När jag idag lyssnade på professor Björn Olsens sommarprat i P1, alltså professorn i infektionssjukdomar som under hela coronapandemin har varit så kritisk mot den svenska coronastrategin, fick jag i alla fall några kickar. Det mesta av vad Björn Olsen pratade om var känt sen tidigare. Han har inte precis hållit sig i skymundan när det har gällt att kritisera den svenska coronastrategin i allmänhet och statsepidemiolog Anders Tegnell i synnerhet.

I mångt och mycket har Björn Olsen haft rätt. Han var en av de få som tidigt insåg vad den första uppflammande smittspridningen av covid-19 i kinesiska Wuhan kunde leda till, nämligen till en global pandemi. Denna risk viftades enligt Björn Olsen bort av Anders Tegnell.

Tegnell trodde inte att utbrottet av covid-19 i Wuhan skulle kunna sprida sig runt jorden och bli till något mycket värre än en vanlig influensaepidemi. Tegnell såg inte detta hända. Det gjorde inte heller den svenska regeringen. Detta förklarar delvis den tafatthet som utmärkte de svenska myndigheternas agerande i början av pandemin. Till råga på allt har vi haft en regering som hela tiden har suttit i knät på Folkhälsomyndigheten.

Mycket av detta är historia nu. Vi ser istället hur smittspridningen nu sjunker kraftigt. Antalet mänskliga offer för covid-19 inskränker sig nu till några enstaka personer per dygn. Det betyder inte att vi ska betrakta coronapandemin som en historisk parentes. Den kan komma tillbaka. Det kan också komma nya virusangrepp som kanske är ännu värre än SARS covid 2, som det nuvarande viruset heter.

Kanske har Sverige lärt sig något av sin tafatthet och handlingsförlamning under inledningen av pandemin. Framförallt kanske myndigheterna nästa gång (för det blir en nästa gång) inser att det till exempel inte är så dumt att bära munskydd – trots att ordet ”munskydd” är det värsta ord Anders Tegnell känner till. Helst skulle han vilja radera ordet från Svenska Akademins ordlista.

Det jag kände som mest befriande hos Björn Olsens sommarprat var den svidande vidräkningen med de svenska medierna och dessas sätt att hantera pandemin. Enligt Olsen visade de flesta journalisterna en ”bisarr undfallenhet” gentemot Folkhälsomyndigheten.

Olsen ifrågasatte om medierna i Sverige verkligen var den tredje statsmakten. Han kritiserade med rätta idoliseringen av Folkhälsomyndigheten. ”Medierna har legat på knä och tillbett Folkhälsomyndigheten”, förklarade Björn Olsen. Medierna har ingått i sekten kring den svenska strategin. Visserligen fanns det enligt Olsen några lysande undantag bland journalisterna men de var inte många.

Jag kan inte annat än att hålla med honom. Varje dag har jag slagits av hur okritiskt de svenska journalisterna uppträdde både gentemot Anders Tegnell och mot regeringen. Det kändes som om journalisterna hade bestämt sig för att ”nu ska vi alla hålla ihop och rädda Sverige”. De som vågade kritisera den svenska strategin, som till exempel Björn Olsen och Lena Einhorn, betraktades som skojare, hobbyepidemiolger, fuskare och förrädare. Åsiktskorridoren var som vanligt snäv, mycket snäv.

Det är inte journalisternas uppgift att ”rädda Sverige” och göra idolporträtt på Anders Tegnell. Journalisternas uppgift är att kritiskt granska, ständigt, ständigt, ständigt, till och med under en brinnande pandemi. ”Jodå” säger Jan Helin, mediedirektör på Sveriges Television och tidigare chefredaktör på Aftonbladet. ”Våra journalister har visst ställt kritiska frågor”. Bla … bla … bla …

Jag har sett samtliga Folkhälsomyndighetens presskonferenser sen den 20 mars. Jag har sett hur reportrarna har agerat på dessa presskonferenser. Det har nästan aldrig ställts några kritiska frågor. Det har aldrig gjorts några ifrågasättanden. Anders Tegnells predikningar har fått stå oemotsagda. Ingen har vågat opponera sig för denne starke man för då kanske man inte skulle få intervjua Anders Tegnell mera.

Det var bara ”den tyske journalisten” och några brittiska reportrar som vågade ifrågasätta den svenska strategin. Men dessa tystades effektivt ner och försvann sen bort i kulisserna.

Jag har också alltid tittat på SVT:s direktsändningar i samband med Folkhälsomyndighetens presskonferenser. En programledare har snällt och vänligt samtalat med den reporter, som redaktionen just den dagen hade utsetts till SVT:s coronaexpert.

Hela tiden handlade det om megafoni. Inte ett ord av vad som sades från Folkhälsomyndigheten eller Socialstyrelsen ifrågasattes. Reportern och programledaren uppträdde som Folkhälsomyndighetens förlängda armar. SVT fungerade som en megafon för Myndighetssverige.

Allt som Anders Tegnell sade var som ord från Gud. Aldrig ifrågasattes hans budskap. Aldrig ställde SVT:s reportrar en kritisk fråga på presskonferenserna. Jag minns till och med hur en reporter utsänd från SVT vid ett tillfälle frågade bitr. statsepidemiolog Anders Wallensten om man kunde ha sex under pandemin. Wallensten rodnade under sin korrekta yta. Det var väl inte den fråga han hade hoppats mest på.

Visst har det gjorts kritisk journalistik under coronapandemin. Döden på äldreboendena har fått stort medieutrymme. Men det beror inte på att journalisterna har gjort några större bedrifter. I själva verket har det varit vårdpersonal och anhöriga som har slagit larm om missförhållandena på äldreboenden. Journalisterna grävde aldrig själva grävt fram dessa nyheter.

Samtidigt har den fullkomligt perversa kulten kring Anders Tegnell växt sig allt starkare. Jag har aldrig i hela mitt journalistiska liv blivit vittne till ett sådant vanvett. En statsepidemiolog har av medierna förvandlats till en rockkung, en superkändis, ett mediafenomen. Det är helt osannolikt – och oacceptabelt.

Detta om något borde de svenska medierna skämmas över. De borde rannsaka sig själva för sina glorifierande övertramp. Mediebevakningen blev under coronapandemin precis lika galen som under andra stora mediahändelser. Jag tänker framförallt på #Metoo. Då förlorade tidigare någorlunda vettiga journalister och mediechefer förståndet. Journalisterna gick i bräschen för #Metoo och hängde hänsynslöst ut eventuella ”förövare” utan att en enda gång fundera på vad medieetik var för något. Eller vad kritiskt granskande journalistik innebar.

Jag trodde inte att den mediala galenskapen skulle upprepa sig så snabbt. Men coronapandemin hade knappt kommit igång på allvar förrän journalisterna satte sig och dräglade framför Anders Tegnell och med hull och hår svalde allt som kom över hans läppar.

Ett underbetyg – än en gång.