Ända sen söndagen den 6 december har jag legat däckad i influensa. Sällan har jag varit så sjuk. Kanske beror det på att mitt immunförsvar är nedsatt eftersom jag inte längre har någon mjälte. Den opererades bort 2011 i samband med min canceroperation. Mjälten är ju det organ i kroppen som är första instans i immunförsvaret. I mjälten väntar en hel liten armé av vita blodkroppssoldater på att anfalla en angripande bakterie eller ett angripande virus.

I mitt fall finns inte denna armé längre. Därför måste jag t ex vartannat år vaccinera mot mot lunginflammation för att inte dö i denna sjukdom.

Men det är inte detta den här bloggen ska handla om. Däremot har den anknytning till min influensa. I onsdags, för två dagar sen, var det första dagen under min influensatid som jag kunde ta mig upp ur sängen och åka in till stan. Jag skulle göra en kortare TV-inspelning, köpa nya oljefärger samt kolla i en av mina älsklingsbutiker om jag kunde hitta något klädesplagg att överraska mig själv med i julklapp. Bosse har ju sagt att det inte blir några
julklappar i år.

Jag åkte till Sturegallerian vid Stureplan i Stockholm. Där finns en filial av denna butikskedja. Jag hade inte varit inne i butiken i mer än tio sekunder förrän jag drabbades av mitt livs värsta hostattack. Jag hostade och hostade och hostade och hostade… Tårarna rann bakom mina glasögon och nedför kinderna. Näsan rann. Jag hostade och hostade men inget hjälpte. Det var en s k torrhosta. Det hjälpte inte att hosta. Det fortsatte att klia och riva i halsen och luftrören. Jag höll på att kräkas över alla kläderna jag stod böjd över.

Förtvivlat letade jag i handväskan efter en halstablett eller en karamell. Jag brukar alltid ha med mig något sådant – men inte idag. Jag längtade efter vatten. Fanns det inget vatten någonstans? Fick jag bara lite vatten så skulle hostan gå över.

Men det fanns inget vatten. Jag såg mig om i butiken. Döm om min förvåning så var den plötsligt tömd både på kunder och personal. När jag gick in i butiken hade den varit full av kunder. Nu stod jag där alldeles ensam lutad mot en vägg med min förfärliga hosta. Ingen kunde hjälpa mig. Ingen frågade mig om jag ville ha ett glas vatten.

Min hals var torr som en öken och jag fortsatte att hosta så att jag nästan kräktes. Det var förfärligt. Det var pinsamt. Jag skämdes så att jag kunde dö över att folk skulle behöva se mig i den här situationen.

Just det där att ingen undrade hur det var med mig överraskade mig. Istället flydde alla. Jag blev stående alldeles ensam i butiken. Det fanns ingen hjälp att få.

Hela bröstet värkte. En plötslig brinnande huvudvärk slog till. Jag blev orolig. Har jag drabbats av en hjärtinfarkt? Eller av blodpropp i lungorna? Eller av stroke? Jag försökte ta mig mot utgången. Hela min kropp var full av mjölksyra. Låren kändes tunga som bly. Det var som om jag hade sprungit uppför en slalombacke. Mjölksyran brände i musklerna och gjorde mig totalt kraftlös.

Jag förstod varför. Min fruktansvärda hostattack hade hindrat lungorna från att ta in syre. Det fanns inget syre som kunde transporteras genom blodet för att syresätta musklerna. När musklerna i kroppen plötsligt saknade syre, bildades istället mjölksyra. Det var som om jag hade sprungit 400 meter i hårdaste tempo.

Jag tog mig ut i själva gallerian. Långt borta såg jag något som liknade ett konditori. Jag stapplade dit. Jo, det var ett konditori, som sålde både bakverk och kaffe. De hade också vatten.

– Snälla du, kan jag få ett glas vatten, bad jag ynkligt den unga expediten bakom disken. Jag har drabbats av en
fruktansvärd hostattack.

– Javisst, svarade hon och hällde upp ett glas kallt friskt vatten till mig i ett glas.

Jag lutade mig mot ett ståbord och började dricka av vattnet. Det kändes bättre och bättre i halsen. Hostan var på väg att försvinna. Vattnet fungerade. Det fuktade slemhinnorna i halsen och tog bort det värsta av rethostan. Jag drack upp hela glaset, tackade och gick därifrån. Men inget var sig likt efteråt. Min kropp värkte fortfarande. Mina lungor kämpade efter luft. En obetvinglig trötthet hade tagit mig i besittning.

Jag lämnade gallerian och gick ut på trottoaren. Där stod Eva Hamilton men hon hälsade inte på mig. Jag fortsatte mot bilen. Väl inne i bilen började jag undra om det är så här det är att bli akut sjuk och inte få någon hjälp. Vad jag hade drabbats av var av människors feghet. Om någon visar tecken på sjukdom eller svaghet drar sig folk undan. De vill inte ha med den olycklige att göra. Inte ens personalen i klädbutiken gjorde något för att hjälpa sin kund. De bara försvann.

Jag har ofta läst om detta. En människa håller på att drunkna men alla vänder bort blickarna och går därifrån. En person blir nedslagen på gatan. Folk flyr istället för att ingripa. De vill ju inte bli inblandade. Någon faller ner på gatan och får ligga där länge innan någon empatisk person agerar.

I mitt fall var de väl rädda för att bli smittade, eftersom jag hostade. Visst, jag kan förstå dem, men jag kände samtidigt hur ensam man kan bli om man drabbas av något obehagligt som folk inte vill bli inblandade i. Det borde ju ha varit naturligt att någon kom fram och undrade om jag ville ha ett glas vatten. Ett glas vatten gick ju att skaka fram även i en klädbutik.

Men det var ingen som frågade.

Denna historia berättar jag inte för att jag tyckte synd om mig själv. Jag berättar den som ett exempel på våra s k medmänniskors beteende och ovilja att lägga sig i eller hjälpa till om någon befinner sig i nöd. Jag var naturligtvis inte vare sig i nöd eller i livsfara men jag var illa däran och behövde hjälp.