har för längesen dömt ut folkomröstningen som ett brott mot den spanska konstitutionen, alltså grundlagen. Trots detta tänker de katalanska ledarna fullfölja folkomröstningen. I varje fall som det ser ut idag.

Det är Kataloniens regionpresident Carles Puigdemont som symboliserar frihetssträvandena och kravet på utträde ur Spanien. Han valdes i januari 2016 till Kataloniens regionpresident. Han har ett förflutet som journalist och borgmästare i hemprovinsen Girona i norra Katalonien. Han har gjort en snabb politisk karriär på sin viktigaste symbolfråga, nämligen att skilja Katalonien från Spanien.

För oss utomstående är de här självständighetssträvandena obegripliga. Katalonien har, liksom många andra spanska regionen, redan en viss autonomi, d v s självständighet. Katalonien har ett eget parlament, har mandat att stifta egna regionala lagar och har också en egen poliskår, Mossos d´Esqadra.

Även om centralregeringen i Madrid med premiärminister Mariano Rajoy (som företräder det konservativa Partido popular) i spetsen skulle lova Katalonien ytterligare autonomi så tror jag inte att Carles Puigdemont skulle köpa detta. Han har som enda politiskt mål att driva igenom självständigheten – uppenbarligen till varje pris.

De senaste veckorna har regeringen och myndigheterna i Madrid skärpt tonen mot Katalonien och dess huvudstad Barcelona. Bland annat har man varnat den katalanska polisen för att agera utan förhålla sig neutral. Samtidigt har spanskt polis slagit till mot demonstrerande katalaner i Barcelona, något som har skakat om omvärlden och undrat om regeringen i Madrid tänker återinföra ett diktatorstyre à la Franco.

Konflikten är djupt laddad. Idag, en vecka före den utlysta folkomröstningen, är det ingen som vet vad som kommer att hända. Det gäller både för katalanerna själva och för regeringen i Madrid att hålla huvudet kallt och inte vidta åtgärder som sedan slår tillbaka mot dem själva. Hittills har den katalanska självständighetskampen varit oblodig (till skillnad från Baskiens självständighetskamp) men ett enda misstag kan förändra detta.

Varför vill då Katalonien bli en självständig stat? Ja, det undrar många. Den katalanska regionen med huvudstaden Barcelona är Spaniens i särklass rikaste region. Landsdelen var först med att industrialiseras i Spanien. Barcelona är idag ett mäktigt ekonomiskt centrum. Samtidigt är inkomsterna från turismen i det underbara Katalonien med de vackra stränderna på Costa Brava enorma.

Det är precis där problemet ligger. Samtidigt som Katalonien är en rik, välmående och starkt utvecklad region lever många av Spaniens andra provinser i djup fattigdom. Det gäller inte minst Andalusien i söder, som trots sin blomstrande turism är en av de fattigaste regionerna i Spanien. Det gäller också Extremadura nordväst om Andalusien, som är Spaniens allra fattigaste region.

Med hjälp av ett intrikat transfereringssystem omfördelas en del av Kataloniens tillgångar till de fattigare provinserna. Katalanerna vill inte ha det så här i fortsättningen. Man anser att Katalonien får betala alldeles för mycket pengar för att hålla de fattiga provinserna under armarna.

Katalonien har därför sedan lång tid tillbaka haft djupa konflikter med centralregeringen i Madrid men har också haft stora samarbetssvårigheter med de andra spanska provinserna.

Rent historiskt går Kataloniens självständighetssträvanden att förklara. Under Franco-tiden förtrycktes katalanerna, som har ett eget språk och en egen kultur, som man alltid velat utveckla och främja. Detta var en nagel i ögat på Generalissimo Francisco Franco.

Denna känsla av förtryck från centralmaktens sida förklarar det faktum att Katalonien under lång tid har utvecklat en självständighetsrörelse, som nu sannolikt kommer att resultera i en olaglig folkomröstning.

Det här är inte första gången som Katalonien försöker befria sig från ”det spanska oket”. Det har skett fem gånger tidigare i historien, första gången redan 1492. Så att en del av katalanerna vill bli självständiga från Spanien är inget nytt fenomen.

Om folkomröstningen äger rum, så finns stor risk att den ändå inte blir legitim. Katalanerna är faktiskt djupt splittrade ifråga om självständigheten. Samtidigt bedöms valdeltagandet i omröstningen bli så lågt att folkomröstningsresultatet kanske överhuvudtaget kan få någon legitimitet. Är det ett demokratiskt beslut, om mindre än hälften av Kataloniens röstberättigade går till valurnorna och om bara t ex 52 procent av dessa röstande säger ja till självständigheten? Nej, det är det inte.

Något måste göras för att gå Katalonien till mötes. Vad som regeringen i Madrid borde tänka på är att låta Katalonien betala en mindre del av subventionerna till de fattiga provinserna. Här borde det gå att hitta kompromisser. En ännu mer utökad autonomi för Katalonien måste också till för att förhindra den djupa splittring som nu har uppstått och som eskalerar för varje dag.

Det är obegripligt att ett tämligen välutvecklat EU-land som Spanien ska slitas sönder av inbördes strider mellan regionerna. EU-kommissionen har hotat med att Katalonien automatiskt inte kan bli EU-medlem om det katalanska folket skulle rsta ja till självständighet. Katalonien får vackert ställa sig i kön tillsammans med de andra länder i Europa som är presumtiva medlemmar i EU, t ex Bosnien, Serbien, Montenegro, Makedonien, Albanien med flera.

Men tiden rinner nu ut både för Mariano Rajoy i Madrid och Carles Puigdemont i Barcelona. Måtte det gå att hitta en lösning före nästa söndag.

Nämnas kan att baskerna som efter blodiga terrorattentat under flera decennier sen några år tillbaka har upplöst sin sjävständighetsrörelse (ETA), lagt ner sina vapen och överlämnat dessa till centralmakten.