Det mest fantastiska har hänt. Det hände ikväll, när det blev officiellt att Jesper och jag segrade i På spåret. Vi har ju själva känt till det i nästa fyra månader men det är först när programmet sänds som det blir "på riktigt" så att säga. Jag trodde aldrig att vi skulle vinna när det stod klart att det var Filip och Fredrik vi skulle möta. Men det gick – tack vare vårt sedvanligt fina samarbete.

Ikväll kunde jag vända på segertrofén, På spåret-jordgloben, som stått i ett fönster i biblioteket med segertexten på baksidan. Nu är segertexten framåtvänd och jag får jag njuta av den lilla miniatyren så länge jag lever.

Och så alla blommor, blommor, blommor som jag har fått idag. Bosse köpte t ex fyrtio tulpaner till mig i blandade färger. Nu står blommorna där tillsammans och sprider färger, dofter och glädje.

Det här är mitt livs revansch efter mina fyra tunga år med cancersjukdomar, diarréer, magont, alla sorters mediciner för att få kroppen att fungera. Sparken från Aftonbladet i november var inte precis vad jag behövde. Å andra sidan visste jag redan då att jag hade vunnit på spåret, men det kan man ju inte glädja sig över förrän det blev officiellt.

Jag vill vara med i På spåret nästa säsong också och jag tror att det blir så. Man måste ju försvara sin seger.

Sen vill jag tacka alla som stöttat mig, alla som mejlat, ringt och SMS:at och lyckönskat till segern ikväll. Ni anar inte vad det värmer. Och så förstås ett jättetack till våra finalmotståndare Filip & Fredrik och inte minst till vår fantastiske programledare Kristian Luuk och till vår fantastiske domare Fredrik Lindström. Tack och åter tack!